Trender och tendenser

Jag har funderat lite kring det här med tendenser och litteratur. Har fått för mig att den sannings-tendens eller trend som rådde för ett par år sedan har lagt sig en aning. Ni vet när det var mycket snack om "sanna historier", och det t.o.m. fanns en bokklubb med det namnet En sann historia. Det pratades över huvudtaget mycket om sanning och verklighet i litteraturen och vad sanningseffekten gjorde med läsningen. Många menade att de inte tyckte att boken var lika bra om de inte visste att den var sann... Det blev till exempel ett himla rabalder när det kom fram att James Freys bok Tusen små bitar inte var helt igenom sanningsenlig och att han då hade ljugit. Hu, hemska tanke en författare som har hittat på!
Så vad är nästa trend kan man undra? För en bibliotekarie är det intressant att se vad som lånas. Det är ju fortfarande mycket deckare som går. Något annat som har slagit mig är hur tv och media verkar har allt större genomslagskraft när det gäller vad folk vill läsa. Inte sällan får man som bibliotekarie frågan om en bok som de har hört om på tv Är författaren dessutom redan känd, som t.e.x. Thomas Bodström med Rymmaren, så visst är det den boken som efterfrågas.
Har kommit på mig själv med att de senaste böckerna jag har läst har handlat om relationer, främst kärleksrelationer. Läste precis ut Ur vulkanens mun av Helena von Zweigberk. Funderade lite kring om det är jag som dras till böcker med temat, vilket inte är helt tokigt tänkt, eller om det skulle kunna vara något i tiden. Just nu läser jag, och som verkar mycket lovande, Dagen efter av Lionel Shriver. Ni vet hon som skrev Vi måste prata om Kevin. Även här handlar det om en kärleksrelation med Slidingdoors-effekt. Innan dessa två böcker läste jag Kicki och Lasse, en farsliknande kärlekshistoria som inte riktigt föll mig i smaken. Ett mustigt språk men jag fick aldrig någon relation till karaktärerna. Vi i villa, som jag tidigare har skrivit om här på bloggen, var en satirisk historia om en man som är trött på sitt äktenskap och sitt tråkiga villaliv. Vet som sagt inte om detta är en tendens eller om det bara slumpar sig så, men även inom deckargenren sägs det handla mer och mer om relationer och hur poliskomissarierna har det privat. Tydligen är Camilla Läckbergs senaste deckare Sjöjungfrun ett exempel på detta. Trend eller ej, men vi får väl hoppas att det inte bara är de böcker som talats om på tv som läses. Det finns ju så mycket annat!

mitt livs novell?

Väldans avundsjuk på Moa som under semestern både hunnit läsa OCH blogga. Just nu drömmer jag om en öde stuga, en sjö och obegränsat med pocketböcker. Men det får väl bli när jag är arbetslös och meningslös och lika glad ändå?

Har åtminstone ägnat några bussturer till jobbet att läsa noveller, jag gillar när det går fort!

Först läste jag Claire Castillons Insekt, en bok jag fingrat på många gånger för den ser så inbjudande och lite opålitlig ut. som att den kan innehålla ungefär vadsomhelst. Nu visade den sig innehålla 19 noveller, alla kretsande kring förhållandet mellan dotter och mor. Och det var väl ok sådär, bra noveller men inget mer. Har nog läst lite för många sådär bra novellsamlingar och några inte alls bra så jag var nöjd och glad och tipsade Ren på jobbet. Då tipsade han mig om Alicia Erians Kärlekens brutala språk som jag själv aldrig hade valt på grund av det fulfula 90-talsomslaget. Och då fick jag tillslut ta tillbaka min tipsning om Insekt för det här, det var grejer det. Novellerna i Kärlekens brutala språk handlar ju om kärlek i olika former, den är inte sockervaddsöt eller skir utan rätt ful och svettig, smutsig men ärlig och härlig (vilken slogan! Ärlig och härlig!) och tjejerna/kvinnorna som är huvudpersoner är antihjältinnor, bittra, kåta och har kanske inte alla moraliska hästar hemma. Mina bästa tjejer/kvinnor alltså. Och det är ju så här noveller är när de är som bäst, nerslag i en situation, en hjärna, en händelse. Jag tänker på filmen Juno fast utan det där översmarta och snygga, här är det fulare och ja, ärligare? I alla fall i min värld är Juno någon form av hägring, ett ideal som jag aldrig möt (och definitivt inte var något jag kunde känna igen mig i när jag var 16 om jag sett den då) så läs läs läs och tänk inte på omslaget (som iofs passar novellerna bra men inte fick mig sugen på att läsa, den där fulheten är bättre i text än i bild om ni förstår?)

