Lysande

I mitt huvud har Bruce Springsteen ekat runt i flera veckor. Det tog ett tag innan jag insåg att det var för att denna lilla briljanta bok i smyg har viskat ut refrängen från mitt skrivbord. Nu är den utläst och jag vill bara basunera Sortland rakt ut. Åh, det är så storslaget bra, denna avskaldhet som rymmer och andas så mycket mer än det skrivna. Jag blir glad ut i fingerspetsarna som bläddrar sidorna framåt. De norska bergen susar förbi mig där jag sitter i framsätet i bilen. Jag är hon. Även om jag absolut inte vill vara henne, en 16-årig gravid flicka bredvid den ovetandes killen, som dessutom är tillsammans men en annan tjej. Nej tack, men det är just Sortlands superba förmåga att suga in en i denna poetiska enkelhet och bli huvudpersonen. Ina råkar bli med barn vid första försöket, smått berusad med en kille som är otrogen. Blickar på håll, en gnagande ångestoro, en bilfärd mot Oslo och ögonblick som inte blir som man tänkt sig. X-publishing har gett ut ännu en liten pärla.

Ensamhet och utsatthet

Flertalet ungdomsböcker behandlar olika nyanser av svärta, men så finns det även de som är så där becksvarta att det gör lite ont att läsa som Maja-Maria Henrikssons debutroman Jag finns. Det handlar om en totalt svikande vuxenvärld. Och med tanke på den senaste uppblossade debatten om offer och förövare är det ju tyvärr inte bara i romanform som detta utspelar sig med att en hel vuxenomgivning väljer att blunda. 14-åriga Johanna trakasseras och misshandlas, både i skolkorridorerna där ciggaskan bränns in i huden, ansiktet bespottas och byxdragkedjor dras ner av två plågoandar, och hemma där mammans smiskande händer förnedrar och det lilla hjärtat skrumpnar av kärlekslöshet. Det enda som räknas är lillebrors vaniljdoft som tröstlindrar. För det är ingen annan som tröstar. Blickar vänder bort, halvt utsträckta händer orkar inte peka hela vägen och Johannas värld krymper outhärdligt till självförakt. Texten är nattsvart och plågsam. Det är så totalt ensamt. Ända till slutet i alla fall, för den innehåller också en berättelse om överlevnad och om kraft att bryta sig loss. Den påminner mig lite om Sista chansen av Marta Söderberg och Bryta om av Åsa Anderberg-Strollo, men det kanske är att förenkla lite: ensam utsatt flicka och en kamp. Och frågorna återstår: varför ser inte omgivningen, hur kan en hel vuxenvärld blunda och hur kan det få vara så totalt ensamt i ett land med så många uppbyggda skyddsnät?

Jag kan knappt vänta...

Just nu är jag riktigt sugen på boken med den knäppa titeln Vänta, blinka av norska författaren Gunhild Öyehaug. Har redan fått förfrågningar om den på bibblan, och det blev roliga missuppfattningar direkt. ("Paus. Jag väntar. Låntagaren tittar konstigt på mig. - Jaa, du sa vänta..., säger jag. - Nej, titeln är så Vänta, blinka. Jag vet att det låter konstigt men...) Det lär vara en populärkulturell fröjd för oss 70-talister. Bara en sån sak som att referera till John English. Åh, jag gillade verkligen den tv-serien, Mot alla vindar. Jag och min äldre syster satt bänkade. Vi hade LP:n. Jag tror vi behöver detta. Lite skön 80- och 90-tals nostalgi. Bella Stenberg skriver i Gp om boken. Huvudpersonen Sigrid funderar bl.a. över varför kvinnor i filmer ofta går runt i just herrskjortor, när de ska se så där lite sexigt sårbara och sköra ut. Som exempel tänker hon på Scarlett Johansson i Lost in translation, och börjar författa ett brev till Sofia Coppola. Bara det är ju hur roligt som helst. Tycker mig ha sett detta herrskjorte-tema i massor utav filmer. Gärna lite rufsiga nyvakna tjejer, som truligt tittar på mannen som är på väg någonstans, (Pretty woman...?) Det är jobbigt med höga förväntningar på en bok, så jag försöker att inte hoppas för mycket. Men fick just ett sms från en kompis som läser den nu. Det stod: Underbar!...

