Kärlek som smärta och död

Jag har ännu inte läst Gomorra. Så jag börjar med den här lilla boken istället av Roberto Saviano. Kärleken är dödens motsats är en liten kort bok, mer som en prosatext, där orden spretar över till dokumentär form. Boken handlar om krig, men inte om kriget som en trasig stad med skrikande barn och blodiga kroppar, utan om konsekvensen av krig utanför landets gränser. Om krig som saknad och sorg. I de syditalienska städerna vandrar kvinnorna ständigt runt i svart, sorgmärkta och hyllandes de unga pojkarnas oupphörligen släckta liv. De svarta sorgekläderna hinns inte läggas undan. Vanligen är det de fattiga och arbetslösa pojkarna som åker, som ser värvningen som sitt enda alternativ. Irak, Bosnien, Afghanistan, länderna är många och pubarna är fyllda av dränkta sorger av dem som kommer tillbaka levande. Det är till den sistnämnade krigsplatsen som Marias pojkvän Enzo försvinner till, efter att ha blivit nekad banklån till bröllop och familjeliv. Han kommer inte tillbaka levande. Det fredsbevarande uppdraget upphör med en minsprängd pansarvagn. I boken får man följa hur berättaren möter Maria i hennes hem, lyssnar på hennes historier, sorg, krasade framtidsdrömmar, bårvistelse och unga kropps längtan efter kärlek och bröllopsdag och hennes motvilja till att förstå Enzos död. Det är skrivet som ett romanreportage och jag gillar det. Jag tycker om hur den liksom trots sin kompakthet andas torr jord, suckar från hjärtat, prasslar svart kläddräkt och skaver under huden med sin så meningslösa sorg, som tyvärr bara är en av tusen och åter tusen liknande historier.

Love Hurts och mer kärlek som smärtar

Jag är nyförälskad. Det pirrar av lycka i mig när jag frossvältrar mig i Love hurts. Love Hurts har under många år publicerats i tidningen Nemi, blivit ett av de mest populära inslagen och gått som serie i flera svenska och utländska serietidningar. Nu har den samlats ihop till en egen bok och det är briljant och underhållande. Delarna har även getts en ramberättelse och skapar just bokkänslan, men serierna är korta och läses som individuella bitar.
Det gemensamma är kärlek och hur den alltid smärtar, hur den liksom balanserar till hat, svärta och förtvivlan och om kärlek som besatthet. Det är allt annat än sentimentalt när Kim driver med hela spektrat av känslor som slår in vid kärlek och varje liten historia har fått sig en mardrömslik tvistad vändning. Istället är det ett frossande i gotisk romantik med blodiga utslitna hjärtan, skräckfilmssekvenser, vildavästerndueller, kärlekstörstande zombiestrandvarelser, kärleksbrygder och splatterkyssar. Många av historierna känns bekanta då de är inspirerade av kulturvärlden men har som sagt fått sig ett eget litet slut. Det är underfundigt, häpnande och fnissigt roligt och snyggt i denna svarta seriekärleksvärld och jag vill ge bort den till alla jag känner.

Kärleken smärtar helt enkelt.
Här kan man provläsa ett kapitel.

Mer sommarlov

Ingen ser dig - Anna Knutsson och Ann-Christine Magnusson.

En spännande barnbok som även passar för lite högre åldrar.
Mira brukar alltid spendera sommarlovet med bästisen Olivia i en sommarstuga i Skåne, men i år verkar det som om de inte längre är kompisar. Mira får i stället åka på ett tvådagarsläger med sommarfritids, något som känns jättepinsamt eftersom hon inte är en barnunge längre. Men lägret visar sig så klart bli så mycket mer spännande och roligt än hon trott. Eller roligt är nog fel ord. Från första stund förstår man att Mira inte kommer få det lätt. Två fångar har rymt från Kumla-anstalten och jagas av polisen i närheten av skogen där lägret ska hålla till. Och lägerledaren berättar en fasansfull spökhistoria som fastnar i Miras tankar. Dessutom råkar hon läsa ett sms på ledarens mobil som skrämmer henne rejält. Den här boken är berättad i ett snabbt tempo med massor av drivande handling: ledaren är plötsligt spårlöst försvunnen, Mira blir kär i en av killarna som är med på lägret, hon blir ovän med de andra, de går vilse och tvingas övernatta i skogen, de överraskas av åskoväder, spöken och förrymda fångar. Och genom allt detta växer Mira och blir en riktigt stor liten tonåring som vågar vara både modig och rädd.
Lite väl mycket av det goda kanske, väldigt drivet tempo och väl många trådar. Men bra och lättläst, spännande och en lämplig bok för den där åldern mellan barn och yngre tonår. Och så passar den ju så bra just nu som en sommarlovsrysare.

