Just nu

Utanför en röd liten stuga sitter jag i en solstol medan lillan sover. Jag är redo att dyka ner i berättelsen om Freddie Wadling. En liten bäck porlar på avstånd, fåglarna sjunger, katten lämnade just sitt jaktbyte i form av en mus framför mina fötter. Det är sommar.

Hämnden är ljuv

Brittisk galghumor är faktiskt inte riktigt min grej. Jag har lite svårt att skratta åt det där riktigt hemska, det allra grymmaste och svarta. Skrattet fastnar i halsen, men det är ju också meningen.

Stjärnornas tennisbollar av Stephen Fry är en absurd och komisk spänningsroman. Typ. Titeln kommer från ett citat av John Webster som liknar människan vid en tennisboll som stjärnorna leker med. Romanen handlar om ödets grymma vägar, om människans mest grundläggande känslor såsom avundsjuka och hämnd, maktbegär och åtrå. Det är en klurig och intelligent berättelse som biter sig själv i svansen på slutet där det blir lite väl många trådar som ska knytas ihop.

Det kan inte bli mer än tre rödlackerade fingernaglar i betyg, men inte heller färre, för det är en oerhört spännande och underhållande berättelse som jag fullkomligt sträckläste.

Utbudskvällen 2013

Så var det dags igen och man inser att ett helt år har gått sen sist. Författarveckan i Göteborg, då hela stadens bibliotek och skolor fylls av författare och tusentals elever som får ta del av deras tankar kring skrivande och böcker,, var förra veckan. I år var det 45 författare som kuskade runt i staden och avverkade 550 besök. Det är flott det!

Varje år arrangeras en utbudskväll under denna vecka, ett tillfälle då bibliotekarier och pedagoger får se alla dessa författare och lyssna. Fyra minuter har de på sig att presentera sig på något sätt. Flera brukar berätta vad de gör när de är på författarbesök, flera slår slag för läslust, några berättar om sina senaste böcker och några läser dikter som barnen skrivit på deras träffar. Det är roligt att få se de personer som står bakom alla de böcker man plöjer som barn-och ungdomsbibliotekarie. Det ger liksom lite mer när man själv ska berätta om deras böcker inför elever. Man kan alltid dra en liten anekdot som väcker uppmärksamhet från de ibland så sömniga ögonen man har framför sig. Johanna Lindbäck pratade om just detta, att det ibland faktiskt är så himla svårt och lite tröstlöst ibland att komma och berätta om sina böcker för åttaklassare. Där flera redan har dömt ut författarbesöket på förhand som urtrist. Mia Söderberg pratade om pojkars sjunkande läsförmåga, eller deras saknad av kontext och att kunna läsa mellan raderna. Hon gav följande tips till alla lärare i rummet:

• Läs ännu mer för era elever
• Skapa en förväntan av texten
• Samtala om texten
• Marinera era elever i våra böcker

Ingrid Olsson pratade om att hon brukar berätta om just det som man kan säga mellan raderna. Allt det där som man kan utläsa ändå i texten. Hennes skrivstil är ju just sådan, korta meningar som alltid andas så mycket mer.

Jessica Schiefauer pratade om sin bok Pojkarna. Att folk blir upprörda över boken, över innehållet och alltid kräver att få veta vad den egentligen vill säga. Hon efterlyste att man pratar mer om läsupplevelsen och lite mindre om läsförståelsen när man diskuterar böcker i skolorna. Det var så himla bra sagt! Hon hade själv fått en liten aha-upplevelse när hon kommit på detta, och det fick vi också kändes det som.

Lena Ollmark pratade om sina spökböcker. Hon berättade att spökhistorier väcker berättarlust och att folk ofta kommer fram och berättar upplevelser om spöken för henne. Att det är ett mycket bra format att jobba med elever; korta med tydligt syfte (att skrämma någon).

Mycket inspirerande! Och en mycket bra pepp inför att börja jobba efter en lång mammaledighet!

