Kyrkogårdsboken

En av de bästa sakerna med att börja jobba igen (som bibliotekarie alltså) är tillgången till böckerna. Överflödet! Och läslusten som vaknar till på nytt. Man snappar åt sig en bok här och där och släpar hem i travar. Och läser en del. De flesta lämnas tillbaka igen olästa, men en del slukas i en enda stor tugga. Som den här.

Neil Gaiman är en stor favorit hos mig. En perfekt kombo av fantasi, humor och skräck. Tidigare barn- och ungdomsboken Coraline var fantastisk och jag gillar Kyrkogårdsboken nästan lika mycket.

En pojke växer upp på en kyrkogård efter att hans familj blivit brutalt mördad. Spökparet herr och fru Owens adopterar honom och ger honom namnet Ingenman Owens, förkortat Ingen (vilket såklart leder till en massa språkliga fyndigheter, typiska för Gaiman). Den som mördade Ingens familj, en man vid namn Jack, är fortfarande ute efter Ingen, så för att skydda pojken får han bo på kyrkogården, i kryptor och bland spöken från alla tider. Som upplagt för rysningar och äventyr alltså.

Jag gillar hur Gaiman kan blanda skräck och humor. De onda är riktigt onda och grymma och de goda är mänskliga och lite komiska. Jag gillar också hur han kan riktigt frossa i döden som tema och både avdramatisera och filosofera på samma gång.

Bokcirklar hit och dit

Vår fina bokcirkel med klassikertema har tagit en paus på obestämd tid. Det blev helt enkelt för mycket barn, jobb och liv som kom i vägen, men förhoppningen är ändå att den ska återuppstå så småningom när lusten kommit tillbaka. En hel del klassiker har vi i alla fall hunnit läsa sedan bokcirkeln bildades tidig vår 2009:

• Jane Eyre - Charlotte Brontë
• Amerika - Franz Kafka
• The Garden Party and Other Stories - Katharine Mansfield
• Crême fraiche - Susanne Brögger
• Rädd att flyga - Erica Jong
• Anna Karenina - Lev Tolstoj
• Herr Arnes penningar/Körkarlen/Liljecronas hem - Selma Lagerlöf
• Den store Gatsby - F. Scott Fitzgerald
• Tom Sawyers äventyr - Mark Twain
• Stäppvargen - Herman Hesse
• Mot fyren - Virginia Woolf
• The Golden Notebook - Doris Lessing

Ja, vi har faktiskt läst några andra också som vi aldrig diskuterade eftersom det var svårt att få till de där träffarna på slutet.

Men som av en händelse har vi nu i den andra, och ännu mycket levande, bokcirkeln, på sistone läst några klassiker. Sist Elin Wägners charmiga, snärtiga och vassa roman Norrtullsligan som var fantastiskt rolig att läsa! Ett stycke historia, kvinnohistoria om man så vill, där kvinnorna börjar arbeta i städerna, bor tillsammans i lägenheter, väljer bort äktenskap för ett självförsörjande liv. Eller försöker åtminstone, eftersom de flesta fortfarande tycker det är märkligt och lite sjukt med arbetande kvinnor. Och vi snackar alltså tiden före den kvinnliga rösträtten, tänk att den tiden ens har funnits!

Härnäst väntar Graham Greenes Brighton Rock eftersom vi i den här bokcirkeln har en förkärlek för bok-blir-film-temat och gärna både diskuterar böcker och ser på film tillsammans.

Mer om underjorden

Det finns en hel del som är bra och som jag gillar med Underjordiska timmar av Delphine de Vigan. Och så finns det en hel del som jag inte gillar. Mycket krut har lagts på att skapa den täta och klaustrofobiska stämningen som också är mycket påtaglig och väl skildrad. Mathilde blir successivt nerbruten av sin chef efter att hon för första gången uttryckt en annan åsikt. Hans härskartekniker är fasansfulla: med små, små knep lyckas han utesluta Mathilde fullständigt från arbetsgemenskapen, han krossar hennes självförtroende och tar ifrån henne alla uppdrag och ansvarsområden. Till slut flyttas hon till skrubben bredvid toaletten, utan dator och utan arbetsuppgifter. Och utan kollegor, eftersom alla omkring blir illa berörda och får dåligt samvete av att se henne, men ingen har mod att trotsa den allsmäktige chefen. Isoleringen är total.

