Två fina franska

Franska filmer är nästan alltid bra. Som danska filmer. Franska och danska. Den senaste tiden har jag sett två stycken som var riktigt fina. En ny hyrfilm och en äldre som jag hittade på loppis. Gemensamt för de båda filmerna är att de beskriver det laddade ämnet kvinnlig ondska, fast på två helt skilda sätt.

Den ena filmen, Jag har älskat dig så länge i regi av Philippe Claudel, handlar om Juliette som just släppts från fängelset efter en 15-årig straffvistelse. Man förstår från början att hon har begått ett ohyggligt brott, som jag tänker inte avslöja då det ger mer effekt när man får reda på det. Juliette får till en början bo hos sin yngre syster och hennes familj. De har inte haft någon kontakt under fängelsetiden, och försöker nu famlande återskapa en syskonrelation. Kristin Scott Thomas, som Juliette, gör ett starkt och finkänsligt kvinnoporträtt. Misstänksam och cynisk efter fängelsetiden, försöker hon ta sig fram i ett samhälle där hon inte längre vet om hon hör hemma. Hon möter på många fördomar på grund av sin historia, och den enda som tror på henne är hennes syster. En drabbande filmen med ett överraskande slut.

Den andra filmen heter Ceremonin (1996) regi Claude Chabrol, med bland andra Isabelle Huppert från Pianisten, i den ena huvudrollen. Filmen har en typisk thrillerkänsla där man känner från början att något lurar under ytan. Tystlåtna Sophie kommer som ny hushållerska till en välbärgad familj bestående av mamma, pappa, syster och bror. Sophie är en mycket bra på sitt jobb och familjen är nöjda. Men samtidigt är hon nästan för bra, och uttrycker nästan aldrig någon åsikt eller vilja. Bekantskapen med byns postkassörska Jeanne, Huppert, som är framåt och säger vad hon tycker, gör att Sophie utvecklas. Däremot ses vänskapen inte med blida ögon av familjen där Sophie arbetar. Vänskapen utvecklas till en pakt, och filmen andas ett visst klasshat. Kan inte låta bli att, även om det avslöjar för mycket, beskriva filmen som en kvinnlig motsvarighet på Hanekes Funny games...