Anne Cassidy

Jag gillar böcker där man får följa parallella historier och hoppa i olika tidsrymder. Både En andra chans, 2007 och Glöm mig inte, 2009, av Anne Cassidy är författade just så. En andra chans är en mycket stark bok som tar upp temat barn som mördar barn. I hennes senaste behandlas temana hetsjakt, fördomar och fördömande och den engelska pressens hänsynslösa förföljelser. Det är en bra bladvändare och spänningen hålls vid liv genom att man vill få veta varför Stellas mamma ljuger, både för henne och för polisen och vad en över tjugo år gammal händelse, en liknande incident som hennes mamma var med om, har med nutiden att göra. Stella och hennes mamma Terri lever ett stilla villaförortsliv, det är het försommar och Stella förbereder sig på ett begynnande vuxenliv efter skolan. Men så en dag försvinner den lilla grannflickan Jade och Stellas mamma blir anklagad av polisen, grannarna vänder dem ryggen och allt förvandlas snabbt till en enorm mardröm. I varvande kapitel med den nutida historien får man alltså följa hennes mamma som ung för att få veta vad som egentligen hände när hon var barnvakt åt en liten flicka, i samma ålder som Jade. En historia som hon har försökt förtränga och undanhålla för världen, fram tills nu när allt tvingas uppdagas. Lögner, familjeband, hemligheter, skuld och moraliskt dilemma tas upp på ett trovärdigt sätt. Cassidy skriver ofta om försvunna barn och säger själv att hennes böcker ofta börjar med en notis i tidningen, och att hennes skrivande handlar om att blanda verklighet med fiktion. Det är kanske därför jag ofta tycker att hon skriver bra böcker.

Philip Roth

Har till slut läst ut Konspirationen mot Amerika av Philip Roth. Det tog verkligen hela sommaren. Jag har läst och lagt ifrån mig i omgångar tills jag sträckläste sista halvan nu i helgen och kunde knappt lägga den ifrån mig. Jag är fascinerad och lite förbryllad av hur man kan skriva något sådant här. Hur man orkar. För det är så exakt och detaljerat utfört. Noggrant, dag för dag, nästan timme för timme, skriver Roth om historien, såsom den skulle kunnat ha sett ut om nazistsympatisören Charles Lindbergh hade nominerats till och vunnit presidentvalet före andra världskriget. Och samtidigt skildrar han en judisk familjs upplevelse av detta skeende, en familj baserad på hans egen familj. Och första ögonvittne är Philip Roth själv, nio år gammal. En omtumlande läsupplevelse och det ska bli väldigt intressant att prata om den i bokcirkeln.

Jane Austen goes Gossip girl

Intriger, överklassbekymmer, luftstrypande korsetter, etikettsregler och förbjudna kyssar. I Anna Godbersens serie Deluxe frossas det bland New Yorks societetsungdomar, vars hemligheter är på väg att förgöra dem, och allt styrs givetvis av tidens hårda regelsystem, eftersom boken utspelar sig år 1899. Det börjar med en begravning över den unga Elisabeth Holland som bara någon dag innan sitt bröllop drunknar i Hudsonfloden. Men kroppen har inte hittats och det finns många frågetecken. Det är nämligen även lite av en deckarhistoria. Efter det inledande begravningskapitlet slungas man tillbaka för att få följa de olika karaktärerna som kretsar kring Elisabeth där allt fler hemligheter avslöjas och intrigerna tätnar. Det som i pressen framstår som ett av tidernas mest lyckade förlovning är nämligen i själva verket bestående av en massa krossade hjärtan. Elisabeth tvingas välja mellan familjeplikter och sin sanna kärlek, då det visar sig att hennes avlidna fader har lämnat skulder efter sig, och försatt familjen i ekonomisk kris, något som måste hållas strikt hemligt. Hennes fästman, överklassplayboyen Henry, är också tvingad att ingå äktenskap av sin far som har bestämt sig för att ge sig in på den politiska banan och är trött på sin sons lättjefulla liv. Elizabeths bästa vän blir utom sig av ilska när förlovningen förkunnas, eftersom hon tror att ringen är till för hennes hand, och hennes lillasyster blir även hon förkrossad av svikna kärlekslustar. Det här är alltså Jane Austen kombinerat med Gossip Girl och Agatha Christie, helt enkelt en bladvändare och ett rent frosseri. Det är mycket klänningsbeskrivningar, strikt hållna flickor, men trots det starka och rebelliska. Jag är väldigt sugen på att de två resterande delarna. Här är The Luxe officiella hemsida.