Ungdomspoesiromaner

Aase Berg kom förra året med sin ungdomspoesiroman Människoätande människor i Märsta, vilken ju var en liten pärla, både vad gäller layout- och textmässighet.
Nu har en serie av Sonya Sones nyligen översatts på svenska som har samma litterära grepp. Första boken heter Vad mina vänner inte vet och uppföljaren Vad min flickvän inte vet.
Jag hastade mig igenom boken, orkade inte läsa, och detta trots de korta diktmässiga raderna som bär upp ramberättelsen. Sonya gör mig otålig. Till skillnad från Aases bok där formen kändes som att den ramade in språket, känns det här faktiskt istället som att den tvingar in texten. Det vippar till klaustrofobiskt och eftersom den riktiga känslan i orden saknas blir allt lite platt. Storyn är klassisk: flicka har perfekt pojkvän men är inte kär, vännerna åker bort, skolans tönt kliver in på arenan, pojke och flicka blir kära, men när vännerna kommer tillbaka måste grupptryck, feghet och yta ställas mot egenvilja och kärlek. Jag tycker om själva greppet med poesiromaner men i det här fallet tycker jag inte att det tillför historien något.

Anyone for tennis?

Inte trodde jag att jag skulle börja tycka att tennis var spännande. När jag först läste att temat för Lionel Shrivers nya roman Dubbelfel handlade om bl.a. tennis så var jag inte jättesugen på boken. Men det kan ju inte bara handla om det, tänkte jag. För enligt baksidetexten handlar det så klart om en hel del annat också. Liksom i hennes tidigare romaner utforskar hon "familjerelationernas skuggsidor" och i Dubbelfel "lyfter hon fram de känslor som de flesta har men inte gärna vill kännas vid: missunsamhet, avund och skadeglädje". Now we´re talking, tänkte mitt intresse-för-det-mänskliga-psyket- jag, och började läsa.

I Dubbelfel får vi följa Willy som lever och andas tennis, och har så gjort sen barnsben. Allt går som på räls, och hon är på väg uppåt. Så träffar hon Eric Oberdorf (bara namnet är hur roligt som helst). De träffas på tennisbanan och blir stormförälskade. Eric är bra på tennis. Eric visar sig faktiskt vara bra på det mesta han tar sig för. Willys avund och svartsjuka pyser smygande ut som en illaluktande gas. Eric tar sig allt högre upp på rankinglistan. Samtidigt faller Willy. Till slut har han gått om henne. Med råge. För en tävlingsmänniska som Willy är det förödande.

De första si så där 10 sidorna var jag aningens besviken, för då handlade det verkligen om tennis. Men sen tog det sig, och jag kom på mig själv att tycka att det där med tennis verkar ju rätt häftigt ändå. Tyvärr kom andra böcker emellan mig och Shriver. Jag fick lägga boken åt sidan ett tag, för böcker som Dubbelfel vill man läsa i ett enda andetag. Shriver är en mästare på att framställa människor och relationer på ett nästan thriller-artat sätt. Det är med en klump i magen, man ofrivilligt slukar hennes romaner på ett näst intill besatt sätt. Det kanske låter sjukt när jag säger att man kan känna igen sig. Men på vissa plan kan man ju faktiskt det. Vem har inte blivit avundsjuk och missunsam mot någon som med lätthet lyckas med det man har slitit hårt för att åstadkomma? Shriver är verkligen fenomenal på att skildra det mänskliga psyket. Jag sällar henne lätt till en av favoritförfattarna och ser fram emot nästa!

Det finns annan frukt än apelsiner

Min bästa läsupplevelse av Jeanette Winterson hittills! Det finns annan frukt än apelsiner är Wintersons debut från 1985, till stor del självbiografisk. Den är humoristisk, varm och ömsint och förvånansvärt befriad från bitterhet och hämndlystnad. De känslorna lämnas åt läsaren att känna. Författaren själv har gått vidare, förlåtit och börjat om.