Det känns lite överdrivet, kan jag tycka. Berättelsen fastnar lite och kommer inte framåt. Parallellhistorien om Thibault som precis tagit sig ur ett destruktivt förhållande där han var den som älskade mest, känns framtvingad för att belysa Mathildes situation än mer. Och att deras historier liksom korsas och glider in i varandra, att de tänker samma saker, gör mig bara irriterad för att det är ett så uppenbart filmknep. Man kan se boken filmatiserad nästan alltför tydligt.

Däremot gillar jag verkligen grundidén: den här känslan av att inte veta när det började men att man plötsligt finner sig själv djupt insnärjd i något man inte kan ta sig ur. Och arbetet, kontoret, företaget som ett klaustrofobiskt fängelse. Staden som en myrstack och människorna som små myror som dag efter dag trängs bland tunnelbanor och tågvagnar på väg mot sina liv som aldrig tycks börja. Dock känner jag att skildringen av karaktärerna ändå blir för snabbt tecknad: Varför måste vi veta att Mathildes man dog för tio år sedan? Varför behöver vi känna till att Thibault aldrig blev kirurg? Vi lämnar dem ju ändå åt sina öden utan att särskilt mycket har blivit bättre. De tog sig ur sina fängelser, men sedan då? Iväg, vidare mot nya?

Och vad har egentligen sagts om arbetsplatser och härskartekniker? Vad händer med chefen, vad händer med individen, vad händer med strukturen på arbetet? Det finns ingen öppning i romanen för någon lösning på problemet. Chefen är ett maktfullkomligt svin som tvingar sina kvinnliga medarbetare att bära låga klackar för att inte vara längre än honom. Han kan göra som han vill och komma undan med det. Deprimerande.

Här har Elin tidigare skrivit om Underjordiska timmar.

Gilla gilla förlag

Gilla förlag, som grundades 2010 av Ada Wester och Anna Danielsson Levin, fortsätter att ge ut riktigt bra böcker. Efter fjolårets finfina bok Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld, som fick Augustpriset i klassen Årets svenska barn-och ungdomsbok förra året, har nu Sara Ohlssons debut Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag (andra långa titlar på ungdomsböcker under våren har varit Min pappa är snäll och min mamma är utlänning, Kapitulera omedelbart eller dö) getts ut. Vissa författare äger den där förmågan att förflytta läsaren in i huvudpersonens tankar. Här flyttar jag inte bara in i 17-åriga Olivias dumpade tonårssjäl utan jag är även tillbaka på ölandsbron susandes i en bil med ett nytaget körkort, tillbaka på de kalmaritiska kullerstensgatorna och vid borden på KM med förstulna blickar. Det är roligt att läsa ett tonårsperspektiv om sin hemstad. Dumpad och sårad försöker Olivia följa bästisens råd om att vinna kärleken tillbaka genom svartsjuka. Planen går så där. Plötsligt har Olivia trasslat in sig, förirrat sig och känslorna går på högvarv. Det handlar också om att få ta för sig på lika villkor, vänskap, ryktesspridning, könsskillnader, familjerelationer (familjehemligheter) och om att hitta sig själv. Det hade kunnat bli riktigt krystat med att få in allt, men den stora behållningen i boken är att allt flyter på i en sådan himla behagligt framdrivande ton att det aldrig blir pålagt.