Tematrio- språk

Fortsätter på förra veckans tematrio från Lyran ( eftersom jag inte kom på några bra böcker för denna veckas tema som var kalas) som var språk:
Berätta om tre romaner/texter du tycker mycket om på grund av dess språkliga utformning.
Här kommer i alla fall min tematrio, och här kan du se Moas:


1. Mirja Unge
Jag håller med Moa, och de flesta som läst Unge, kan knappast undgå hennes speciella språk. Det kan ta ett tag att komma in i det, men när man har gjort det är man, i alla jag, fast. Det har en alldeles speciell rytm och man kan komma på sig själv med att gå och tänka "Ungerskt" (inte som landet då) efter läsningen. Hennes språk är både vackert och ofta humoristiskt. Här kommer ett litet smakprov från novellsamlingen Brorsan är mätt:
”Där satt hon i mörkret bak i bilen sen med calvadosen och domnade av den och Måns körde och vred på nån musik och hon domnade och somnade och Måns vred upp musiken och sa att nu somnar ni väl inte och Jakob satt ju där fram hon såg hans nacke och håret som klättrade där i en spets och nacken var röd av solen och het hans nacke.”


2. Sylvia Plath
Det är väldigt få författare som på riktigt får till det där med liknelser och metaforer. Många använder det, men det är inte alltid det blir så bra. Ett geni på detta är Sylvia Plath som, som i den enastående romanen Glaskupan, bl.a. skriver om en gräsmatta som ”var vit av läkare”. Hon skriver om klänningar som ”hängde som slaka sillar i min garderob” och hur ”den porslinsvita telefonen vid sängen kunde satt mig i förbindelse med omvärlden, men där stod den, stum som en dödskalle”. Det är poesi i romanform.



3. En av förra årets bästa böcker var Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo. Den halv självbiografiska boken är ursprungligen skriven på bruten engelska. Vi får följa Zhuang som kommer till London från den kinesiska landsbygden. Hon kan nästan ingen engelska, men med sig har hon en Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok. Med hjälp av den försöker hon ta sig fram. Likt Unge får det brutna språket effekten av att man börjar tänka likadant, nästan som med Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött. Dessutom utvecklas språket allt eftersom romanen fortskrider. Mycket humor och språkliga aha-upplevelser i denna pärla till bok.

Happy Sally

Inte för att jag och Ida har jättelika smak vad gäller böcker, (ofta blir det en kamp mellan fantasy/vampyr/science fiction och diskbänksrealism när vi ska välja gemensam läsning) men ända sedan hon tipsade om Sara Stridsbergs Happy Sally har jag varit sugen på att läsa den. Och nu är jag bara så himla glad att jag har gjort det! Den lever kvar, Stridsbergs språk är så fantastiskt, berättelsen är fantastisk. Stackars stackars Ellen som jagar en omöjlig dröm och som inte orkar med livet när den drömmen visar sig vara onåbar. Familjen och barnen och deras lycka räcker inte för Ellens egen lycka. I fjärran hägrar Sally Bauer som simmade över engelska kanalen och trotsade alla livets bojor och krav; på bekostnad av barn, familj, vänskap, kärlek och trygghet; men med drömmen i behåll och inom räckhåll. Vilken liten pärla till bok, full av känsla och storhet.

Vett och etikett

Fortsätter på linjen fina böcker man har i hyllan. Dessa fina böcker har jag hittat på loppis en efter en. De ingår i den förträffliga serien Husmoderns presentbok. Vet ej hur många böcker som ingår i serien, men mina heter: Etikett och god ton (1932), Hemvård och klädvård (1930) och 100 bjudningar- matsedlar och recept för få och många gäster (1933). Här ges råd på hur man uppför sig och sköter hemmet på bästa sätt. Riktigt rolig, men också overklig läsning. Inte visste jag att det fanns så många sorters middagar som: sportlunch, ateljémiddag, oväntade gäster på landet, oss flickor emellan, korvgille, eller kavajskutt. Alla middagar har sina speciella regler.

