Till andra sidan havet

Jag har aldrig varit närmre himlen än när jag var i Marocko. Kaoset var dock långt från himlen vid passkontrollen, där vi svenskor stegade förbi med passet i handen, medan många andra såg sin dröm försvinna. Sedan dess har höga murar rests och rapporterna om drunknade flyktingar varit många. För många är dem, som vill ta sig över Gibraltarsund, men som inte äger ett pass. Marockanskfödde Tahar Ben Jellouns näst senaste bok heter Partir på franska. Och det är vad boken handlar om; drömmen om att få lämna och komma över till andra sidan havet. Barerna i det Tangeriska nittiotalet är fyllda med kifrökandes arbetslösa marockaner som drömmer om en framtid. För tjuofyraåriga Azel, med hög utbildning men utan jobb, blir tanken på att ta sig från sitt modersland till en besatthet. Och när han möter den rike homosexuelle Miguel, ser han sin chans och papprena blir ifyllda. Men motkraven för att få sin dröm sann blir för höga och Azel dukar under. Hans syster som ingår ett skenäktenskap med Miguel klarar sig bättre, men faller även hon till slut av hemlängtan. Boken rymmer många trådar med islam, exil, frigörelselängtan, sexualitet, hierarkier, samhällsklyftor, civilisationskritik och skuld. Boken kretsar kring Azel och hans syster men det är även många andra röster som får framträda och höras. Var och en med en dröm om något annat, och var och en med krossade illusioner, och allt vävs tillbaka till frågan om vem som egentligen är immigrant. Hela boken är som en lång fadosång. Inget översvallande men jag tyckte om tonen i alla de olika personernas små berättelser. Det är en välskriven bok om de osynliggjorda och papperslösa; om drömmen, om kampen, om exilen och om den eviga längtan, väl värd att läsas. Ger en liten eloge för det snygga omslaget. Ben Jelloun förekommer i Nobelprisspekulationerna och sexton av hans böcker är översatta till svenska.

ingen hör hemma här mer än vinterträdgården!

Jag är långsam för tillfället. Jag läser nästan hela tiden men det är mer av typen metro, kvitton och postitlappar. men några böcker har emellanåt slunkit ner av bara farten.

Vinterträdgården av Christine Falkenland.
Laura är 40, bor tillsammans med sin far i suterrängvillan i Skövde där hon arbetar på dagis och när drömmar om att skriva. Hon möter den vackra och förtrollande Shahrzad som hon avgudar, åtrår och spinner sina starkaste garn runt. Samtidigt får vi följa Lauras skrivande, hon går en kvällskurs och insprängt i den berättande texten får vi läsa den poesi som Laura skapar medan relationen till och med Shahrzad växer och förändras.

Jag har alltid trott att jag gillat Falkenland. Nu känner jag mig lite lurad när jag inser att jag inte alls gör det, inte generellt sådär som jag trodde. Jag läste Trasdockan till en bokcirkel (läs bra recensioner av min bokcirkelkompis Mina HÄR) och förstod aldrig riktigt vad jag läste. och jag vet inte om jag tyckte om det.
Vinterträdgården tyckte jag jättemycket om till en början men sen började texten ta emot, personerna fick inget liv och jag kunde inte se bortom det stereotypa sätt som Shahrzad beskrivs på. Jag har förstått att det har tagits upp i nästan alla läsningar av boken, att läsaren reagerar på exotiseringen av Shahrzad, hon blir verkligen inget annat än en västerländsk fantasi och eftersom det är så konsekvent beskrivet genom att hon inte har någon egen röst, att hon enbart får liv genom ögon på dem som åtrår henne, att hon skiljer sig så på alla punkter från den trygga, tråkiga och rädda Laura tänker jag att det är medvetet. Men helt säker är jag inte. Det är mitt största problem med texten, jag vill inte läsa ett porträtt av en österländsk prinsessa oavsett om det är ett medvetet eller omedvetet porträtt. Det är något med att inte låta henne ha en röst i berättelsen, det är ju inte förstå gången jag läser en text där bara ena parten i en relation får berätta sin verklighet men här blir det ett hinder genom att det inte finns något jag kan använda mig av för att få en känsla för Shahrzad. Kanske ska man helt enkelt läsa henne som den fantasi hon framstår som? Se texten som ett exempel på hur den andre skapas och upprätthålls?

