Små böcker med stora ord

Sista dagarna innan semestern fick jag för mig att jag skulle starta ett projekt: att läsa små böcker. Jag hann bara igenom A och B så projektet får fortsätta till hösten. De små böckerna försvinner ju ofta bland hyllorna mellan mastodonterna och betongkolosserna som Millenietriologin och Grottbjörnens folk. Jag gillar verkligen dessa miniböcker; snabblästa i en väntans stund och ofta så rymmer de så mycket mer än bara historien, eftersom det korta novellformat tillåter egna detaljer och öppna slut.

Den röda anteckningsboken av Paul Auster. Jag kan inte komma ihåg att jag läst den här innan, vilket jag trodde att jag hade. Den innehåller korta små nedslag ur Pauls liv. Små glimtar som ett telefonsamtal, en sommar i ett franskt hus utan pengar, historier om vänners kärlek och ett hittat mynt. Det är Paul Auster och det är bra och det är roligt att kunna härleda många av de små berättelserna till hans böcker. I just det här exemplaret, som är handtryckt i Lessebo, får man utförlig information om bokens typsnitt, papper och grafisk utformning, vilket gör den lite extra speciell.

Utan blod av Alessandro Baricco. Åh, den här gillade jag. En liten flicka får bevittna hur några män tar sig in i hennes hem och kallblodigt skjuter ihjäl hennes bror och far. En av männen upptäcker henne men behåller det som hemlighet. När flickan blivit gammal söker hon upp den man som såg henne gömd under golvet. Och det blir ett möte där alla svaren ska ges. Det är rätt klaustrofobiskt, fantastiskt och genialt. På 97 små sidor förs en mäktig historia fram och ger upphov till många stora frågor. Platsen är efterkrigstidens Spanien, men det kan vara vilken plats som helst i världen, och jag läser in hela världens krigsteman och statskupper. Våld, hämnd, saknad och förståelse.

Tio noveller av Douglas Coupland.Bokens orginaltitel är Polaroids from the Dead, 1996, so m fått namnet tio noveller på svenska. Det är korta ögonblicksbilder från en Grateful Dead konsert i slutet av nittiotalet. Små snapshots där de nya unga reflekterar till sina föräldrar ur 60-talets drömmande generation, återblickar från nostalgiska hippies och från de som lämnade sina ideal. Om svikna ideal, om framtidstro och generationers världssyn. Stort i litet format helt enkelt.

Kan också lägga till Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano, som jag läste förra året. Den handlar om änkorna till de italienska männen som beger sig till krigen i Afghanistan för att få ihop pengar till familjeliv. Om krig, saknad och kärlek. Och den lilla boken rymmer en stor berättelse. Mycket läsvärd.

Som en madeleinekaka...

Så väcks Torus minnen till liv i Haruki Murakamis Norwegian Wood. När han hör Beatleslåten Norwegian Wood på ett flygplan så strömmar minnen från tjugo år tillbaka över honom. Vi får sedan följa händelserna som blev så omvälvande i hans liv när han var nitton-tjugo år gammal. Bäste vännen Kizuki som tar livet av sig. Bäste vännens flickvän Naoko som blir den stora kärleken. Den framfusiga och frigjorda studiekamraten Midori som blir en länk till livet när även Naoko tar sitt liv. Toru själv fastnar någonstans mellan sina döda vänner och framtiden som fortfarande erbjuder liv.

Jämfört med Murakamis romaner Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen är Norwegian Wood en mycket mer realistiskt förankrad roman. Inte lika mystisk och öppen för tolkning, men ändå känns inte handlingen glasklar. Det finns frågor som lever kvar efter läsningen, framför allt många "varför?". Det handlar mycket om erotik och sexualitet på ett sätt som påminner mig om Alessandro Bariccos roman Silke. Sinnlig njutning där allt blandas; minnen, doft, smak, känslor och tankar och kropp. Och det handlar om döden som en del av livet, en övergångsfas, en gräns att passera. Och så har vi referensen till Tomas Manns Bergtagen som Toru läser när han hälsar på Naoko på hennes behandlingshem uppe i bergen. En plats som tycks vara skild från den övriga världen. Där de psykiskt sjuka lever, förtrollade och bortrövade från den vanliga verkligheten.

Italiensk prosa

Min underbara italienska latinlärare Diego fick mig på gymnasiet att läsa Alessandro Baricco. Då läste jag Silke (1998) och jag minns att jag fastnade för det poetiska språket mest av allt. När jag nu hugger in på Bariccos senaste roman inser jag att jag inte alls känner igen vare sig språk eller ton. Kanske tyckte jag att Silke var så bra för att fantastiska Diego sa det. (Diego var för övrigt gift med en japansk operasångerska och kunde tala massor av språk flytande. Därav fornnordiska, om ett dött språk nu går att tala flytande.) För det poetiska anslaget i texten är nog det jag stör mig mest på. Jag tycker berättelsen blir otillgänglig, karaktärerna stumma. Fast det kan nog vara meningen också. Den här historien (2008) är skriven ur olika synvinklar, olika tider och med olika sorters form och text till varje avsnitt. Berättarna är opålitliga och lynniga. Elizaveta ljuger i sina dagboksanteckningar för Ultimo, bokens centrala gestalt. Ultimo själv skymtar i alla de andra berättelserna som son, vän och älskare. Det bästa avsnittet är det där Ultimos förståndshandikappade bror är berättare och texten blir till ett upprepande mantra där verkligheten finns i glimtar. Det handlar om krig, vad kriget gör med människor. Och det handlar om att hitta det man är skapad för att göra för att först då, under en kort stund,verkligen leva.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bokrecensioner, litteratur, skönlitteratur, nya böcker