Böckerna ger ännu mer svar

Hänger på Moa och besvarar Bokbabbels utmaning:
Besvara frågorna genom att använda titlar från böckerna i din bokhylla.

Är du man eller kvinna?
Den amerikanska flickan

Beskriv dig själv
Den hemliga historien

Hur mår du?
Rädd att flyga

Beskriv stället du bor på
I de sista tingens land

Vart skulle du vilja resa?
Sista boken från Finistère

Beskriv din bästa vän
Räddaren i nöden

Vilken är din favoritfärg?
Ett öga rött

Hurdant väder är det just nu?
Is och vatten, vatten och is

Vilken är din favoritårstid?
Aprilhäxan

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
En komikers uppväxt

Vad betyder livet för dig?
Vad jag älskade

Hurdant är ditt parförhållande?
Foxfire

Vad är du rädd för?
Glaskupan

Dagens aforism
Det finns annan frukt än apelsiner

Vilket råd skulle du vilja ge?
Lugn bara Lugn


Hur skulle du vilja dö?
Hoppsan jag är död

Ditt motto
Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån

Böckerna ger svar

Hos Bokbabbel hittar jag den här roliga listan:

Besvara frågorna genom att använda titlar från böckerna i din bokhylla.

Är du man eller kvinna?
Den ätbara kvinnan

Beskriv dig själv
I en klass för sig

Hur mår du?

Känslomässigt udda

Beskriv stället du bor på

Den obäddade sängen

Vart skulle du vilja resa?

Istanbul

Beskriv din bästa vän

En god människa

Vilken är din favoritfärg?

Vita tänder

Hurdant väder är det just nu?

Oktobers ljus

Vilken är din favoritårstid?

Light in August

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?

Märkliga dagar

Vad betyder livet för dig?

En lust att leva

Hurdant är ditt parförhållande?

Enhet

Vad är du rädd för?

Den stora glömskan

Dagens aforism

Det gångna är en dröm

Vilket råd skulle du vilja ge?

Var inte rädd

Hur skulle du vilja dö?

Toward the End of Time

Ditt motto

Heja världen

Bübins flicka?

Någon mer än jag som kopplar ihop filmen Flickan med Mare Kandres vackra och suggestiva roman Bübins unge?
I filmen lämnas flickan till slut totalt ensam efter att hon ogiltigförklarat alla vuxna omkring sig. Hon klarar sig rätt fint ändå, tack vare sin nye vän Ola, men när hon av misstag knuffar honom från höskullen och tror att han är död, så faller allt samman. Hon rusar genom skogen i en febrigt otäck sekvens i filmen, utsvulten, utmattad, famlar runt som i ett rus för att till slut somna i en pool med vatten. Sedan är mardrömmen över, tryggheten kommer långsamt tillbaka och intar sin rätta plats igen.
Jag tänker på Kindchen och Ungen i Kandres bok. Även den flickan övermannas ju av ensamheten och sommarens hetta, den första ångesten från vuxenvärlden. Kindchen dödar Ungen, sitt barndomsjag i en långsam utdragen och våldsam kamp. Samma hunger och samma dallrande hetta. Samma känsla av övergivenhet och total ensamhet.
När flickan i slutet av filmen stannar till vid sin spegelbild och tittar till en extra gång förstår vi att något har förändrats. Barndomen är slut.

Det finns hopp för svensk film

Om du har tänkt att gå på bio snart är det den här filmen du ska se. Om du vill se en bra svensk film, eller en bra film överhuvudtaget, så är det också den här filmen du ska se. Filmen heter Flickan och för regin står Fredrik Edfeldt. Som så ofta när man ser eller läser något riktigt bra, är det svårt att sätta ordet på vad som gör det så fantastiskt. Likadant är det med Flickan. Men ett par saker är jag säker på att man har lyckats med i den här filmen. Det är regi, manus, foto och casting (nästan allt som rör filmarbete med andra ord). Men särskilt är det castingen, castingen... Jag tänker då särskilt på bedårande Blanca Engström som gör ett fantastisk porträtt i rollen som Flickan. Och nu när jag tänker på det får vi faktiskt inte veta vad hon heter. Genialt! Hon är bara Flickan. Även Tova Magnusson-Norling sticker ut som den försupna fastern och Leif Andrée är hur rolig som helst som grannflickans svettigt burdusa pappa. Alla skådespelare passar verkligen i sina roller.