Berättelsen handlar om en flicka som adopteras av en fanatiskt frireligiös kvinna som vill ha ett barn att forma och lära upp. Livet består av bönmöten, predikningar, frälsningsarbete och avskärmning från världen utanför. Kyrkan och församlingen är allt, bibeln läses bokstavligt och all annan information censureras och omtolkas till herrens budskap. Problemet kommer när flickan i tonåren blir förälskade i en annan flicka som hon värvar till kyrkan. De blir bannlysta, demonerna ska drivas ut och synden måste sonas. Det är bara det att flickan inte ångrar sig innerst inne, hon tycker inte att hon gjort något fel och hon börjar genomskåda sin mor och församlingens skräckslagna fundamentalism. Det är här den fantastiska titeln kommer in i bilden. Flickan har under hela sin uppväxt endast ätit apelsiner efterom hennes mor anser att det är den enda frukten. Men plötsligt inser flickan att det kanske finns annan frukt än apelsiner? Och i så fall - vad finns det mer för alternativ till saker hon tagit för givna?

et här speglar alltså Wintersons egen uppväxt och det är oerhört spännande och fascinerande att följa hennes väg ut ur den instängda världen där hon trots allt utvecklat en mycket stark och egensinnig personlighet. Prosan skiljer sig mycket från det jag tidigare läst av Winterson. Den här romanen är mycket mer lättläst, den är rak och direkt. Men det finns även inslag av det allegoriska sätt att berätta hon ofta använder sig av: parallellt finns berättelsen om riddarna kring det runda bordet som ska spegla slitningarna flickan känner när hon fördrivs från hemmet och ska hitta ett nytt hem, en egen väg.
Jag tycker hur som helst att det är befriande att läsa något av Winterson som är enklare och mer avskalat.

Vilken debut!

Ibland är det speciellt roligt att recensera böcker. När man får en riktigt bra debutant i brevlådan, känns det extra spännande. Ett uns svartsjuka kommer över mig när jag läser boken, för det känns som att texten flyter så lätt. Läste dessutom i en intervju med Anette Kindahl, att det var den första roman hon har skrivit. Någonsin. Hon har inte ens ett par halvfärdiga manus liggandes. Och det är med den hon nu debuterar. På Bonniers. Hon har alltid vetat att hon skulle bli författare, men det var först nu hon tog tag i det. Och det med rätta!
Berättarjaget Sarah arbetar med katalogisering på ett museum, vilket författaren själv har erfarenheter av som intendent på Norrköpings museum. Det är en mystisk och gåtfull historia som målas upp. Påverkad av miljön på museet och de gamla föremålen flyttas Sarah tillbaka i tiden. Hon börjar fundera kring sin egen släkts förflutna, som visar sig att den har beröringar med nazismen och den tiden Hermann Göring var i Sverige. Jag gillar verkligen det temat i boken. Om hur vi inte kan låta bli att påverkas av det förflutna. Kindahl blandrar dåtid med nutid på ett skickligt sätt. Det vilar också ett mystiskt skimmer över romanen. Jag gillar också när där det känns som att något lurar under ytan. Detta har Kokongen. Den har inte allt, men den fångar mig. Och det är inget dåligt sätt att debutera på!

Om Miss Kicki och mer om dåligt moderskap...

Det har som sagt, vilket vi bloggat om i februari under filmfestivalsrapporterna, kommit ett antal filmer om moderskap under senare tid, eller rättare sagt det komplicerade moderskapet: det icke självvalda, det avsaknade, det oönskade: helt enkelt filmer som behandlar den misslyckade modersrollen. I danska Applause handlade det om det spritförgörande förhållandet till sönerna, i Precious om det sjuka moderskapet, i White Material det självcentrerade och i Miss Kicki om det bortvalda moderskapet. Att en mamma väljer sig själv framför sina barn, om det nu så beror på självförverkligande, nya familjekonstellationsorsaker, missbruk eller bristande förmåga, sticker oftast mer i ögonen på folk än om färderna lämnar. Och i filmvärlden verkar det vara ett tema under behandling.