Shoo len

Douglas Foley är skaparen till Habib, som gjort succé både som böcker och som tv-serie. Han har tidigare skrivit ungdomsböckerna Shoo bre och Ingen återvändo. Detta är en fristående fortsättning på Shoo bre. När jag jobbade på skolbibliotek i Växjö gick kidsen runt med den som en assessor. Jag vet att de inte tog sig igenom boken, men de var liksom uppslukade och fascinerade och stolta. Shoo len är ett modernt ödesdrama som utspelar sig i en högstadieskola i stockholmsförorten. Och det är väl lite av Foleys signum , att använda sig av ett bubblande förortsspråk, som kan tilltala eller störa (se fler blogginlägg). Det är en kärlekshistoria á la Romeo och Julia i nutida tappning och redan omslagstexten avslöjar att hon kommer att dö för killens hand. I korta kapitel får man följa ett antal ungdomar och följa handlingen framåt från kvällen innan i prologen och fram till Nikoos död i epilogen. Det är ett snyggt författargrepp där kapitlen antingen tar vid eller skildrar samma stund ur de olika huvudpersonernas perspektiv. Och temana vänskap, lojalitet och handlingars konsekvens tycker jag skildras bra, där inget är bara svart eller vitt. Den enda person man inte får någon bakgrundshistoria till är Gabi, den drivande, den som är lack på hela samhället, som blir mutad av rektorn, som spelar ut hela vuxenvärlden och som utan betänkligheter gör som han vill, det blir helt enkelt lite tomt på empati till skillnad från de andra, det är väl i och för sig inget som författaren kräver heller. De vuxna står mest som nickande godtrogna kulissdockor och böjer sig som vinden för att få tillfälligt lugn. Det är en inslukande historia som trots sina många figurer inte blir rörig, även om det är några bifigurer som man känner fladdrar lätt förbi, med viktiga teman som konsekvens och ansvar. Jag irriterar mig dock på den klassiska könsstereotypa sexskildringen, den där tjejer vill vänta och håller emot tills killarnas lustar blir oemotståndliga och ger vika, och där killarna alltid trånar och helst vill få det överstökat. Sällan ges någon bakgrund till killarnas sexuella historia, mer än att man anar att det är tjejens debut men killens tusenfalt gång. Det måste väl ändå finnas blyga debuterande killar och erfarna tjejer? De tjejer som tar för sig, och det är väl också tyvärr vanligt skildrat, är de trasiga, de sårbara och utsatta, de som är svikna av sina fäder och som dämpar sin ångest med sprit och sex. Det är först då de blir jämställda, i sin vilja eller likgiltighet. Boken marknadsförs till den där något diffusa gruppen unga vuxna och jag tycker absolut den kan läsas av en bred målgrupp.

Sommarlovstips

Det här är en riktig sommarlovsbok! Ingela Magners Åskans döttrar handlar om Vilda som tillsammans med sin storebror åker till farfar på Gotland för att bearbeta chocken och oron över kidnappningen av deras pappa, en journalist som arbetat i Irak. Ett ganska ovanligt inslag i en barnbok! Och väldigt aktuellt förstås. Barnen följer utvecklingen genom tv-inslag där kidnapparna hotar att döda pappan om inte regeringen släpper fri ett antal fångar. Kriget blir alltsåm plötsligt verkligt och närvarande för de svenska barnen. Detta är en del av historien. Den andra utspelar sig på 800-talet på just den plats där Vilda befinner sig: Bogeviken på Gotland. Flickan Tora, dotter till en vikingahövding, har ett värdefullt kristallsmycke med vars hjälp hon beskyddar sin pappa. Tora visar sig för Vilda i drömmar och Vilda hittar det nedgrävda smycket. Kanske är det hon som till slut får hem pappan?

Lite mysrys, historiska miljöer, sommarlov på landet, åskoväder, mystiska drömmar, vänskap över tidsgränserna och allt mot en högst verklig och brutal nutida bakgrund. Perfekt för mörka augustikvällar!