Handlingen så. Den tioåriga flickan blir lämnad ensam med sin faster en sommar, för att föräldrarna ska åka till Afrika och jobba för SIDA. Från början var det meningen att flickan skulle få följa med, men det visar sig att hon är för liten. Besvikelsen är självklart enorm. Hela familjen med mamma, pappa och storebror får åka men inte hon. Flickan har packat i dagar och ser fram emot resan, när beskedet kommer. Hon lämnas med ensam med sin partyglada faster som "barnvakt". Fastern är rastlös och sticker iväg med en gammal pojkvän, "ett par dagar". Men det blir inte bara ett par dagar. Det blir betydligt längre än så. Flickan säger inget till någon, utan försöker finna sig till rätta i tillvaron. Man får känslan av att hon vill vara själv. För det mesta går det ganska bra, men det händer också saker som är svåra. En vän undrade om det är en sån där "misärfilm", och jag kan avslöja att det är inget konkret outhärdligt som händer, men hela tiden finns känslan av " hur ska det gå", "kommer hon att klara sig". Det är ju många saker som en ensam tioårig flicka kan råka ut för. Som är svåra att handskas med, både känslomässigt och fysiskt. Bara en sån sak som att få i sig ordentligt med mat. Ofta blir det några nävar havrefras till middag.

Men Flickan är inte helt ensam. Hon är kompis med en grannflickan, och hennes kompis som är några år äldre. Dessutom träffar hon en kille på simskolan, och mellan dem spirar en ung kärlek. Det här är en film som mycket väl passar för äldre barn och ungdomar. En film med humorn, kärleken och livet som ingredienser. En utvecklingsfilm i stil med Barnens ö eller En kärlekshistoria, där barnens värld står i konstrast till de vuxnas. Det förödande vackra fotot, den pricksäkra regin tillsammans med manus och, som jag redan nämnt, de för filmen perfekta skådespelarna, gör detta till en underbar film om en flicka som finner sig själv en sommar.

B-vampyrböcker

Det har kommit en uppsjö av vampyrböcker efter Twilight-febern. Jag har precis läst första delarna i två sådana serier. De är förvirrande lika vad gäller layout och lika dåliga. I båda serierna har vampyrer (flickvampyrer) huvudrollen och istället för otäcka varelser är de hjältar.

I Richelle Meads serie Vampire Academy får man följa 17-åriga Rose Hathaway som är halvvampyr, en dhampir, som går på S:t Vladimirs internatskola. Hennes livsuppgift är att skydda den jämnåriga vampyrprinsessan Lissa, hennes bästa vän. Rose har en unik förmåga att kunna tränga in i Lissas känsloregister. Lissa å andra sidan har också åtråvärda förmågor som många vill dra fördel av, men också döda för. För att kunna fullborda sin uppgift tränas Rose av bodyguardtränaren Dimitri. Känslor, kärlek, skvaller, intriger och klädbeskrivningar i oändlighet. Det är kompakt, plottrigt och extremt fånigt. Fyra böcker har hittills utkommit, varav två på svenska, Törst och Fruset blod. Den femte ska komma ut i maj 2010.
Hemsidan hittar man här.

