Jag minns inte varför jag älskar dig, Gabrielle Zevin17-åriga Naomi vaknar på sjukhuset, efter att ha slagit huvudet i trappan, och inser att hon inte kommer ihåg någonting från de senaste fyra åren. Allt är raderat: franskan, körkortet, highschoolvännerna, lillasystern och pojkvännen. Naomi försöker gå tillbaka till sitt gamla liv och anpassa sig till den hon förväntas vara, till den hon var innan olykan. Men det går inte så bra. Dilemmorna hopas sig och hon inser snabbt att hon faktiskt inte vill gå tillbaka till sitt tidigare jag. Tennispojkvännen känns inte alls kul att kyssas, de hånflinande statusvännerna känns lagom
roliga, årsboksarbetet känns poänglöst. Allt hon kan tänka på är James, som följde med henne till sjukhuset, med ett skumt förflutet och att hon vill kyssa honom istället. Och såklart gör hon en "Britney" och klipper av sig håret, den ultimata symbolen för förändring, att lämna sitt gamla jag och börja om på nytt. Jag gillar det här, både huvudpersonen som får min sympati, och temat för boken (trots att den tillhör de klassiska kärlek-, relation och familjetemat i ungdomsböcker) men där minnesförlusten blir en metafor för att växa upp. För efter att ha förlorat hela sin tonårstid måste Naomi utveckla en identitet över bara några veckors tid och tvingas göra annorlunda val, som ny person. Och hur enkelt är det?
2 kommentarer:
Minnesförlust som något som också kan innebära möjlighet till förändring... intressant.
Jag har just recenserat "Man utan minne" av Nicole Krauss där en man upptäcker att den stora glömskan också kan innebära - frihet. I min recension påminner jag mig två filmer som också har minnesförlusten som viktiga motiv. Wim Wenders "Paris, Texas" och Michel Gondrys "Eternal Sunshine of the spotless Mind" (där två människor, som tidigare har älskat varandra, avsiktilgt raderar ut all information om kärlekerelationen ur minnet).
Har du sett de filmerna?
Hej. Ja, minnesförlust är ett intressant tema, som antingen kan framställas som förlust och ångest eller som frihet. Jag har inte sett Wim Wenders (som jag annars gillar mycket) men däremot Eternal Sunshine... som är så himla bra. Tycker så himla mycket om filmidéen. Råkade zappa förbi någon tv-serie (minns inte vilken kanal) som handlar om tjej som tappat minnet och därmed måste skapa sig en ny identitet (verkade också handla om en glamtjej som varit rätt så dryg innan, och inte ville tillbaka till det livet). Att radera allt det dåliga i sitt liv och skapa något nytt och bra. Fast samtidigt, om man kopplar det till nationers hela minnesförlust, liksom Spaniens förträngning efter Franco, verkar det mest bedövande. Men visst, vissa saker vore ju kanske skönt att minnesförlusta bort helt enkelt...
Skicka en kommentar