Nu till något som jag gillade betydligt mer, nu när jag äntligen lyckades lägga vantarna på Miranda Julys novellsamling Ingen hör hemma här mer än du blev jag inte besviken trots högt ställda förväntningar
Novellerna i Ingen hör hemma mer än du har alla huvudpersoner som är sådär lite lagom märkliga och nördiga som huvudpersoner i amerikansk alternativmedia gärna tenderar att vara. Tänk lite Juno eller varför inte Me and you and everyone we know av just Miranda July.
Jag gillade alla novellerna men den som verkligen grep tag i mig och fick mig att bli ledsen och jubla på samma gång var Någonting som inte behöver någonting, själva handlingen är ju som i de andra novellerna väldigt skruvad men det gör inget för det är skrivet på ett sätt som gör att jag förstår känslan trots att jag inte började jobba i peepshow när jag blev lämnad av min första kärlek. Det gör ju så djävla ont när ens hjärta brister. och när man inte kan vara den som den man älskar vill att man ska vara. Även om jag personligen aldrig behövde använda peruk.
Åh, nu när jag bläddrar, alla är ju så himla bra. Det är lättläst, välskrivet och balanserar precis rätt på linjen mellan uttänkt smartness och roliga dumheter.
LÄS!

Rör vid mig

Det finns två svenska ungdomsförfattare som sticker ut genom att skriva om starka ämnen. Christina Wahldén, som jag bloggat om tidigare, som skrivit flertalet böcker och så Malin Isaksson som ungdomsboksdebuterade med Brännhett förra året. Nu har hennes andra bok kommit. Först tänker jag Oj. Sedan tänker jag, Nämen Oj. Och sedan tänker jag Aha, men Oj, eller? Avsugningar, tungor över hud, fylla, bakisångest, tonårsskap. Om ett vuxenliv som ska definieras, om att ta för sig, om att vägra bli definierad som kuvade sexobjekt, om en lek som blir allvar, om gränser som suddas ut och om att tvingas ta ansvar för sina handlingar. Rör vid mig handlar om fem tjejer som börjar gymnasielinjen Bild- och form i en Stockholmsförort. Mest handlar det om Ann, som har bestämt sig för att hon vill ha något mer än sitt vanliga normala liv och sina vanliga vänner. I klassen går de coola och snygga tjejerna Liljan och Jane som alla killar vänder sig om efter, och Matti och Sofia, tjejerna med baggy jeans som är tuffa utan att spela på sin sexighet. Ann tar mod till sig och plötsligt är dem ett gäng. Ett gäng som betyder något och Ann tänker att de kan göra precis vad de vill. I ett källarförråd pratas det intimheter, på festerna festas det och killarna får inte bli mer än ett tillfälligt utnyttjande. Det handlar om band mellan tjejer, liksom det gjorde i Brännhett, fast hur djupa är de egentligen? Sidorna är fyllda med osäkerhet, frustration, känslor, halvtaskiga hemförhållanden som aldrig riktigt speglas och självdestruktivitet, som små hål i tillvaron som måste fyllas med sex, fylla och fester för att visa upp att man är någon att räkna med. Det handlar även om gränser mellan vänskap och grupptryck och om att hitta sig själv. Föräldraskapet skymtas främst i periferin, i ett fylletassande förbi en snarkande mamma, små försök till kökssamtal och en axel som man plötsligt är för stor för att kunna gråta ut på. I boken är det tjejerna som räknas. Men hur starka de än tycks vara genom att vara tillsammans råkar tjejerna illa ut på olika sätt genom att provocera killarna, och de bestämmer sig för att ge igen och hämnas. Alla har sin historia, så har även Ann, fast hennes historia är inte sann. Och det är där det börjar spåra ur. Det är som sagt en väldigt stark bok som etsar sig kvar.

Kanske handlar boken också om perspektivbyte. Tjejer har här fått ta över den traditionella mans-killrollen. Den där som bara tar för sig, super till det, drar över någon, pratar erövringar och erfarenheter och ger blanka fan i konsekvenserna och som ändå aldrig blir kallade horor. Eller är det bara så att man är så van att läsa in tjejer i ett känslosammanhang och därför först blir lite lätt störd, eller rörd, av detta något slätstrukna sexkonsumerandet och sväljandet av känslor. Allt detta avskalande. Slussas tillbaka till det egna sena nittiotalets gymnasietid och funderar på den nya gymnasietiden, utan att egentligen komma fram till något. Malin Isaksson jobbar med skrivarinriktningen på Fryshuset, och man kan väl ana att inspiration hämtats från ungdomar som korsat hennes väg på ett eller annat sätt. Jag saknar tjejernas bakgrundshistorier och något mer, som jag inte kommer på. Men trots det har boken klibbat sig fast ordentligt, precis som Brännhet, och det ska bli spännande att läsa nästa bok.