House of Night-serien är skriven av PC Cast och hennes dotter Kristin Cast. Zoey blir en dag märkt (man får ett märke i pannan och förvandlas sakteligen till en vampyr, det vill säga om man överlever transformeringsprocessen) och får flytta in på Nattens hus. Men hennes månskära är inte som de andras eftersom hon även blivit märkt av vampyrgudinnan Nyx, och hennes nyblivna vampyrliv verkar vara förutbestämt att innebära mer än bara ett vanligt vampyrcollegeliv. Magi, kärlek och död, och tja, så intriger och svartsjukedramer (som verkar vara en liten oundviklig ungdomsklassiker så fort det handlar om tjejer i huvudrollerna). Det här är platt, även om den inte är lika plottrig och förvirrande som Vampire Academy.
Hemsidan hittar man här.

Känslan av att hoppa

Ingrid Olssons förra bok Ett litet hål i mörkret var en avskalad och finstämd ungdomsbok om sorg. Hennes senaste Känslan av att hoppa är också en finstämd berättelse om en flickas svarta ångest som äter sig inåt hjärtat. Textmässigt blir jag helt lyrisk, det är avskalat, prosaiskt och meningarna så melodiösa. Det är den där luftigheten, som jag även tycker Ett litet hål i mörkret har, men samtidigt tätt komponerade ord som gör att meningarna rymmer så mycket mer än vad som sägs. Kanske just den där luftigheten blir lite knepig berättelsemässigt, även om jag föredrar böcker där allt inte är uttalat utan lämnar lite åt läsaren att fundera på. Men jag saknar nog en tusendel till i berättandets bakgrund. Boken är uppbyggd i brevform, vilket gör texten personlig och känslosam. När det fattas två månader till studenten begår en kille i Lisens skola självmord, och det är till honom som hon författar sina brev. Omgivningens förväntningar på Lisen är höga och lyckan ska stå som ett rus. Men för henne är håller hennes blyghet på att äta upp henne och allt är bara svart och med tåspetsarna över den höga kanten undrar hon över känslan att våga hoppa. Det är en bok om ensamhet och osynlighet bland familj och vänner, om det oförklarliga totala bottenlösa mörkret och om att tvinga sig själv att försöka våga.

Och allt är förvridet kröp under huden

Emma Ångströms romandebut kröp under huden på mig efter 50 sidor. När jag väl kom in i boken var det en sträckläsare. Eller skräckläsare. Inte skräck på det sättet att jag blev rädd när jag läste, utan mer som en slags äckelblandad känsla inför karaktärerna. Lite samma känsla som jag fick vid läsningen av Karolina Ramqvists Flickvännen. Jag fascinerades på samma sätt av romanfigurernas till synes innehållslösa och torftiga liv. Det är som att de inte lever fullt ut. Det är så ytligt att det blir ångestladdat och skrämmande. Erik i Och allt är förvridet, har ju i och för sig ett intresse, och det är att förfölja och stalka sin före detta. Och Karin i Flickvännen är intresserad av kläder, pengar och lyx.

Och allt är förvridet handlar alltså om Erik, som genom att be en arbetskompis testa sin flickvännen trohet, förlorar henne till densamme. Eriks flickvän och sambo Mina blir alltså tillsammans med arbetskompisen som heter Rikard. De blir jättekära och flyttar ihop. Erik blir självklart förkrossad, och lite mer än det. Något går sönder hos Erik och han börjar spionera på Rikard och Mina. Eller stalka som det heter. Boken har också blivit kallad just en stalkerroman, och även Twitterroman. Uppenbarligen, som jag inte alls kände till vid läsningen, så går det att följa Mina och Erik via twitterinlägg. Romanen publiceras även som mikroroman, och via hemsidan www.forvridet.se kan man alltså följa Erik och Mina, parallellt med händelserna i boken. Detta ska, enligt Ångström, fungera som ett komplement till boken. Det är säkert någon poäng med det, men för mig låter det bara tröttsamt. Räcker det inte med boken liksom?