Boken finns också utgiven som Sveriges första E-bok+, något som i USA kallas för Enhanced Books, och innebär extramaterial i form av text, bild, ljud och musik så att man kan "lära känna personen djupare, ta del av deras hemligheter och spellistor, lyssna på musik och bakgrundsljud medan du läser den på din surfplatta eller smartphone." Blir lite nyfiken att prova för att se vad detta skulle ge läsningen (spontant känner jag att det är ju en del av hela läsningen att hitta på allt detta i sitt huvud, men som 30+:are tillhör jag nog inte den tilltänkta målgruppen).

Stjärnlösa nätter i ett enda svep

Jag läste Stjärnlösa nätter: en berättelse om kärlek, svek och om rätten av välja sitt liv av Arkan Asaad, i ett enda svep. Det är en lättläst bok, med en personlig ton. Språket är egentligen inte så speciellt, men det finns något där. Dessutom är det en spännande historia, med det klassiska inslaget: hur ska detta sluta?

Boken bygger på självupplevda erfarenheter, men här heter berättarjaget Amàr istället. Amàr ser fram emot semesterresan med familjen till Kurdistan. Speciellt roligt ska det bli att återse kusinerna. Föga anar han att det finns andra anledningar till resan. Väl på plats börjar övertalningskampanjen att när släkten vill att Amàr ska gifta sig med en av sina kusiner, Amina. När Amár vägrar utesluts han och igen talar med honom. Han behandlas som luft. Chockad över situationen och att vara ensam i ett annat land, känner han sig till sist tvingad att gå med på giftermålet.

Efter resan följer många turer. Väl hemma i Sverige vill Amàr helst glömma att han är gift. Men faktumet gör sig hela tiden påmint. Hela släkten förväntar sig att han ska få med Amina till Sverige. Det är en mycket rafflande berättelse, och Amàrs ångest över situationen är skickligt skildrad. På ett pricksäkert sätt beskrivs hur det kännas att vara fången i en situation där man först inte ser någon utväg. För vad ska han välja, sig själv eller sin familj? Särskilt som invandrad svensk kan jag tänka mig att det är extra svårt att ta steget att bryta med familjen. Asaad beskriver ett sällan skildrat ämne, tvångsgifte ur ett manligt perspektiv. Och han gör det riktigt bra.

Henschen-läsning

Kärlek är verkligen det bärande ordet i  romanen Hon älskade. Det är vad Signe Thiels liv handlar om, det hon spinner sitt liv kring, men också vad författaren drivs av när hon skriver romanen om sin farmor. Jag har läst Helena Henschens båda romaner I skuggan av ett brott och Hon älskade som var de romaner hon hann skriva klart innan hon gick bort alldeles nyligen. Så synd, för det är ett jättespännande författarskap och hon har verkligen en egen röst som berättare. Vad hade hon skrivit härnäst?

Båda romanerna utgår ifrån ett personligt sökande. I skuggan av ett brott handlar om de Sydowska morden som varit enormt tabubelagda i författarens familj. Den mördade Hjalmar von Sydow var Helena Henschens morfar och hennes mamma var den som hittade honom och familjens båda hushållerskor ihjälslagna. Under hela sitt liv kunde hon inte tala om händelsen. Henschen skriver en personlig skildring av möten med sin mamma, sitt sökande efter sanningen och sina egna känslor inför allting. Samtidigt skriver hon avsnitt som är helt igenom fiktion och där hon lever sig in i sina släktingars liv och upplevelser. Blandningen av fakta och fiktion här blir så stark mycket på grund av att hon som författare är så ärlig med sin egen ofullkomlighet och tydligt visar vad som är hennes egna fantasier. Ändå tror man på det hon skriver och känner att det mycket väl kunde ha gått till på det sättet eller känts just så, eftersom hon hela tiden hänvisar till sig själv som släkting och arvtagare till en hel familjs sorg och trauma. I romanen finns en tanke om att några kvinnor i släkten återupplever samma tragedier om och om igen. De lämnas av sina mödrar och växer upp i en omgivning där skuld och skam och tystnad är viktiga beståndsdelar.

