Hundraåringen- inget för mig...

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson har ju toppat en massa bästsäljarlistor och alla talar om den. Alla läser den och alla ger bort den. Även jag. Och det är inte bara äldre damer, som det verkade som först, utan det är människor i alla möjliga åldrar som bara tycker att den är såå rolig och de skrattar högt när de läser den. Ok, tänkte jag den kan jag ju ta som omväxling till, de inte så roliga-som-i-att- skratta-högt-böcker som jag läser annars. Och jag ville verkligen bli underhållen och få skratta lite. Men icke. Knappt ett leende. Vad är det jag har missat? Vad är det för fel? Jag läste och läste, men aldrig blev det kul. Eller ens underhållande. Nästan så att jag blev arg på boken, och den tog ju aldrig slut. Svårt att sätta fingret på vad det var, men den fångade mig inte helt enkelt. Misstänker att jag inte är mycket för formen av skröna, som den här berättelsen har. Det otroliga och lite tokroliga. Och så var det något med språket som kändes konstlat och lite krystat. Förlåt, alla ni Hundraårings-älskare där ute, men det här var inget för mig. Jag håller med bloggaren Boktoka som inte heller var så förtjust i boken.