Efter Alicia Erian läste jag ännu en Castillion, hennes nyutkomna (på svenska) med den fantastiska men jobbiga titeln man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. Kanske hade jag tyckt bättre om Castillions första om jag inte läst den här. Eller ens sett omslaget. På baksidan av Insekt finns en författarbild (antar jag?) som är jättefin, Castillion är alldeles suddig med stora svarta solglasögon och ser lite ut som en insekt faktiskt. På den här hennes nya med den långa titeln täcker hon istället framsidan och man ser hur sjukt snygg och fransk hon är. Det förstör så himla mycket för mig, hon sitter i något svart, urrungat och med spets och ser djupt in i kameran. Den perfekta musan alltså, snygg och smart, mystisk och spännande. Och så vill jag inte ha mina författare!

Ja, i alla fall, den här novellsamlingen har kärleksrelationer i fokus. och galna kvinnor. Jag vet inte om det är ett medvetet tema men i varenda novell är det en galen kvinna i huvudrollen. De är galna på alla möjliga sätt och kanske om det hade varit i varannan novell så hade jag köpt det men nu, nej nej det blir som en svallvåg av galenskap. Och den förklaras inte mer än att de liksom är sådana, ibland tokroligt galna och ibland bara out-of-the-fucking-mind-galna. Och jag blir så trött och less, vad är det här, måste kvinnorna vara galna för att de inte fixar en relation? Måste det alltid vara deras fel? Nu kanske jag är orättvis, jag vet inte, jag tänker iaf inte läsa om den och se om jag missat något. Har någon annan läst, tycker helt annorlunda?

I museets dolda vrår

Kate Atkinson, I museets dolda vrår (1996)

Jag kunde inte bestämma mig för vad jag tyckte om den här boken under läsningen. Först var jag förtjust, över språket, det direkta tilltalet till läsaren, utropen (Jag är Ruby!), berättarglädjen, tidsperspektivet och fantasin som både förvirrar och berikar... Sedan tyckte jag det blev tjatigt och tyckte att berättelsen började luta väl mycket åt "mustig skröna med tokroliga inslag". Och sedan kom slutet, där hela boken förändrades och berättaren, som varit närvarande och medverkande genom hela berättelsen, visar sig vara en totalt subjektiv och opålitlig berättare. Hon har nämligen förträngt saker från barndomen och därmed ändrat hela sin berättelse för att undvika just dessa minnen. När hon slutligen tvingas konfronteras med det förflutna, tvingas hon också omformulera sin egen roll i berättelsen, sin egen betydelse, och naturligtvis alla andra karaktärer också ftersom de kretsar kring henne. Berättaren Ruby Lennox som försökt stå i periferin som betraktare av sin familjs släktkrönika, visar sig i själva verket vara orsaken till många av de händelser och förändringar hon beskrivit.

Ett fantastiskt sätt att leka med läsarens och berättarens roll i en roman! Eftersom man bara ser genom Rubys ögon så är det det enda perspektivet. Det hon inte berättar om finns inte. Som läsare upptäcker man succesivt luckor i berättelsen som man förstår måste fyllas, men man kan inte göra annat än vänta på att Ruby själv ska upptäcka det. Och Ruby är upptagen av annat, nämligen en djupdykning i diverse familjemedlemmars liv och leverne. Vilken bra bok!