I skuggan av ett brott handlar lika  mycket om författaren själv, som den handlar om de andra karaktärerna. Det är nära, gripande och känsligt.

Hon älskade handlar om Signe Thiel. Men även här är författaren Helena Henschen närvarande och deltar aktivt. Hon talar med sin döda farmor, ber henne berätta för henne, föreställer sig att hon möter henne och tar plats i hennes kropp och huvud så att hon kan låna hennes röst för att berätta. Boken känns som ett försök att skänka upprättelse åt en kvinna som drevs så starkt av sina känslor. Inledningen där det berättas om hur Signe ville att det skulle stå "Hon älskade" på gravstenen när hon var död, slår an en melankolisk ton, för hennes barn kan inte samsas efter hennes död, och inskriptionen görs aldrig. Melankolin följer sedan med genom Signes dåliga äktenskap, hennes komplicerade förhållande till sin far och hennes livs stora kärlek som är mycket äldre än hon och dessutom redan gift. Hon kämpar för demokrati och kvinnofrågor, mot nazism och judeförföljelser. Hon hjälper kvinnor ur sina förtryckande äktenskap, och hjälper judar fly och gömma sig under andra världskriget. Och så lever hon i ett passionerat triangeldrama.

Det är en vacker bok och ett fantastiskt kvinnoöde som skildras. Och Signe får naturligtvis äntligen sin inskription i slutet, och som läsare lämnas man i övertygelsen om den verkligen var sann: hon älskade!

Kärlek

Den jag var

För några år sedan i ungdomsavdelningen på Kungsbacka bibliotek hittade jag Om jag inte hade sett honom av Kevin Brooks som var fylld med små skrivna hälsningar om hur fantastisk boken var. Vilket den också var. Meg Rosoffs bok Den jag var påminner mig om denna. Kanske är det bara kusten, de salta stänken, längtan, de stora känslorna och det något grådisiga. Ibland lämnar ju böcker bara en stark känsla efter sig. Men lika bra är det i alla fall. På en internatskola i en liten ort utmed den engelska östkusten hamnar bokens huvudperson efter många omflyttningar på diverse skolor till föräldrarnas besvikelser. Plötsligt finns det ett skäl att kämpa sig kvar på skolan, ett skäl som befinner sig utanför internatet. I en av de små fiskestugorna längs stranden bor nämligen Finn som han dras till likt en magnet. Det är små ljuvliga vändningar i boken och språkmässigt uppslukande. Och inget är som man tror från början.

Ung, bög och jävligt kär

16-åriga Filip går musiklinje i Stockholms förort och bestämmer sig för att komma ut. Hans pappa vägrar tro att det är något annat än en övergående extremfas. Filip finner istället stöd hos bästa kompisen och den oljemålandes bohemgrannen. Grundhistorien i Johannes Sandreyos bok Ung, bög och jävligt kär handlar om Filips kärlek till den latinofotbollsspelande Emilio, som motvilligt besvarar känslorna. Men det finns även ett antal andra historier i den här kompakta boken som liksom inte andas. Det gör mig matt och en aning uttråkad. Tyvärr är karaktärerna oätligt stereotypa vilket plattar till hela texten. Ett onödigt inlägg som jag hakade upp mig på genom texten är stycket om den sura lärarinnan och hennes musbröst, som kommenteras av den superfantastiska och vidsynta (?) läraren Benny, vilket bara känns märkligt och irrelevant. Språket irrar bort sig, är näst intill pedantiskt upplagt där man är rädd för att lämna ute ett ord, och perspektiven byts till förvirring. Idén är jättebra, men jag tycker att många av de nystartade förlagen gör misstaget att låta idén gå före formen. Det är en viktig bok och den kommer absolut åka med på bokpraten framöver men den borde ha kapats och skrivits om. Under ett besök nyligen hos oss så gjorde Petter Lidbeck en parallell till Astrid Lindgren när han skulle beskriva skrivprocessen för att få fram något bra "man skriver, kapar bort hälften och skriver om det som är kvar".