Hur som helst så skräckläste jag romanen, som påminner om en slags psykologisk spänningsroman. När det gäller deckare så är det denna typ jag brukar läsa, när jag ger mig på deckargenren. Det är de psykologiska människoporträtten som fascinerar. Att grotta ner sig i en störd människas psyke. Så blir det med Erik. Under handlingens gång försöker man komma underfund med vad som har hänt och inte. Om Erik nu är en störd person kan man ju som läsare inte lita på hans historia. Vad har hänt och vad har inte hänt? Vad är sant och vad är bara tankemonster? Det är denna osäkerhet som får mig att inte kunna sluta läsa. Boken må vara orealistisk på sina håll, men det bryr jag mig inte om. Jag kunde inte lägga ifrån mig boken, och det är gott nog ibland.

Charmiga Apstjärnan

Jonna bor på barnhemmet Renfanan och hennes högsta önskan är att bli adopterad av en mamma som luktar parfym och har tjusiga kläder. Men det blir inte riktigt som hon har tänkt sig. En dag sladdar en skruttig Volvo in på Renfanan. Ut kommer en... gorilla! Till Jonnas stora fasa vill Gorillan adoptera just henne. Vad som från en början var en skräck, (för Jonna hade ju hört att Gorillan äter barn!), växer till en sällsam vänskap och kärlek.

Frida Nilsson har, med sin tredje bok Apstjärnan, lyckats skriva en berättelse med många lager. Här finns utanförskap, annorlundahet och på sätt och vis könsroller. Jag tänker på att en mamma ska lukta parfym, klä sig fint och ha läppstift. Gorillan är ju hårig och burdus, och inledningsvis skäms Jonna för henne. Gorillan är ju inte som en mamma ska vara. Men hon har ett gott hjärta, som visar sig räcka långt och lite till.

Detta är en knasrolig berättelse med djup. Jag föll direkt för historien om Jonna och Gorillan, som för tankarna till Astrid Lindgrens Rasmus på Luffen. Det här är en perfekt högläsningsbok för låg- och mellanstadiet, med många komiska höjdpunkter.

Boken jag inte kunde läsa

Efter lång övertalning av en kollega som så gärna ville diskutera, gick jag med på att läsa Våtmarker av Charlotte Roche. Dessförinnan hade jag fått de värsta (bästa?) bitarna återberättade för mig under frukost- och lunchraster av en annan fascinerad kollega. Och diskussionen gick varm: varför tycker vi att det kroppsliga är äckligt? Varför kan vi inte prata om det? Varför är det så skambelagt i vårt samhälle? Är detta dagens tabu när vi vant oss vi sex och våld? Är det våra kroppar och dess mest grundläggande funktioner som man inte får prata om idag?

Men jag klarade bara av att läsa första kapitlet. Så äckelmagad var jag alltså. Litteratur går för mig rakt in i fantsinerven och stannar där, och jag kände direkt att vissa bilder skulle bli svåra att få bort. Det var alltså en helt annan sak att läsa det själv, än att få det återberättat för sig. Jag önskar verkligen att jag hade klarat av att läsa hela boken, för tydligen är det något intressant i relationen mellan huvudpersonen och hennes mamma. Som jag missar. Jag kunde alltså utan större problem läsa ut (utan att ångra mig) Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder men inte Våtmarker. Tål att tänkas på.

Filmen bättre än boken?

Det är ju lite tabu att tycka att boken är bättre än filmen, och jag gör det väldigt sällan. Men nu tror jag faktiskt att jag måste hävda att filmen The Reader var lite bättre än boken av Bernard Schlink. I alla fall blev jag mer berörd, jag tyckte att det fanns en kylig distans hos berättaren i boken, ett förnumstigt resonerande, en vuxen förklarande blick som grep in och pekade och visade och förstörde identifieringen med den femtonårige pojkens känslosvallande upplevelser. I filmen kom man närmre karaktärerna, särskilt Hanna, och det dubbla perspektivet, den unge pojkens och den vuxna kvinnans, förstärkte berättelsen. Så här tyckte vi om boken när vi läste den i vår bokcirkel.