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, skönlitteratur, kate atkinson

Det tysta huset

Orhan Pamuk, Det tysta huset (1998)

Ibland känner man det direkt när man börjar läsa: Det här är bra. Redan på första sidan anläggs en hemlighetsfull och tryckande stämningsom hänger sig kvar genom hela romanen. Genom sex olika berättare får vi ta del av en historia om skuld och tystnad, längtan efter frihet och förändring, och skräcken inför samma saker.
I centrum finns farmodern som bott kvar i samma gigantiska hus ända sedan hon gifte sig som ung. Hennes tjänare, dvärgen Recep, har varit med nästan lika länge. Han är son till hennes döde man genom en utomäktenskaplig förbindelse och alltså egentligen farbror till farmoderns tre barnbarn som kommer för att hälsa på henne under sommaren. Men detta är en hemlighet som farmodern beslutat att ta med sig i graven. Hon lever i ständig skräck för att Recep ska avslöja sanningen och hyser därför ett hat mot honom samtidigt som hon är beroende av hans hjälp.
Varje berättare kan sägas utgöra en sida av Turkiet, den gamla världen, det traditionella och bakåtsträvande, det fascistiska, det radikala, det revolutionära, det västerländska och österländska, framtiden och det förflutna. Samtidigt drivs berättelsen framåt mot en oundviklig katastrof där någon måste offras.

Relationer pyser över Ur vulkanens mun

Jag blev varnad att läsa Ur vulkanens mun, Helena von Zweigberks senaste roman. Speciellt med tanke på att man lever i ett förhållande, fick jag veta. Jag förstår tanken, men kände ändå ett hälsosamt avstånd till karaktärerna.
Anna och Mats åker på semester till Sicilien med sina två barn Sebbe och Molly. De åker dit för att "lappa ihop äktenskapet", börja på nya kula, starta om, prata ut. De blir inte riktigt som de har tänkt sig. Särskilt vad gäller det sistnämnda. Det är nämligen det som romanen till största del handlar om, och som också är berättelsens styrka. Det handlar om kommunikation. Och det är framförallt här jag känner igen mig. Situationer när allt man säger kommer ut fel. Man anstränger sig för att säga något "snällt" men det kommer ut något annat fult och konstigt ur munnen. Man pratar förbi och missförstår varandra. Och det klassiska "typiskt dig, du är ju alltid så...osv". Det är när man nedvärderar varandra man borde börja se upp, och det är här jag slutar känna igen mig. För med Anna och Mats verkar detta ha pågått alldeles för länge. De är lite för elaka mot varandra. Man sträckläser för att få veta hur det ska gå för den stackars familjen. Bläddrar hårt fram sidorna, mest för att man blir så arg på den där Mats som är en riktig bittergubbe som är sur på sin fru och förpestar för hela familjen. Varför tänker man som läsare? Vad har hon egentligen gjort arma människa?
Sammanfattningvis en stark bok som engagerar. Skickligt upplägg att dela upp kapitlen i semesterveckans dagar. Men jag blev lite besviken på slutet där man hade velat få några slags svar på denna relationshärva. De svar som ges påminner istället, vilket också påpekats i en annan recension, om en relationsfrågespalt. Det blir lite för förnuftigt och upplysande. Lite, gör inte så här, för då kan det gå så här. Igenkänning visst, men mest tyckte jag synd om dem.

Kafkastämning i spänningsträsket

Jag har inte läst många deckare i mina dagar, under högstadiet sträckläste jag Mankell, och för några somrar sedan fick jag tag i en bok av Elisabeth George. Det bästa jag läst inom kategorin är Inger Frimanssons Godnatt min älskade, som kanske kan klassas som psykologisk thriller. Detsamma kan sägas om Dennis Lehanes Patient 67 (2003). Handlingen utspelar sig under 50-talet på en ö utanför USA, där regeringen anrättat ett mentalsjukhus i en tidigare militäranläggning. Högsta säkerhet är vad som gäller, patienterna, vilka ofta begått bestialiska mord, behandlas som fångar. Till ön kommer poliserna Teddy och Chuck för att leta efter en försvunnen kvinna. En klaustrofobisk känsla infinner sig omedelbart; små celler, tjocka murar, karga klippor som störtar ner mot havet, ingenstans att fly. Ganska snart inser Teddy att personalen inte vill samarbeta och att det finns något mer att utreda på ön. Slutet blir en studie i förstånd och galenskap. Vem är frisk och vem är sjuk? När Teddy plötsligt är den ende som ser sanningen och finner sig stå alldeles ensam med bara sitt eget förstånd som riktmärke, vilka garantier har han för att det inte i själva verket är han själv som är den sjuke? "Galna människor förnekar att de är galna. Bob förnekar att han är galen. Alltså - Bob är galen."

