Yarden- en berättelse av Kristian Lundberg

Hade sett boken på bibliotekets nyhetssnurra ett tag. Dessutom hade jag hört berättats om den på Stadsbibliotekets sammandrag av 2009 års böcker. Den ser inte så rolig ut. Och det är den inte heller. Å andra sidan har jag inte så mycket till övers för "roliga böcker". Att ta del av Kristian Lundbergs, delvis självbiografiska roman Yarden, känns. Det är tungt att vara med honom på samhällets backyard. I den fattiga barndomen, med hans psykiskt sjuka mamma, med arbetarna på de tillfälliga arbeten han har, i den mörka skuggtillvaron. Kanske måste man vara på rätt humör för en sån här bok.

Lundberg beskriver en klassresa som en spiral, först uppåt och sen nedåt igen. Tillbaka till där han började. Det framstår som att det inte fanns någon annan utväg. Har man växt upp i fattigdom, med en frånvarande vuxenvärld kanske det känns mest tryggt att återvända. Återvända till den värld som känns igen. Han skriver om sin uppväxt med sin schizofrena mor och fem syskon. Hur de inte har några pengar, de flyttar runt för de har skulder överallt. Kristian skolkar och lever i sin drömvärld. Allt detta är så fint beskrivet, utan överdriven sentimentalitet. Det var bara så det var. Boken börjar med att han är tillbaka på botten. Tiden som framgångsrik författare blir som ett mellanspel. Han är bara en kugge i ett hjul. Fullt ersättlig av någon annan ibland uthyrningsföretagens timanställda Visst, han har ju ett jobb kan man tycka. Men hans liv känns så enormt ensamt och sorgligt. Och som att barndomens röst ekar över yarden. "Du är ingenting värd." Boken rymmer ett slags klasshat. Där finns också hans frånvarande pappa som inte vill veta av honom. Han har gjort sin klassresa uppåt. Uppåt och iväg från familjen. Men det vackra i kråksången är sonen. Det fina som lyser upp hans tillvaro.

Jag har inte läst något av Kristian Lundberg förut. Jag fascineras av hans språk. Korta avhuggna menigar. Ibland innehållandes ett enda ord. Den sortens språk kan bli tillgjort och platt. Men inte hos Lundberg. Det finns ett flyt som är fint, och som gör att man sugs in i berättelsen. Kristian Lundberg tilldelades dessutom Ivar-Lo Johanssons personliga pris. Det tycker jag att han är värd.