Framförallt slås man av hur otroligt krångligt allt verkade vara. Enkla saker som träffas några tjejkompisar på lunch bör planeras och "bjudas på kort någon vecka i förväg. Man tackar då per kort. Klädsel är förmiddagsdräkt, så elegant som möjligt. Man tackar ej för sist, annat än när man träffas. Värdinnan har förnämsta gästen på höger sida, näst förnämsta på vänster. osv.." Man bör också som kvinna tänka på att "inte alltid "ta i" den man talar med" eller "fnittra". Som man kan man tänka på att "luta sig ned i samtal med en småväxt dam". Det hela illustreras med pedagogiska bilder där det står "rätt" och "orätt" till respektive beteende. Det kunde ju inte råda något tvivel om hur man skulle bete sig när man hade Husmoderns presentböcker till hands.

Psykologiska thrillers

Två psykologiska thrillers har jag slukat under semestern. Två riktigt bra. Joyce Carol Oates skriver ju även under pseudonym; som Rosamond Smith och som Lauren Kelly. Jag har tidigare läst en av hennes böcker under pseudonymen Smith som jag tyckte var helt ok. Nu har jag läst Tag mig, tag mig med dig av Lauren Kelly. En typisk Oates-titel tycker jag. Och språket och stilen känns också igen. Skillnaden från en av hennes romaner skulle jag säga är personporträtten som är ytligare och tempot som är snabbare. Det handlar om Lara, en unga kvinna med mörk bakgrund. Hon har ärr i ansiktet efter att hennes mamma försökte ta livet av sig själv och sina barn när de var små. Lara får en mystisk teaterbiljett som gör att hon får kontakt med Zed, en man som både attraherar och skrämmer henne. Det visar sig att de har ett våldsamt förflutet gemensamt och att de inte kan vara ifrån varandra. Det är ångest, incestuösa relationer och familjemönster som upprepas. Allt i bästa Oates-anda med spänningsskapande inslag.

Lilla hjärtat är Sophie Hannahs deckardebut, och upptakten till intrigen är varje moders mardröm skulle jag tro. Alice Francourts dotter Florence är bara två veckor gammal när Alices svärmor övertalar henne att tillbringa dagen på ett spa. Hennes man är hemma med dottern. När Alice kommer hem står dörren lite öppen, mannen sover och i vaggan ligger ett barn som Alice inte känner igen. Hon får en chock och ringer polisen, men ingen tror på henne. Det är bara hon som ser att det är ett annat barn än hennes eget.
Boken är berättade i två tidsplan och med olika berättarröster. Man följer Alice från det att hon kommer hem och hittar ett främmande barn på sin dotters plats och genom hennes desperata försök att få polisen att ta henne på allvar. Och man följer polisens arbete några dagar senare då Alice och det andra barnet som de börjar kalla Lilla hjärtat, har anmälts försvunna. Först då startar polisen upp en utredning och inser att moderns rop på hjälp var på allvar. Den stora behållningen med den här boken tycker jag är mammans frustration som man som läsare kommer väldigt nära och måste dela. Det är en otäck och kuslig läsning, man fasar för slutet som trots allt inte riktigt lever upp till mina förväntningar.

Tematrio - Språk

Veckans utmaning från Lyran handlar om den språkliga utformningen i en bok: Berätta om tre romaner/texter du tycker mycket om på grund av dess språkliga utformning.

