17 december 2007

Porträtt av döden

I Carl-Henning Wijkmarks senaste roman, den nyss augustprisbelönade Stundande natten (2007), spelar döden den centrala rollen. Huvudpersonen är en äldre dödssjuk man som ligger på en sjukhusavdelning där man aldrig blir utskriven. Det finns ett fåtal andra karaktärer i boken, och man skulle kunna säga att döden är en av dem. Den döende mannen läser allt han kommer över om döden för att på så sätt få ett övertag och vara förberedd när ögonblicket väl är inne. Han blickar också tillbaka på sitt liv och återvänder till avgörande stunder, färgade av ånger och skuld. När författaren till slut låter döden inträffa är det i form av en fladdermus med sammetsvingar som med en varm och kärleksfull blick ingjuter lugn hos den gamle mannen och får honom att släppa taget om livet.

Samtidigt som jag läser Wijkmarks bok läser jag även Patient (2006) av Ben Watt. Boken är en skildring av hur författaren, ännu inte trettio år gammal, drabbas av en mycket ovanlig och dödlig sjukdom. På samma sätt som i Stundande natten ägnar sig huvudpersonen åt återblickar i sitt liv. I Patient handlar det främst om familjen och relationer till människor. Den drabbade är här ung och saknar erfarenhet av sjukdom. Själva sjukdomsdetaljerna och smärtan tar också en väldigt stor plats i boken, men även huvudpersonens reflektioner kring hur han förändras av sjukdomen och hur behoven förändras när man står i begrepp att förlora allt. Händelserna i boken är självupplevda och huvudpersonen överlever alltså sin sjukdom.

Dessa två läsupplevelser får mig att tänka på en tredje bok om död och sorg som jag läste i våras; Ett år av magiskt tänkande (2006) av Joan Didion. Didions bok handlar om den efterlevandes sorg efter en närståendes hastiga och oväntade död. Boken är en undersökning av sorg, andras sorg och vetenskapens syn på sorg, medan författaren långsamt själv bearbetar sin personliga förlust och tar sig ur sin kris.

Jag tänker mig att dessa tre böcker intar tre olika perspektiv av döden; ett slags före, under tiden och efter. Kanske lämpar sig den här sortens litteratur faktiskt bäst för den som själv är berörd av döden på ett personligt plan. Jag kan känna en viss distans i min läsning av dessa böcker samtidigt som det är gripande studier i människans villkor. Kanske gjorde ändå den skönlitterära boken, Stundande natten djupast intryck hos mig. I en roman finns det ju utrymme för så mycket annat än själva ämnet för framställningen och för mig skapar detta större möjligheter till identifikation.

/moa

1 kommentar:

Unknown sa...

Vilken fin blogg! Av de romaner du nämner har jag endast läst Joan Didions Ett år av magiskt tänkande. Det kan nog ge djup åt läsningen att vara inne i två romaner samtidigt då båda behandlar samma ämne. Jag blev nu, efter din beskrivning, lockad av Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten. Jag föreställer mig att den är filosofiskt undersökande såväl som poetisk. Utgångspunkten, en sjukhusavdelning där man aldrig blir utskriven, är utmanande. Vad gör man i en sådan situation? Den gamle mannen försöker aktivt ta kommandot över situationen genom att gå till böckerna, söka information. Här associerar jag till Ett år av magiskt tänkande som just tar upp behovet av att kontrollera även det okontrollerbara.
Kanske är det just utgångspunkten som gör att Stundande natten lockar mig mer än de andra två romanerna. Det känns farligare att följa en människa in i döden, vara med under tiden, än att befinna sig före eller efter dödsögonblicket, sitt eget eller någon annans. Men så var det bilden av fladdermusens blick, det sista skeendet. Något med den bilden...