Så fult

Omslaget till Stjärnornas tennisbollar av Stephen Fry. Fulast i stan. Men boken verkar bra!

Bara ungar

Det är mars, ännu biter sig vinterkylan kvar. Ännu biter sig vintervirusen kvar. Jag går till tvättstugan och lägger in ännu en tvätt. Jag går till Coop och handlar frukost och blöjor. Sedan sover alla lite och jag läser Patti Smith. Sover en natt på Chelsea Hotel, sitter i lobbyn och skriver dikter. Går på New Yorks gator tillsammans med konstnärer som heter Robert, Sam, Gregory, Alan. Sedan går jag in i en andrahandsbutik och köper en indianfilt och ett leksakslamm. Sedan vaknar min familj och det är dags att gå till tvättstugan igen.

Årsbästalistan 2012

Jag brukar inte skriva årsbästalistor men fick inspiration från en kompis så jag testar.  Det blev rätt deppigt, jag läser ju mycket böcker men så lite som jag är oh! Och ah! över när jag bläddrar i läsdagböckerna. Så nyårslöftet får bli, läsa bättre böcker! Måste ta till mig att livet är för kort för dåliga böcker!

Nåväl, här är böckerna jag oh!:ar och ah!: ar över när jag läser listorna.

Pojkarna av Jessica Schiefauer

Blonde av Joyce Carol Oates.

De här böckerna gav mig en kris i somras då jag hade semester i en stuga i Halland. Jag var gravid med vad jag trodde var en pojke och läste de här böckerna efter varandra. Allt kvinnohat! Önskar att jag kände att de här böckerna är orealistiska men det gör jag inte, jag känner dem i kroppen. Otroligt bra böcker!

I love you Viktoria Anderson Maja Hjertzell

Det här är en kapitelbok för yngre barn som jag inte minns supermycket av rent handkingsmässigt men som jag minns handlar om en tjej som mest vill vara ifred och som inte är den vanliga huvudpersonen i barnböcker. Påminner lite om Jag är jag av Emma Adbåge som också är bra och handlar om en tjej som inte är pippitypen som gillar att stå i centrum.

Att föda ett barn av Kristina Sandberg

Den här läser jag också som gravid i en sommarstuga. Den handlar om Maj som blir gravid på 30-talet i Örnsköldsvik. Det som fastnade mest var hennes utsatthet som kommen från en annan klass än sin mans familj. Och att hon trodde barnet skulle komma ur naveln hennes. Läste den här i cirkel på jobbet med mestadels äldre kvinnor som deltagare, fick mig att bli innerligt tacksam för att jag födde barn 2012.

Besatta av Elif Batuman

Så svårt att beskriva den här boken! Det är litteraturvetenskap, skrönor, dagbok. Det är hursomhelst oavbrutet underhållande oavsett om Elif beskriver sin hyresfru eller Tolstojs död.

 

Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell

Det här är det bästa Gardell skrivit. Här passar temat ihop med det svulstiga språket och alla religiösa liknelser. Så om jag lägger undan debatten om boken och om Gardells tveksamma uttalanden (och fixeringen vid att alla som dog var vackra unga män) är det här en riktigt bra bok.

 

Änglarnas sorg av Jon Kalman Stefanson

Nyårslöfte: läsa mer av denne författare och njuta!

 

Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran

Den nya Isabel av Katherine Mansfield

Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald

De här har jag skrivit kort om här

 Sfinx av Christine Falkenland

Det var längesen jag läste den här djupt obehagliga psykologiska skräckisen. Att den dessutom utspelar sig på de två platser jag var mest på i Göteborg då gjorde inte obehaget mindre.