Det jag oftast stör mig på i deckare är poliserna och deras inbördes snack. det ska alltid finnas en rolig polis. En klumpig, en sammanbiten och inåtvänd, en intelligent, en alkoholiserad, osv. Det finns inslag av det i Patient 67, men förutom det är den lättläst, underhållande och spännande. Och det är väl precis det som är meningen med den här sortens litteratur? Framför allt slogs jag av hur roligt det var att läsa den här boken!

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Patient 67 av Dennis Lehane

Poliser som dricker kaffe och diskuterar sina kraschade äktenskap, saknas i Karin Alvtegens Saknad (2000). Det handlar om mord och en pågående polisutredning, men den information vi får om detta kommer endast från Sibylla, den huvudmisstänkta själv. Hon lever som hemlös utanför samhället, sedan femton år tillbaka. Hon bröt med sin kyliga och självupptagna välbärgade familj, och valde ett liv utanför samhället. Hennes överlevnadsstrategi går bl.a. ut på att bluffa sig till gratis hotellnätter av män som tror de ska få ligga med henne. En av dessa män råkar bli mördad på hotellet, och Sibylla blir genast misstänkt. Plötsligt vill alla ha tag i henne, och hennes liv i avskildhet är hotat. I parallella återblickar uppdagas Sibyllas uppväxt och hennes beslut att fly blir förklarat. mellan varven görs försök till diskussion kring vad det är att vara en samhällsmedborgare och vad som händer med dem som inte vill foga sig efter samhällets normer. Men mest är det en spänningsbok som drivs framåt av nya mord, oskyldigt anklagade, detektivarbete och jakten på mördaren. Lättsmält och underhållande, men inte lika roligt att läsa som Patient 67.

Fallen

Joyce Carol Oates producerar ju ungefär en eller två böcker om året, därutöver essäer, barn- och ungdomsböcker, artiklar m.m. Hur orkar/hinner människan? Jag har blivit så störd och stressad av denna produktivitet att jag under en period hade svårt att ens tänka på Oates utan att bli arg. Vad gör hon? Sover hon inte? I intervjuer har hon dessutom sagt att hon springer varenda dag i skogen och att det alltid är hon som lagar maten till henne själv och hennes man. Nej, det måste vara något skumt med henne...

Men så gillar jag ju många av hennes böcker, och jag har läst en hel del, både ur den äldre och nyare produktionen. Favoriter är Blonde (2001), Det var vi som var Mulvaneys (1999), kortromanen Livets uppkomst (1993) och ungdomsromanen Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg (2007).

Nu har jag läst Fallen (2005), en berättelse med Niagarafallen som kuliss. I centrum för handlingen står Ariah, vars man kastar sig i fallen efter bröllopsnatten som slutat i sexuell förödmjukelse. Ariah väntar i sju dagar och sju nätter, oroligt vankande vid fallen, tills man finner hennes man drunknad. Men denna händelse leder också till en ny kärlek som leder till ett snabbt äktenskap, något som upprör omgivningen. Även denna nya make omkommer i fallen, vilket gör Ariah till en sluten och hård mor till sina tre barn. Här leder berättelsen över till barnen och deras skildring av en uppväxt i skuggan av en död far man inte får tala om. Som vanligt hos Oates, tycker jag att det är här boken har sina starkaste sidor; i relationen mellan barnen och föräldrarna. Boken berättar också om ett korrumperat och förljuget Amerika där alla håller varandra om ryggen och fryser ut den som går sin egen väg i jakt efter sanning och rättvisa. Jag blev inte lika tagen av den här romanen som av några jag tidigare läst, men jag kan samtidigt inte låta bli att imponeras av hur hon gång på gång lyckas skriva sådana genomtänkta, omfattande och djuplodande romaner.

Här finns en utförlig webbsida för den som är intresserad av hennes rikliga produktion eller bara vill kika på några bilder på författarinnan som ung. Ett tag såg hon till exempel så här fantastisk ut:

Hur berättar man en historia?

Om berättelsens kraft att omskapa livet. Om livet som berättelse. I Nicole Krauss roman Kärlekens historia (2005), är berättelsen och fiktionen verkligare än livet; den föder liv och leder människorna vidare ut i världen. En av romanfigurerna, fjortonåriga Alma, letar efter sitt ursprung genom den bok hon är döpt efter, Kärlekens historia. Som är skriven av en man som visar sig ha stulit berättelsen från en annan man, Leo Gursky, som tyngd av livet på flykt undan nazismen och skammen i att ha överlevt, lever tillbakadragen och ensam, med sitt enda sällskap, vännen Bruno (död eller levande?). Leo bär fortfarande på minnet av sitt livs kärlek, Alma, som växte upp i hans by och som flyttade till Amerika innan han själv flydde dit. På så sätt kom de ifrån varandra och när de väl återförenades hade Alma gift sig med en annan och uppfostrat Leos son Isac på egen hand.

