Robinson i en livbåt

Nej, jag blev ju besviken. Det här var inte alls så spännande som jag hade trott och hoppats. Den omtalade och hajpade Livbåten av Charlotte Rogan började bra men föll platt. Grundhistorien är såklart fångande: en oceanångare förliser under resan mot USA 1914. 39 personer räddar sig i en livbåt och vi får sedan följa deras långa väntan på räddningen genom en ung nygift kvinnas ögon. Redan från början tar överlevnadsinstiknkten över hos människorna och de väljer att inte rädda ett litet barn som hamnat i vattnet och förtvivlat sträcker armarna efter dem. Och därpå följer ett slag Robinson-stämning i livbåten. Personer röstas ut, får dra lott om vem som ska hoppa över bord från den överfulla båten och övertalas att offra sig för de andra. Självklart blir det också en kamp om ledarskapet.

Det hela blir lite för invecklat för att vara trovärdigt för mig. Jag har helt enkelt lite svårt att tänka mig att man efter två veckor ombord på en liten livbåt, nästan utan mat, med endast lite vatten, dålig sömn, kyla och skräck, ändå har kraft att konspirera och skvallra, bilda pakter och smida planer.

Dessutom är huvudpersonen Grace, en osympatisk lycksökerska utan personlighet och även övriga karaktärer är tecknade på ett sådant sätt att man inte riktigt bryr sig om vad som händer med dem. Trist.

Främlingsleguanen

När jag under läsningen ler och myser för mig själv och skrattar igenkännande men med något slags ångest i bröstet, (ni vet så där som man kan göra när man läser något riktigt fantastiskt bra och roligt men som samtidigt är väldigt svart och tungt), så ser jag framför mig vilken reaktion jag skulle få om jag presenterade den här romanen för min bokcirkel som jag håller i på jobbet. Ungefär samma som när vi läste Reglerna av Sara Mannheimer, föreställer jag mig. Alltså total oförståelse blandat med lite medlidande. "Tycker du att det här är roligt? Men hon är ju sjuk!" Lite så.

För handlingen i Främlingsleguanen av Martina Montelius är ju absurd och lite sjuk: En femåring säger upp sig från dagis och tillbringar dagarna hemma i lägenheten tillsammans med sin leguan, medan "upphovsmännen" är någon annanstans, frånvarande hur som helst. Barnet tänker och resonerar, lite som Stewie i Family Guy om ni har sett den serien på tv. Alltså ett barns kropp med alla begränsningar det medför, längden till exempel och även att inte hunnit lära sig klockan än. Men i övrigt är hon hur utvecklad och intelligent som helst, analytisk och kritisk mot sin omvärld.

Men här har vi humor, intelligens, samhällskritik och igenkänning i en liten roman som till formen är ett litterärt experiment. Det är så träffande ibland att jag riktigt hajar till för att i nästa sekund drabbas av den där ångesten i bröstet inför barnets, människans totala ensamhet.

Det vita huset i Simpang

Två syskon växer upp i Nederländska Ostindien strax innan andra världskriget. Det är flickan Zus, senare kallad Kerstin och hennes lillebror, gossen. Mamman, kallad Moeder, är som en fånge i det vita huset, med betjänter och uppassare, sockerkarameller och svalkande drycker och de två barnen som hon försöker hålla ifrån sig. Ibland tar hon fram sina gamla målardukar men lägger snabbt tillbaka dem igen, orörda. Pappan, kallad Pa, jobbar på sockerfälten och är hemifrån allt längre perioder. Och syskonen försöker sysselsätta sig och fördriva tiden bäst de kan. Flickan tar på sig ansvaret för gossen som gör allt för att hitta något som kan kompensera moderns brist på kärlek och tillgivenhet.

Parallellt får man följa Kerstin när hon blivit gammal, genom hennes dotters ögon. Dottern hittar en gammal anteckningsbok och försöker förstå hur moderns uppväxt har påverkat henne.

Hanna Nordenhöks roman Det vita huset i Simpang är en fantastiskt sinnlig skildring av barndomen i dåvarande Ostindien, som framkallar dofter och syner hos läsaren. Man känner hettan, doften från de prunkande övermogna trädgårdarna, de klibbande sockerkaramellerna. Och man ser gossens vidöppna, sökande blick som gradvis blir alltmer inåtvänd när han aldrig finner det han längtar efter. Det här är en drabbande, hemsk och samtidigt vacker bok som kommer att stanna kvar hos mig länge.

Hanna Nordenhök fick Göteborgs-Postens litteraturpris 2013.