Loppisfynd

Loppisfynd från utflykten till Lions auktion och loppmarknad i Åsa igår: Selma Lagerlöf - Jerusalem, Marjaneh Bakhtiari - Kan du säga schibbolet?, Inger Alfvén - Mandelkärnan, samt svart pärlhalsband i äkta plast. Billigt och bra men väldigt trångt vid bokbordet och många vassa armbågar så jag snappade åt mig mina fynd och flydde ganska snart...

Feel good - feel bad

Jag har lite svårt med uttrycket feel good. Tydligen läser jag en sån bok nu. På omslaget står att "det är en feel good-komedi - fast på papper". I recensioner av boken används just feel good ofta i beskrivningen. Boken jag läser heter Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer. Det är inget fel på själva boken. Den verkar underhållande och läsvärd. Men det är något med utrycket feel good som gör att jag skruvar på mig. En bok som liksom är stämplad med en garanti om att det här kommer få mig att må bra. Istället gör det mig misstänksam. För är det verkligen det man vill få ut av läsningen? Och vad är det som säger att det är feel good för mig?

Feel good är inget nytt. Första gången jag lade märke till det var när Fredrik Sahlin, på den tidens Filmkrönikan, beskrev en film som feel good. Kanske är det också i beskrivning av film jag tycker det passar bäst. Mer och mer har uttrycket börjat användas när det gäller mysiga romaner. Böcker som gör dig glad, som får dig att känna dig trygg. Böcker som serien om Damernas detektivbyrå, privatdetektiven Maisie Dobbs eller kanske en chick lit av Martina Haag eller Kajsa Ingmarsson. Sådana där mysiga böcker. Må bra-böcker. Böcker som inte upprör för mycket. Som får dig att glömma den jobbiga vardagen. Klimatkrisen. Finanskrisen. Det finns ju så mycket elände i världen ändå, resonerar många. Då kanske man behöver en feel good-bok. Det kan jag verkligen förstå.

Motsatsen verkar vara feel bad. Också ett uttryck som börjar användas mer och mer. Ofta i samband med de där hemska uppväxtskildringarna. De med våld och missbruk. Allmän misär. Eländesböcker kallas de också ibland. Böcker som Pojken som kallades det eller Vingklippt ängel. Men tydligen kan även "bättre" litteratur räknas in. Liza Marklund sa i en intervju att hon gillar feel bad-böcker, och nämnde då nobelpristagaren Imre Kertész som exempel.

Visst kan det vara vissa fördelar med att känna igen en "genre", som det är med vilka andra genrer som helst. Man vet vad man får. Man slipper bli obehagligt överraskad av plötsliga otäckheter. Men vem bestämmer vad som är vad som får dig att må dåligt och att må bra? Vem vet vad som är "feel good" för mig? Kanske är det en dramatisk roman med ett tragiskt slut, som exempelvis Blonde, som får mig att må bra? En bok som jag uppslukas av och sträckläser som besatt. Kanske känner jag mig mer uppfylld och lycklig av en sådan läsupplevelse. En som jag tänker på länge efteråt, och som ger mig nya insikter om livet, snarare än en lättsmält historia som glöms bort lika fort. Kanske kan en puttrig feel good-bok få mig att må dåligt av tristess? Feel good blir feel bad?

Så vad vill jag då att dessa böcker ska heta? Inte vet jag. Kanske ingenting alls. Det finns ju redan chick lit, och det gamla hederliga uttrycket mysdeckare á la Agatha Christie. Det vet jag i alla fall vad det är. Må bra kan jag göra ändå. Utan garantistämpel.