Flashbazzazz på Folkets hus

Jag var och lyssnade på Jonas Hassen Khemiri och Kristín Bjarnadóttir igår. Forum för poesi och prosa på Folkets hus i Vänersborg. Mycket trevlig tillställning. Barkänsla, litteratur och fri entré. Mer sånt! Projektet drivs av Författarcentrum Väst och en massa andra som är med och stödjer. Jag tycker deras tanke är så fin och håller helt med om att: ”Litteraturupplevelser är bra för människors förståelse av sig själva och omvärlden och i längden för deras mentala hälsa.” Läs gärna mer om projektet här.

Kristín Bjarnadóttir läste sina dikter otroligt vackert med sin isländska brytning. Det blev en sån där mysig stämmning i lokalen, som det kan bli med poesi. Och Khemiri ja, han var underhållande och smartrolig som alltid. Jag har bara läst Ett öga rött, men nu blev jag sugen på att läsa Invasion!: Pjäser Noveller Texter också. Och han "gav oss" ett nytt ord, som han sa. Det är också typiskt Khemiri, en av landets största ordekvilibrister. Flashbazzazz var ordet vi fick. Vad det betyder får ni veta om ni läser boken. Kika också in på Khemiris hemsida.

Berättelse i små portioner

För den som vill läsa en pågående fantasyberättelse finns Robert Klåvus hemsida att besöka. Här lägger han ut kapitel ur den egenhändigt skrivna berättelsen Tio och en droppe af gyllene sken som är en fantasyberättelse riktad till barn i 13-årsåldern och uppåt. Han lägger även ut kapitel till berättelsen Blå tårar som bl a handlar om mobbing. Robert Klåvus har arbetat i skolan i tjugo år och driver en skoltidning på nätet som heter Grytlappen där elever från sju skolor är medverkande skribenter. Här finns också tips för den som är sugen på att själv starta en skoltidning.

Äntligen

Äntligen! Äntligen något som griper tag i hjärtat och ruskar om. På sistone har jag läst så mycket som jag gillat halvmycket, eller gillat men inte känt för. Peter Pohls nya barnbok Anton, jag gillar dig! är så jäkla bra! Alla borde läsa den. Kärlek, vänskap, familj, hemliga känslor och tankar som jag kan känna igen så starkt men ändå känns som något en tioåring kan tänka och känna. Skrivet i dirket tilltal från jaget till Anton, den nya och fantastiska vännen som kan allt men har många och stora hemligheter. Och inte förrän på sista sidan får man veta om jaget är kille eller tjej. Och språket är så bra och på riktigt, inte anpassat på något sätt. Det finns inga genvägar och inga svar. Fantastiskt!

Frida Nilssons böcker om Hedvig är jättebra tycker jag. Hennes nya bok heter Jag, Dante och miljonerna och handlar om Herbert som jobbar på bank, blir lurad och anklagad för en miljonstöld, flyr till en soptipp och blir vän med en råtta. Råttan Dante är skitig och slug och girig, men lojal och kärleksfull mot sin vän. Herbert får lära sig en läxa om vad som egentligen är viktigt i livet. Rolig, men ingen höjdare som Hedvig-böckerna.

Spiritualism, medium och lite love

Sparrow Delaneys hemliga liv, Suzanne Harper (2008)

Nej, det här var inte bra. Historien är för lättsam och förutsägbar, och alla stjärnor som pryder sidorna inne i boken ger mig rysningar. 15-åriga Sparrow bor med sina sex systrar, sin mamma och mormor i Lily Dale, en spirituell stad där de flesta invånarna kan få kontakt med andar. Sparrow är speciell för hon kan även se spökena och tala med dem som med levande, men så är hon också sjunde dottern till sjunde dottern. Det är bara det att Sparrow inte vill att någon ska känna till detta. Inte ens hennes familj som hoppas på att hon en dag ska upptäcka sina förmågor, vet att hon har kunnat få kontakt med de döda sedan hon var fem år gammal. När hon så börjar i High School i en intilliggande stad ser hon sin chans att komma undan. Men i klassen går den snygge men irriterande Jake som till deras grupparbete väljer just Lily Dale och lurendrejeriet, som han kallar det. Samtidigt dyker spöket Luke upp som vägrar att lämna henne i fred, eftersom det bara är hon som kan hjälpa honom att komma i kontakt med sin familj och förklara vad som verkligen hände. Hans bror vägrar nämligen att tro att han är död och söker efter honom. Och ja, så klart är det då Luke som är bror med Jake och Sparrow tvingas att välja mellan att hjälpa Luke och att behöva avslöja sin hemlighet. Och ja, så klart är det lite kärlek på slutet. Småtrevlig, ja. Trist, ja.