• Mirja Unge har verkligen ett utmärkande och unikt språk. Det närmar sig nästan tankespråk, ibland dialektalt, ibland talspråk, många upprepningar och ofta utan skiljetecken. När man väl kommer in i hennes språk är det som att själv tänka fram hela boken man läser. Man blir ett med texten och i alla fall jag går och tänker med Mirja Unges ord i flera dagar. Ur Motsols (2005): "Gulbruna låg hundarna i gatrännorna och dåsade och det var ett rosa ljus i natten hon stod utanför det."
• I höst kommer Monika Fagerholm äntligen med uppföljaren till Den amerikanska flickan. Som jag har väntat! Fagerholms språk skapas en hemlig barndomsvärld där allting är något annat, som i en lek. I Den amerikanska flickan får hennes karaktärer smeknamn och alias: Ålänningen, kusinmamman, kusinhuset, Lorelei Lindberg och Bombnedslaget Pinky Pink. Och alltsammans utspelar sig i Trakten där alla strävar efter några sekunder på Glitterscenen. Det hemlighetsfulla språket, vindlande och lekfullt, kontrasterar till en otäck och farlig omvärld som ibland tränger sig på.
• Willy Kyrklund har i alla sina böcker ett väldigt precist språk. De är tunna volymer utan onödig utfyllnad. Varje bokstav blir därför viktig och oumbärlig. Kyrklund är lekfull, galen och cynisk. Han misstror själv språket och utmanar det därför ständigt: Kan man någonsin säga något till någon annan? Förstår vi någonsin varandra? Ur Tvåsam (1949): "Frukostägget kommer in och tilldrar sig genast uppmärksamhet. Här har vi nu ett ägg, ett riktigt ägg, bergsäkert ett riktigt ägg. Jag tar det i handen och säger: - Ägg, ägg, ägg. Då känner jag att det är ett riktigt ägg, som ägg skall vara. Må vara hur som helst med annat, jag bryr mig inte om, men detta är i alla fall ett riktigt verkligt ägg att ta på och hålla i handen och känna på och säga: - Ägg, ägg, ägg. Du är ägg du."
  

Mina 15 böcker

Jag fick en förfrågan på Facebook, gällande vilka som är mina 15 viktigaste böcker. 15 böcker som har gjort mest intryck, eller "that will always stick with you". Reglerna var att man inte skulle ta längre än 15 minuter på sig att skriva ner de femton böckerna. Sagt och gjort. Det blev förvånansvärt många böcker från barndom och ungdom. Här kan du se Moas femton.

Elins femton viktigaste på femton minuter, (i någorlunda kronologisk läsordning):

Allra käraste syster, Astrid Lindgren
Onkel Toms stuga, Harriet Beecher Stowe
Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren
God natt mister Tom, Michelle Magorian
Tordyveln flyger i skymningen, Maria Gripe
Bilbo, J.R.R. Tolkien
En komikers uppväxt, Jonas Gardell
Räddaren i nöden, J D Salinger
Mot fyren, Virginia Woolf
Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
Glaskupan, Sylvia Plath
Blonde, JCO Oates
Det var vi som var Mulvaneys, J C Oates
Vad jag älskade, Siri Hustvedt
Alias Grace, Margaret Atwood

Fritt förfall

Johan Lundberg sågar Birgitta Stenbergs Fritt förfall i sin recension i SvD. Jag håller med om de röriga perspektivbytena och den lätt irriterande dialogen i början som kliar lite i första kapitlet, då jag tänker att det här är inte bra. Men sen klibbar texten sig fast alltmer. Boken skrevs redan 1952 men refuserades och har först nu getts ut av förlaget Normal. Birgitta Stenberg skriver i sitt efterord att vissa av karaktärerna och platserna går att känna igen ur hennes andra böcker. Hon debuterade 1956 med romanen Mikael och Poeten och har bland annat skrivit en självbiografisk romansvit som inleddes med Kärlek i Europa. 2005 fick hon Selma Lagerlöfs litteraturpris för sitt författarskap. Jag har inte läst hennes andra böcker så jag har inget att jämföra med.

Året är 1951 och den franska Rivieran breder ut sig med några utsvultna konstnärssjälar, vilka driver runt och törstar efter mer än mörka vintrar. Huvudpersonen är Caroll som hankar sig fram på barer och caféer. För att slippa återvända hem till Sverige frossar hon på sina nyfunna vänner och försöker att inte moralisera sig själv för hårt. Hon är ung och hon drömmer om att skriva. Hon inleder ett förhållande med den rika amerikanskan Martha. Men förhållandet är allt från okomplicerat, det ifrågasätts hårt av vänner och hisspendlar mellan kärlek och hat. Det är egentligen inte själva handlingen som verkar vara det centrala i boken utan mer de starka karaktärsskildringarna där miljö och relation står i fokus. Textmässsigt så växer den i efterhand, och det är nästan lite skönt att inte veta vad jag faktiskt tycker om Caroll, denna unga egocentriska lilla varelse som inte riktigt vet att ta hand om sig själv eller andra. Och där på det fina omslaget vandrar hon iväg på stranden i franskt soldis, i sin blå baddräkt, på väg utan att berätta vart.