Karaktärerna i den här romanen lever alla i fiktionens värld. De skriver sig genom livet. Böcker, berättelser, listor, lappar. Till slut vet man inte vad som tillhör vad och romanen blir en snårig väg genom ordens labyrinter. Jag tyckte boken var en fantastisk upplevelse, slutet är vackert och allt blir förklarat och meningsfullt. Det handlar mycket om den överlevandes sorg, men också om att vara rotlös och föräldralös i ett främmande land.

Om berättande handlar också Jeanette Wintersons Fyrväktaren (2005).

Tioåriga Silver som bor på ön Salt blir föräldralös då hennes mor faller av ön(!), och Silver uppfostras av gamle blinde Pew, fyrväktaren. Tillsammans sköter de om ljuset, och berättar historier för varandra. Pews historier handlar mest om Babel Dark, pastorn som levde ett dubbelliv, med en mörk och en ljus sida. Den gamles berättelser sträcker sig över generationer men berättas alltid i jagform, när Silver påpekar detta säger han att det alltid funnits en Pew i fyren på Salt. Han berättar historier utan början eller slut, eftersom varje slut är en ny början.

Den här vackra berättelsen handlar också om kärleken, att vårda ljuset, leta efter det. Och att våga älska. Men framför allt handlar den om berättelsen om våra liv.

En halv gul sol

En halv gul sol, Chimamanda Ngozi Adichie (2007)
Nigeriansk mark. Femtio- och sextiotal. Ett konstruerat land. Drömmen om ett oberoende. Ett blodigt och grymt inbördeskrig. Ett utropat Biafra med en halv gul sol som symbol. Det är en massiv historia som växer fram om Nigeria. Mina referenser sträckte väl sig ungefär till de där Biafraskämten som haglade eller tillsägelsen om att tänka på barnen i Biafra med uppsvällda magar om man inte åt upp sin mat. Kanske just därför känns den här boken så viktig. Men boken är så mycket mer än ett slag i ansiktet, så mycket mer än bara insikt i Nigeriansk problematik och koloniala eftersläpningar. Genom de fem huvudpersonerna som skildras får man följa landets historia på ett intimt sätt. Utgångspunkten är de två tvillingsystrarna Olanna och Kainene, totalt olika och med skilda livsval. Deras makar, den ene en nigeriansk intellektuell revolutionär och den andre en vit engelsman, samt det ena parets trofaste tjänare. Genom de vardagliga små detaljerna får man följa krigsutbrytningen, desperationen, optimismen, tröttheten, förtärdheten, allt det gnagande som tär och äter på människorna och landet. Det finns inga hjältar i den här berättelsen, och det är just det som gör den så himla bra. Det mänskliga kryper liksom under huden.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

Momo- eller kampen om recensionen

Obs, det här är typ en recension fast egentligen inte, den är mer ett väldigt osorterat tips typ.

När jag var liten gillade jag inte fantasy, jag gjorde mina försök men jag ville hellre ha antingen skilsmässoskildringar eller sjukt fattiga barnhemsbarn (jag tyckte Miranda-böckerna var nästan som fantasy för att de enligt mig var för osannolika, på den nivån var det). Jag tyckte Momo var en tråkig bok som jag ljög om att jag hade läst, för att jag borde ju tycka om den. Nu har vi haft den som bokcirkel-bok i min andra bokcirkel (den utan bibblos) och till min stora förvåning måste jag erkänna att jag tyckte så mycket om den den här gången! Jag gillar hur Ende beskriver hur ett paradigmskifte sker, hur ondskan får vara riktig djävla skitondska utan att det handlar om fysiska personer som ska besegras. En bok om ont och gott som inte har en superboss i slutet, det tycker jag är fint och blir glad av.