Adams revben

Jag har tidigare bloggat om Naruddin Farah och hans bok Länkar, som liksom ångade av svett, klanmönster, ett trasigt samhälle och en bultande historia. Naruddin brukar bli omnämnd i nobelprissammanhang och är en stor röst på det afrikanska litteraturfältet. Adams revben är hans debutroman, vilken skrevs 1968 när han som 23-åring lämnat Somalia för en exiltillvaro i Indien, och som nu har översatts till svenska. I somalisk hetta flyttar man in i Eblas tankevärld där hon försöker tolka omgivningen från sina egna knapphändiga referenser. Ebla, som tillhör nomadfolken, flyr från sin by in till staden för att undkomma ett tvångsgifte, som hennes farfar ordnat med. Boken är till stor del en flykt från patriarkatet och en kamp att som obildad underkastad kvinna försöka överleva i en värld av främlingskap, utanförskap och oförståelse. Några har nämnt och hyllat den som en stor feministisk roman, dock väckte den ont blod och ilska i sin samtid, vilket den också kan sägas vara då den behandlar rådande förtryckarmönster samt kritiserar könsstympning. Hon vet det inte själv dock, där hon vandrar sin väg framåt och inte försöker följa något upproriskt hjärta utan bara försöker ta sig vidare till nästa dag med en känsla att hennes kropp borde vara hennes egen. Men i och med detta, hennes handlingar och tankar om att hon inte borde ha fötts till kvinna, stakar hon ändå vägen för dem som är skapade av böjda revben. Och det är vad boken till största delen handlar om, som jag tolkar det, att få vara sin egen kropp.

Nyligen lästa ungdomsböcker som inte riktigt klibbat sig fast

Skilda föräldrar är något som skildras i många av de ungdomsböcker jag läser, vilket ju inte är så konstigt då böckerna speglar någon slags samtid. I de två senaste böckerna jag har läst speglas skilsmässan utifrån ett kommunikationsbristproblem, vilket leder till att tonårshuvudpersonerna kan skapa sig en viss frihet.

Mellan två världar av Eva Swedenmark.
Det är absolut inget fel på den här boken men jag tittar på den och minns den inte, trots att det bara gått någon vecka. Det är fjärde fristående delen om Johanna, och jag har tyvärr inte läst de andra delarna. Johanna bestämmer sig för att testa sina egna vägar och lyckas genom att de nyskilda föräldrarna inte har så mycket kontakt. Istället för att börja i den nya skolan i nian börjar hon jobba på ett café, för att få ihop pengar till en hemlig resa till Paris för att möta den saknade pojkvännen. Det går väl som man har tänkt sig från början men visst det finns en del bra om familj, vänskap, kärlek och kommunikation inbakade i historien.

Iris Eremiten av Kristín A Sandberg.
I boken får man följa två parallella historier som möts på slutet. Iris är en tjej som försöker hitta sig själv, definiera sig gentemot omgivningen och sätta ner foten mot orättvisa, i synnerhet mot en tafsande lärare. Hennes föräldrar är skilda och på grund av ett missförstånd dem sinsemellan blir Iris ensam i sin pappas hus över jullovet. Ismael är en pojke som flyr från sitt land över salta hav och för en kamp på liv och död. Jag antar att det blir en fortsättning på boken, eftersom slutet lämnas så öppet. Egentligen väntar jag hela boken på att de två ska mötas. Tycker nog att det blir lite krystat och ihoptvingat med dessa två historier som inte riktigt har någon logisk koppling. De två separata historierna hade dock varit intressantare. Jag gillar ju Iris bestämdhet att försöka ändra på strukturer, invanda mönster och orätter, och det hade varit en god personlighetsutvecklingshistoria i sig som hade räckt.

Edvardson och Olsson

Några korta reflektioner kring två av den senaste tidens läsningar: Två böcker som på olika sätt förhåller sig till judeförföljelsen under andra världskriget. Cordelia Edvardsons Bränt barn söker sig till elden är en rak och osentimental skildring av hennes egna upplevelser i koncentrationsläger och av hur hon går vidare efteråt. Samma slutsats där som hos Imre Kertesz: att man har rätt till sitt eget öde, ingen kan säga till en att glömma och gå vidare, det som har hänt är en del av den man är oavsett hur fruktansvärt det varit... Linda Olsson skriver i Sonat till Miriam om en man som upprepar misstagen ur det förflutna eftersom han inte fått veta sanningen. Om vikten av att berätta och föra vidare historien alltså. Jag gillar bäst den första delen av romanen där huvudpersonen letar efter sin pappa och finner mystiska och osannolika sammanträffanden. Det handlar också om förlusten av och sorgen efter ett barn. Men det handlar väldigt lite om det jag trodde den skulle handla om (eftersom det har lyfts fram i media och tydligen var svårsmält för förlaget): kvinnans val att överge sitt barn, att välja att inte vara mor. Det diskuteras inte alls så mycket som jag skulle vilja.