Steglitsan

Författaren Donna Tartt slog igenom stort med sin debutroman Den hemliga historien. Tjugo år senare kommer hennes tredje roman, Steglitsan. Jag älskade debutboken som var mystisk och olidligt spännande och rörde sig i snobbiga kulturelitistiska kretsar på en amerikansk internatskola.

Miljöerna känns igen något i den nya boken. Det handlar om konst och överklass, antikviteter och en dold undre värld av kriminalitet. Theo Decker överlever en terroristattack mot ett museum i New York. Hans mamma dör, och Theo som är tretton år gammal finner sig övergiven i en värld utan trygghet. hans pappa är försvunnen sedan en tid tillbaka, (kanske lika bra det eftersom han drack och spelade) och hans farföräldrar verkar inte vilja ha honom. Han får i stället bo hos en tidigare kamrat, i en överklassfamilj där mamman är kyligt reserverad, pappan bär på en hemlig psykisk sjukdom och den äldre brodern är en riktig mobbare.

På nästan 800 sidor får vi följa Theos liv efter katastrofen. Hur han handskas med sorgen efter modern, nya bekantskaper och vänskper, kärlek, svek och inte minst: den lilla tavlan han råkar få med sig från museet. Det här är en fantastisk läsupplevelse som innehåller många vändningar och överraskningar, en sådan där bok som man inte kan sluta läsa och ständigt går och tänker på mellan läsningarna.

Till minne av Doris Lessing

Doris Lessing har gått bort, 94 år gammal. 2007 fick hon Nobelpriset i litteratur och blev än mer älskad och läst. Jag har tre personliga favoriter bland hennes böcker, alla är riktigt starka läsupplevelser.

En överlevandes minnen handlar om en kvinna som stannar kvar i sin lägenhet när alla andra lämnar staden de lever i. En ny tid är i antågande och människorna flyttar för att börja det nya livet någon annastans. Från sitt fönster betraktar kvinnan de som flyttar, och hur de blir färre och färre. Själv har hon bara sina minnen kvar. En kusligt dystopisk roman som är både eftertänksam och spännande på samma gång.

Det femte barnet. Om paret som strävar efter att skaffa fler barn och som vill skapa den perfekta familjen. De drömmer om ett stort hus, fyllt med barn och vänner som samlas kring det stora middagsbarnet för oändliga middagar i glädjefylld samvaro. Men efter att de skaffat det femte barnet blir ingenting sig likt. Den här fantastiska lilla boken handlar om faran i att aldrig bli nöjd och om att hantera verkligheten när den inte blev som man tänkt sig.

Gräset sjunger är berättelsen om en kvinna som försvarar sin gård och sin plantage någonstans i Afrika. Det är en suggestiv skildring av kolonisationens kvarlevor, fördomar, våld och stoltheten hos den som vet att allt redan är förlorat.

På skrivbordet just nu

Jag har sadlat om. Numera kan ni kalla mig vuxen, skön. Jag sysslar alltså  med skönlitteratur för vuxna. Skyltar snurror med skräcklitteratur, tjoar över nobelpris (Alice Munro! Hurra!), går på invigning av Litteraturhus, bloggar och försöker läsa en bråkdel av alla fantastiska verk jag dagligen sätter upp på hyllorna.

Och högarna av böcker bara växer. Just nu ser det ut så här på mitt skrivbord...

Intelligent om kärlek

Två människor möts. En man och en kvinna. Den ena är konstnär, berömd och hyllad. Den andra är poeten som ska skriva om konstnären, fylld av beundran.

Redan från början saknas det jämnvikt i förhållandet mellan Ester och Hugo, något som Ester hela tiden är smärtsamt medveten om, men trots det lika oförmögen att ändra på. Lena Andersson har skrivit en träffsäker och smart roman om att vara så där kär som man bara blir när man vet att kärleken är hopplös och dömd på förhand.

Som skribent är Lena Andersson vass och intelligent, man hisnar ibland över hennes knivskarpa analyser över människohjärtat och hjärnan, som man bara allt för väl känner igen sig i.

Inbjudan till de våghalsiga

Margarete och Fritzi är två systrar som lever i ett nedlagt gruvområde med sin far. De är, tillsammans med några få andra invånare, de enda som är kvar sedan en brand härjade i de underjordiska kolgruvorna. Systrarna fördriver dagarna med att läsa böcker som de hittar och genom att utforska det övergivna landskapet i jakt på den försvunna floden som skulle kunna väcka staden till liv igen och släcka de sista bränderna.
Det här är en kortroman med mycket poesi i språket som speglar systrarnas isolering och drömska tillvaro. Berättelsen tjänar på att läsas i ett svep, för att man som läsare riktigt ska komma in i språket. Författaren Dorothee Elmiger är född 1985 i Schweiz och detta är hennes debutroman som kom på svenska 2011.