Trots att jag själv inte gillade den just när jag var typ tolv så förstår jag verkligen att det är en sån slukar-bok som kan fånga barn som egentligen inte gillar att läsa. I bokcirkeln så hade majoriteten läst den som barn och älskat den, Momo verkar fungera bra som övergångslitteratur, för den är både så enkel och så knepig.

Semesterläsning

Läsningen under den här sommarens semester ägnas åt böcker jag borde ha läst men inte hunnit med... Därmed skulle bokhögen kunna växa till ett enormt torn, med tanke på hur många böcker som glider förbi utan att bli lästa (eller med tanke på hur många böcker som ges ut varje år...). Jag fick med mig nio pocketböcker ur bokhyllan därhemma:

Joyce Carol Oates - Fallen (har stått i hyllan ett tag och jag har hört att det ska vara en av hennes bättre böcker, men jag har känt en viss mättnad när det gäller hennes böcker, som jag tycker upprepar sig i mycket)
Nicole Krauss - Kärlekens historia
Dennis Lehane - Patient 67 (hade en ursprunglig tanke med att bara läsa deckare den här sommaren för att få lite större kunskap på det området, men det blev bara den här och alvtegens bok, fast Lehane är kanske mer thriller?)
Kate Atkinson - I muséets dolda vrår
Jeanette Winterson - Fyrväktaren (försökte läsa den en gång men slutade efter halva eftersom jag inte var tillräckligt koncentrerad, hon kräver sin läsare, Winterson)
Karin Alvtegen - Saknad (fick den här boken genom pocketbytet i våras)
Zadie Smith - Vita tänder (den här boken ska man väl ändå ha läst?)
Donna Tartt - Den hemliga historien (och den här också)
William Gibson - Idoru (egentligen vill jag läsa Mona Lisa Overdrive men eftersom jag hade denna hemma så ska jag försöka mig på den)

Inget land för gamla gubbar

En man blir inblandad i något han aldrig skulle satt sin bootsbeklädda fot i. Josh Brolin spelar Llewelyn Moss som hittar en ansenlig summa pengar under mystiska omständigheter. Han måste lämna stan, blir jagad av polisen och får en psykopat i hälarna. Där har ni handlingen i filmen No country for old men. Låter kanske som en dussinfilm, men det är det ju förstås inte. Det är ju bröderna Cohen och det är Javier Bardem.
Inte sedan jag såg Liftaren med Rutger Hauer som mördande psykopat har jag blivit så äckelberörd av ett psykopatporträtt förut. Javier Bardems ansikte stannade kvar med mig länge den kvällen. Det var något med hans totala avsaknad av mänsklighet och medkänsla som var så drabbande och framförallt skrämmande. Denna totala avsaknad av empati och av det som binder oss samman. För har vi inte det, vad är vi då? Hur kan vi då nå fram till varandra? Som åskådare kunde jag inte heller sluta tänka på hur man själv skulle reagerat i mötet med denna fullständigt känslokalla person. Javier Bardem gör en strålande insats och man har svårt att föreställa sig honom som en normal människa i verkliga livet. Är inte detta skådespeleri så vet jag inte.
För övrigt var No country for old men en ”ganska” blodig och våldsam film. Men, hur konstigt det än låter, också så otroligt vacker. Joel och Ethan Cohen har återigen åstadkommit stor filmkonst med små medel och tonen känns igen från deras tidigare filmer. Men detta är en alldeles egen historia som inte lämnar medvetandet i första taget. Boken som filmen bygger på har samma namn och är skriven av Cormac McCarthy.

Bitterfittan

När jag såg Maria Sveland på Bokmässan i höstas talade hon mest om titeln på sin roman; Bitterfittan (2007). Hon ville ta två ord som används nedsättande om (oftast) kvinnor, och sätta in dem i en ny kontext, ge dem en ny innebörd. Att det är okej att vara bitter eftersom det finns all anledning att vara det.
När boken först dök upp på biblioteket jag för tillfället jobbade på, utbrast min kollega: Nä men, vad synd på ett så vackert omslag! Först ser man den här fina bilden men sedan så ser man titeln - Bitterfittan.
Nu däremot, drygt ett år senare, kan jag konstatera att svärmor obesvärat frågar: Har du läst Bitterfittan, den är väl bra, jag rekommenderar den till alla jag känner!
Ett litet litet steg för mänskligheten?

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, boktips, romaner, skönlitteratur

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Bitterfittan av Maria Sveland