Förövrigt har Lily Dale, Chautauqua County, New York, USA, sedan det etablerades 1879 varit världens största center för spirituell utveckling och utövande av spiritualism. Och detta har inspirerat Suzanne Harper till hennes bok om Sparrow Delaney.

Värld av skuggor

Lene Kaaberbøls nya bok, Skuggporten är tvåvärldsfantasy för barn och unga. Precis som i hennes tidigare fantasyserier handlar det om en ensam och utstött tjej som så småningom upptäcker att hon har magiska krafter. Anna är fjorton år och stum. Hennes mamma försvann för sju år sedan och sedan dess bor hon med sin pappa i växthuset. För det riktiga huset där de bodde är farligt, har hon fått lära sig. I skolan är Anna mobbad av ett gäng killar som stänger in hennes i pannrummet. Där i mörkret hör hon plötsligt sin mammas röst kalla på henne. En av killarna, Aian, släpper ut henne och de blir vänner. Tillsammans vågar de sig in i det gamla huset för att leta efter Annas mamma. De transporteras till en annan värld, en skuggvärld, där den onda drottningen håller Annas mamma fången och spinner skuggtrådar över allt levande. Anna inser att hon har varit här förut.

Jag tänker på Clive Barkers fantastiska böcker om landet Abarat när jag läser Skuggporten. Candy färdas över ett plötsligt uppdykande hav till landet Abarat, där Herren av midnatt försöker ta över makten. Han väver mardrömmar som simmar runt i en liten tank kring hans huvud. Skuggor och drömmar, våra innersta tankar och hemligheter och hotet om att de kan komma upp till ytan. Fast Barkers böcker är mycket mörkare och grymmare, de lämpar sig kanske bättre för äldre läsare.

Kaaberbøl är en stor favorit! Den nya boken utspelar sig i en lite annorlunda miljö än de hennes tidigare böcker. Hon brukar skapa ett slags medeltida fantasiland. Här finns vår vanliga värld kvar plus en ny värld med mycket mer magisk fantasi än någonsin. Man får heller inte veta mycket om landets historia och politiska klimat, något som spelade stor roll i böckerna om Kat t ex. Här är snarare fantasilandet en plats för Annas förvandling och utveckling, som hon sedan kan ta med sig hem till den vanliga världen.

Dagens biblioteksreflektion: Någon har bestämt och målinriktat (vad det verkade, Austen och Atwood var tilltufsade men stod kvar runt hålet) gripit tag om Paul Austers samlade produktion och gått därifrån. kvar ett gapande hål. Spännande. Kanske har jag träffat på någon som likväl mitt gymnasiejag inte fixade utbudet på biblioteket utan tog en bokstav i taget. Själv började jag (och slutade) av någon anledning på dubbelV.
Eller är det någon som ska skriva uppsats? Eller tar sig ett Austerlov?
Jag tror nog på det första, problem med att göra urval. Roligt såg det ut och pepp på att läsa Auster blev jag i alla fall.

Is och vatten, vatten och is

Majgull Axelssons nya roman Is och vatten, vatten och is var efterlängtad av mig. Jag har läst hennes tidigare romaner njutningsfullt. Tycker att hon har en särskild förmåga att skåda in i människors sinnen och psyken. Att beskriva relationer, konflikter, känslor som svartsjuka, avund, ånger och skuld. Hon visar alltid så trovärdigt hur detta följer med oss i generation efter generation om vi inte konfronterar våra rädslor.

Så även i denna roman. Som tar sin början på en färja genom polarisen och sedan letar sig bakåt genom generationerna och visar hur saker och ting upprepat sig om och om igen. Hur is och kyla följt med karaktärerna, men symboliskt, som en oförmåga att älska och öppna sig. Och nu ska den sista levande personen i släkten en gång för alla göra sig av med sina demoner, bland den verkliga isen. Sorg och skuld, hämnd och raseri och livslång botgöring. Det är som vanligt fantastiskt roligt och spännande att följa författarens pusselbitar och antydningar, skiftningarna i perspektiv och tidsdimension.

Problemet blir att jag får så höga förväntningar på slutet (Vad hände egentligen med Björn? Vem har brutit sig in i Susannes hytt? Hur ska isen mellan tvillingarna Inez och Elsie brytas?) att det känns lite snopet när det väl kommer. Inte riktigt lika vass som några av Axelssons tidigare romaner.