Kort och gott

Alice Munro är Kanadas ledande novellist och ofta nobelpristippad. Hon skriver mästerliga små berättelser som alla handlar om hur livet plötsligt kan vända när man minst anar det, hur kärlek kan drabba oss som ett slag och hur sorg och död alltid finns vid livets sida.
I Brinnande livet, Munros senaste novellsamling på svenska, är hon mer personlig än någonsin. De sista tre novellerna handlar om henne själv och hennes minnen, men är författade på samma precisa och smarta sätt som hon alltid gör. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör Alice Munro så speciell: hon börjar skriva om någonting, låter sig dras med i associationerna till något annat som plötsligt blir novellens stora kärna, för att sedan till sist plötsligt hamna där hon började igen och därmed skänka hela berättelsen en ny betydelse. Och allt hon skriver är så lätt att känna igen sig i: människor som gör misstag, som bara försöker vara människor, som ställs inför livets stora val, för att sedan inse att allt ändå är ungefär som förut efteråt. Livet går vidare.

Semesterläsningen

Nä, inte är det som förr under semestertiden. Då, när jag hann läsa och läsa, bli uppslukad och plöja under några timmars stillaliggande på en strand. Detta års semester var lite annorlunda, antingen störde kvällsläsningslampan den lille sovande eller så vaknade den lille sovande precis när jag satt mig till ro i solen. MEN, tre böcker hann jag med:
En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru, Den svarte nazisten av Magnus Sandelin och Wallflower av Stephen Chbosky. Och alla var bra läsning.

Anyurus bok får nog räknas som den bästa bok jag läst på länge. Förstår varför En storm från paradiset har fått så fin kritik och flera nomineringar. Boken om hans pappa är berörande, vacker, spännande och kompakt. Förutom att hans fars historia berättas så förtäljs också ett stycke världshistoria om sjuttiotalets Östafrika, kolonialhistorians makthet och individens utsatthet av systemet. Och allt detta på ett mästerligt skrivet sätt där meningar andas och ibland rymmer en hel bok i sig.  Det är en bok om längtan efter frihet, förståelse och förlåtelse. Ömt.

Wallflower, som utkom första gången 1999 och är författarens debutbok och hittills enda bok, filmatiserades 2012 och gavs i år ut som pocket av förlaget Gilla. Alldeles lagom avbruten sommarläsning. Boken, klassad som ungdomsbok, är skriven i brevform till en okänd person. Det är 15-årige Charlie som är brevskrivaren och han berättar om sitt första år i high school, hans tankar, känslor, problem och upplevelser. Charlie, vars enda vän tagit livet av sig, får plötsligt två nya vänner i populära Sam och Patrick. Som titeln (Wallflower- The Perks of Being a Wallflower) anspelar på så är Charlie en betraktare och genom boken får man följa hans utvekling till att istället delta. Det är roligt att få vara inne i Charlies huvud. Sorgligt och roligt. Svarthumoristiskt. Lite störande språkliga missar borde ha kunnat rättats till och säkerligen är det så som flera påpekar att man ska läsa denna på originalspråk då just huvudpersonens talande språk är själva grejen med boken. Ska låna filmen när jag börjar jobba igen.

Den svarte nazisten- En dokumentär om Jackie Arklöf (2010) av Magnus Sandelin plockar jag ur min fars bokhylla och blir lite oväntat fast. Det är som att slungas tillbaka i tiden. Allt det där som berättas i boken fanns ju med i periferin i mitt tonåriga nittiotal: Bosnienkriget, Nationalsocialistisk fronts utbredning i Sverige, Lars Norén-projektet om de fyra intagna, Malexandermorden. I boken behandlas Jackie Arklöfs liv, från uppväxten som adopterad och uttittad i Storuman till livet som legosoldat i Bosnien, som upptagen i nazirörelsen till bankrånarliv, rättegångar, fängelsetid och självrannsakan. Journalisten Magnus Sandelin vill försöka förstå hur det kommer sig att en svart kille söker sig till nazismen. Bilden av en trasig, sökande, osäker och lättpåverkad person växer fram. Fram växer också bilden av djupt hat, förakt och våldsamhet. Om krigsvåld, våldsromantik, högerextremism och rättssystem. Och ja, det är lite som att läsa en förlängd kvällstidningskriminalartikel, men det är onekligen spännande och för mig en återblick samt en inblick i vad jag inte förstod då.