Skräp av Mattias Hagberg

Det är både viktigt och jobbigt att läsa böcker om konsumtion och vad det gör med miljön. Speciellt när en samtidigt är mitt i en flytt och storköp på IKEA. Välskriven och viktig.


och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink

Det blir ännu svårare att läsa om något så vidrigt som förintelsen när författaren är så bra. Som min mamma sa "det är så roligt när en journalist kan skriva så skönlitterärt!" Att det bara är breven till Otto som finns bevarade är en fruktansvärd symbol för alla de liv som utplånades.


När jag levde i modern tid av Linda Grant

Orange prize-vinnare som handlar om de första åren av Israels existens. Lärde mig mycket av denna välskrivna roman. A good read helt enkelt!


Jag vet ingenting om dig av Titti Persson

Handlar om två trasiga unga killar som finner varandra och märker hur lika de är. Men tyvärr är det inte så enkelt som en skulle vilja. Hemskt sorglig men vacker roman om allt det sköra.


Analys av ett försvinnande av Hisham Matar

Älskade, älskade, älskade hans första bok Ingen i världen. Den här är också bra men på ett annat sätt. Vill läsa om snart för jag tror att det här är en bok som växer för varje läsning.


Bränt barn söker sig till elden av Cordelia Edwardson

En överlevares berättelse som samtidigt är något annat. Cordelia uppfostras som katolik och familjehemligheten att Cordelias far är jude uppdagas med nazisternas maktövertagande. Handlar mycket om den komplicerade relationen mellan Cordelia och hennes mor och boken är skriven på ett väldigt vackert språk.


Kärlekens linje av Alan Hollinghurst.

Vill du läsa något inte lika övertydligt som Gardells nya roman som handlar om AIDS? Läs då denna!


Berlin i krig av Roger Moorhouse

Moorhouse har genom brev, artiklar och intervjuer samlat ihop massor av fakta om hur det kunde vara att uppleva andra världskriget i Berlin. Älskar att läsa historia som utgår från människan på gatan. Välskriven och intressant.
 

Just nu håller jag på med Främlingens barn av Alan Hollinghurst och halvvägs kan jag säga att den helt klart hamnar på någon bästlista. Fast med lästakten jag har nu är det väl troligare att det blir på 2013-listan…

en hamsters dagbok - Edward 1990-1990 av Miriam Elia och Ezra Elia

Den här har kommit i bokform på svenska, en gullig liten fyrkantig bok om Edward, hamstern.
Jag är kanske lite för förtjust i det här med att förmänskliga djur (ja, alla katter jag någonsin har haft har haft sina egna dialekter, just nu har jag en skåning och en göteborgare på fyra ben i hushållet...) och kanske måste en vara det för att uppskatta det här?
Boken fångar det där melankoliska men samtidigt megalomana som jag gärna läser in i t.ex mina katters beteende. Men jag gillar inte slutet! Det finns inte med i videon och lika bra det, tycker boken bara hade kunnat fortgå de få sidorna istället för att bli så drastiskt. (det förekommer ett hamsterdråp!)
och så låter min Edward betydligt deppigare och absolut inte brittisk, möjligtvis är han smålänning eller norrländsk, långsam och ledsen liksom.

Bra bok att ge bort hur som!

sol över torpet, sol över bb

 

Jag är på BB. Min man och den alldeles nyblivna pappan snarkar på andra sidan rummet. En nattsköterska har just artigt men bestämt rullat ut min två dagar gamla bebis för att jag ska kunna sova en stund. Jag linkar runt i rummet, borstar tänderna, känner efter hur ont jag har, ställer mig och tittar ut över Mölndals alla ljus. Och sen rotar jag fram Barbro Alvings kåserisamling ”sol över torpet” och kravlar upp i sängen. Jag läser två sidor och sen tänker jag på det där lilla knyttet och undrar hur han har det på andra sidan korridoren. Det är och kommer alltid vara ett av mina starkaste minnen. Den där känslan av att få göra det mest vardagliga för första gången efter den pärs och totalt omvälvande händelse jag just gått igenom.