I Miss Kicki, av långfilmsdebuterande Håkan Liu, får man följa Kicki (Pernilla August) som nyss återvänt till Sverige efter en längre vistelse i USA. Bakom sig lämnade hon sin 4-åriga son Victor (Ludwig Palmell) hos mormodern, som nu blivit tonåring. Tillsammans reser mor och son till Taiwan för att lära känna varandra. Fast för Kicki finns också ett annat syfte, att få träffa sin internetdejt, en taiwanesisk affärsman. Det blir inte riktigt som någon av de har tänkt sig. Udda vänskap, trevande relationsband, klibbiga och kliiga situationer där skrattet sväljs, intensiva stämningar och känslor som letar sig ut ur filmduken. Det är en stark film som sitter kvar länge, inte på grund av sin story utan just för stämningarna, de höjda ögonbrynen av frågor som aldrig ställs, avvaktande ögonkast och blinkande ovana inför varandra. Ett sakta närmande av en trasig relation. Kanske kommer det fler filmer under året på samma tema, eller så har det lämnats helt för det nya sagotemat inom film: Alice i underlandet, Till vildingarnas land, Fantastic Mr Fox. Kanske är relationstyngden med svikande mödrar helt utbytt mot sagoromantik. Återstår att se.

Mot fyren

En kollega till mig läste Mot fyren för en tid sedan och vi pratade då om vilken skillnad det kan vara på språket hos de så kallade "klassikerna" jämfört med mycket modern prosa som man liksom bara andas in och så ut igen. Nu förstår jag verkligen vad hon menade. Äntligen har jag läst hela Virginia Woolfs Mot fyren (jag stressläste delar av den när jag pluggade litteraturvetenskap men minns ingenting förutom en vacker kvinna, en liten pojke och ett fönster).

Språket är verkligen omsorgsfullt, utsökt, detaljerat. Till största delen beskriver författaren karaktärernas inre tankar, ytterst få ord berör egentligen någonting som inte är sett ur någons ögon. Dessutom har hon ett sätt att hoppa från medvetande till medvetande som gör att jag i alla fall i början hade svårt att hänga med i vem som tänkte vad. Efter ett tag fann jag rytmen och hela texten blev lättläst och flytande. Det är ju det som är så fint med den berättartekniken - medvetandeströmmen - att man till slut rycks med själv och börjar tänka så som karaktärerna tänker.

Förutom språket tänkte jag mycket på professor Ramsays karaktär. han är verkligen hopplös med sitt outsläckliga törstande efter medkänsla. Han påverkar alla med sitt humör, styr och ställer. Kvinnorna måste spela sina kvinnoroller för att få honom på gott humör. Alla utför en dans med förutbestämda steg där alla får vad de behöver - medkänsla, bekräftelse, kärlek. Den som skiljer sig är Lily Briscoe som varken är vacker eller behagfull. Hon vill inte gifta sig och gör det heller inte, och hon kan inte ge professorn den bekräftelse han vill ha. Hon bara kan inte. Hon har nog med sig själv och sin konst och sina tankar och hon vet inte hur man dansar den där dansen som alla andra verkar göra utan att tänka.

Den här boken ska diskuteras i bokcirkeln, det ska bli spännande att höra vad alla andra tänkt och tyckt, det finns så mycket mer att säga...

Tematrio - Skrivande svenskor

I veckans tematrio från Lyran vill hon att vi berättar om tre skrivande svenskor, som på något sätt skriver om kvinnors livssituation.

1. Monika Fagerholm skriver i alla sina romaner om kvinnors livsvillkor. Med utgångspunkt i 50- och 60-talets romantiserade glamorösa kvinnor beskriver hon hur våra inre flickors drömmar och önskningar krockar med vardagen och verkligheten. Får man äntligen stå på glitterscenen med allt ljus strålande över sig? Eller blir man Prince-rökande småfet städerska på mosterns firma? Vilka roller tillåts vi spela?
   
2. Maria Sveland skriver i Bitterfittan om den moderna kvinnans ojämlikhet i kärleksförhållandet. Att vi automatiskt går in i rollerna, fogar oss in i gamla mönster och vanor som bestämdes långt före vår tid och helt utan vår inblandan. Kan vi inte ändra på det nu? Kan man leva jämlikt med sin partner? Kan bli en jämställd mamma eller är föräldraskapet alltid en kvinnofälla? Sveland påminner oss om de små sakerna vi glömt bort att slåss för.
   
3. Sara Stridsberg drabbade mig hårt med sin roman Happy Sally som jag tycker handlar om alla kvinnor som försöker följa sina drömmar samtidigt som de vill bilda familj och vara en god mamma/fru/syster. Men vad händer när man förtrycker sina drömmar? Vilken sorts människa blir man?