Och jag kan verkligen rekommendera just den här boken till alla som funderar på om en bok ska med i bb-väskan. Jag älskar Bangs hurtighet kombinerat med den där torra humorn. Hur hon lyckas driva med sig själv och de hon älskar utan att dumförklara dem. Om jag jämför med t.ex Martina Haag som ju också skriver kåserier om vardagen så tycker jag det är ett problem att hon dumförklarar sig själv, gör sig mer korkad än vad hon är. Bang lyckas balansera på den där tunna linjen, att lyfta fram sina tillkortakommanden utan att jag tycker att hon gör sig mindre än vad hon är. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag gillar så mycket med Bangs sätt att skriva, det är så självklart på något sätt.

Jag minns inte ett ord av de där sidorna jag läste den där natten men det gör ingenting, boken kommer alltid påminna mig om den där natten och jag kommer alltid klappa lite extra på den just därför.

Hej då Lilla hjärtat...

Böckerna om Lilla hjärtat och alla de andra små brokiga, har varit riktiga favoriter som jag och min dotter har läst. De naivistiska bilderna och det humoristiska språket är en perfekt kombination. Vi har läst Bang!, Oj!, Hej! och Sov! Liten skär och de andra brokiga kommer fortsätta på nya äventyr. Men utan Lilla hjärtat, för hon är rasistiskt tecknad, ett sk. "blackface".

Debatten har pågått ett tag nu och tog sin fart när filmen om de brokiga skulle lanseras. Kanske är fler än mig som inte visste vad man skulle tro. Jo Lilla hjärtat är ju riktigt svart, och ja hon har ju faktiskt stora läppar... Men jag hade allvarligt talat inte alls tänkt i de banorna. Tvärtom så tänkte jag, som författaren Stina Wirsén också menade, att de var just brokiga och att alla får se ut som de gör. En är prickig, en skär och en gul med sneda ögon osv.

Stina Wirsén ska inte längre rita Lilla Hjärtat, böckerna dras in av förlaget och filmen ska stoppas. Men luktar inte det censur? Vad är nästa steg, vilken konstnär eller författare blir det nästa gång? Tänker inte ge mig längre in i debatten, utan bara konstatera att de känns ganska sorgligt. Speciellt när Wirséns intention var precis tvärtom. Läs hennes kommentar här. Hej då Lilla hjärtat!

kvinnohat i novellform

Vad jag har lärt mig av att läsa Kyrkogårdsdamen och andra berättelser av Guy de Maupassant:

Att Guy de Maupasant hatar/är starkt kritisk till:

    1.       Rumlare, främst kvinnliga

     2.       Lössläppta kvinnor

     3.       Lesbiska kvinnor

     4.       Kvinnor i allmänhet

Jag kan ju ungefär stämma in på alla ovanstående vilket gör det lite tråkigt att läsa novellerna, jag är som exkluderad från början och det är något som påpekas gång efter gång. Vilket är trist för novellerna är samtidigt bra, jag gillar hans språk och jag gillar speciellt hans syrlighet. Och visst, vi kan prata om tidsanda och det har sin poäng men samtidigt, jag läser nu, det är jag som är mottagaren och jag blir i nutid less på allt detta kvinnohat. Jag tänker på Tintin-gate och även om jag tycker att det var extremt klantigt skött förstår jag intentionen att låta den grupp som är utsatt för fördomar och förtryck för en gångs skull slippa konfronteras med den. Jag blev förvånad över att det perspektivet försvann i debatten, istället pratades det mest om att vi måste tillåta även förlegade tankesätt för att lära oss om dem och varför de var fel. Det är naturligtvis viktigt men måste det ske på bekostnad av den grupp som ständigt konfronteras med de värderingarna i deras nutida form? Jag menar alltså inte att vi behöver köra kampanj för att rensa ut de få Guy de Maupassantböcker som finns kvar på biblioteken utan mest är det här gnäll över att det är trist att inte vara vit man ibland. Vit man har nog betydligt mer litteratur att inte bli  ledsen/förbannad över tänker jag.