Asparna

Med en skälvande ring av aspar som mittpunkt berättar Hanna Nordenhök om utsatta barn och människor i samhällets utkant i sin nya roman Asparna.

Berättaren Sussi har återvänt till sin mammas hem där hon och mamman lever i skift: när den ena sover är den andra vaken och så växlar de. Där, i syskonet B:s gamla säng med det otvättade stålmannenlakanet tänker hon tillbaka på uppväxten med den olyckliga och ständigt missbrukande mamman. Ibland ringer Endre, en barndomsvän till B. Ibland bläddrar hon igenom innehållet i en plastkasse hon fått av Endre. Den innehåller gamla papper från ungdomshemmet Råby, där B varit intagen. På så vis får vi också ta del av en parallell historia, berättelsen om hur Råby grundades på 1800-talet av Baronen som har en förkärlek för att tämja vilda djur och unga pojkar.

Pojken B i vår tid och Petrus, en av de intagna på Baronens tid, blir ett slags syskonsjälar. Båda föds in i fattigdom och smuts, ingen får den hjälp och förståelse som de behöver. Och båda vänder sig till slut inåt till en annan värld av fantasier och mörker, där de kan vila från den fördömande yttre världens blickar.

Hanna Nordenhök skriver med en poetisk och suggestiv prosa. Hon bygger långsamt upp berättelsen med hjälp av bilder och stämningar som går innanför huden på läsaren. Det är vackert och smärtsamt. En av de tydligaste bilderna jag bär med mig från boken är den av ögonblicket då Sussi vet att hon förlorat sin lillebror B, där bland asparna i förorten. Hon kan se i hans ögon att han vänder sig bort från henne. Och hon måste släppa honom för att inte också förlora sig själv.

Årets nobelpristagare: Kazuo Ishiguro

Men grattis till nobelpriset då, käre Ishiguro! Det var ett tag sedan jag läste dig. Men så här tyckte jag om din roman Never let me go när jag läste den för nio (!) år sedan:

I Kazuo Ishiguros roman Never let me go som kom på svenska 2005, drivs kloning av människor till sin spets. Och det på ett utsökt, förvillande vackert sätt. Med ett klart språk som får den otäcka berättelsen att verka naturlig och självklar.

Kathy, Thomas och Ruth växer upp på Hailsham, ett slags internat där de undervisas i olika ämnen (speciellt skapande konst, poesi, målning osv eftersom utövande av konst bevisar att man även som klon har en själ). Barnen blir varandras familj eftersom de är kloner och därmed föräldralösa. De vet hela tiden vilket deras öde kommer att bli, de har en klar väg att följa. De ska nämligen donera sina organ till de "riktiga" människorna ute i världen. Först arbetar de som vårdare åt andra donatorer och sedan donerar de organ efter organ tills de "fullbordar", dvs dör.

Man kastas som läsare rakt in i den här världen, utan att få några förklaringar av författaren. Man upptäcker efterhand hur det ligger till, att barnen är klonade och att de ska bli donatorer. eftersom den här situationen inte ifrågasätts av barnen själva så gör heller inte författaren det. Det är först i slutet av boken som Kathy och Thomas börjar göra uppror mot den här världsordningen. De inges hopp om att få uppskov några år för att ägna sig åt sin kärlek. Detta lilla uppskov som man som läsare kan tycka är futtigt, de ska ju ändå bli donatorer efteråt, är för karaktärerna i boken den stora drömmen. Att de inte skulle donera känns för dem otänkbart. Detta tycker jag är skickligt gjort av författaren. Det är ju så man som människa kommer att acceptera orättvisor och fruktansvärda övergrepp; genom att under lång tid intalas att det är det enda sättet. Till slut har det blivit en självklarhet och man ifrågasätter inte längre.

Det handlar också om att välja en annan väg än den som stakats ut åt en i livet, eller att acceptera sitt öde. Hur lever vi egentligen själva? Hur fria är vi att bryta mönster och välja våra liv?

Romantisk komedi

Curtis Sittenfelds nya roman Sanning och skvaller är en omgjord version av Jane Austens Stolthet och fördom, där handlingen är flyttad till dagens USA. Systrarna Bennet får ge en röst åt den moderna kvinnans problem och utmaningar. En vill inte skaffa barn, en annan försöker på egen hand med hjälp av insemination. En blir förälskad i en man som genomgår könskorrigering, en annan lever sedan flera år som älskarinna åt en gift man och en tredje blir kär i en man som tidigare försökt hitta kärleken i en dokusåpa. En fjärde är kanske lesbisk medan den femte träffar en färgad man till sin mammas stora förskräckelse. För hur hanterar man sina föräldrars fördomar när man själv lever i en modern värld? Det blir också frågor kring klass, sex och genus.

Låter det rörigt? Det blir det också, men bara en kort stund innan jag lyckats lära känna alla systrarna och skilja dem från varandra. Efter det blir det mest roligt, underhållande och fartfyllt. Som att titta på en amerikansk romantisk komedi ungefär!

Fem saker jag gillar med: Jag var precis som du av Negra Efendic

1. Perspektivet: Att berätta ur en barns perspektiv gör att känslorna kommer fram och identifikationen blir mer direkt. Om man lyckas vill säga.
2. Berättargreppen: Om det är medvetet eller omedvetet låter jag vara osagt, men det finns flera saker som återkommer i berättelsen och knyter ihop den på ett snyggt sätt. Ett exempel är pengarna som flickan får när hon skickas bort i krigets inledningsskede och som sedan diskuteras av hennes föräldrar och släktingar för att återkomma långt senare när hon tänker tillbaka på händelserna som lett henne till den hon blivit idag.
3. Känslorna: Att jag äntligen efter en liten lässvacka får sträckläsa en bok från pärm till pärm, att jag får känna och gråta och andas ut när familjen är i trygghet igen. Detta trots att jag ju egentligen vet att det kommer att "ordna" sig på slutet eftersom boken handlar om kriget i forna Jugoslavien och en familjs flykt till Sverige och hur flickan som berättar växer upp och blir journalist på Svenska dagbladet. Det vet jag innan, ändå är det gastkramande att läsa.
4. Karaktärerna: Förutom berättaren själv, hennes godhjärtade mamma och rättvisa pappa, passerar massor av personer förbi genom berättelsen - syskon, grannar, kusiner, skolkamrater, lärare, soldater, offer och bödlar - och hur man minns dem för att författaren minns dem!
5. Strukturen: Att berättelsen om krig och flykt också blir berättelsen om rasism och främlingsfientlighet i Sverige på 90-talet och idag. Att författaren återvänder till Bosnien och till sin gamla högstadieskola som journalist för att ställa alla frågor som också jag som läsare vill ha svar på. Och kanske finns det inga svar men hon har åtminstone ställt frågorna.

Kort och gott

Jag är förtjust i det korta formatet. Noveller, kortromaner, små böcker. Visst är det något extra med författare som lyckas få något sagt med bara några få ord? Jag har hittat en ny favorit som skriver just i det korta formatet. Författaren är kanadensiska Lise Tremblay och hennes senaste bok heter Huset på Saint Pauls väg.

Boken beskriver en kvinnas uppgörelse med sina föräldrar. I växelvisa kapitel får vi följa hur hon vårdar sin döende åldrade pappa, och hur hon besöker sin psykiskt sjuka mamma på ett vårdhem där denna äntligen får den hjälp hon har behövt hela sitt liv. Det blir en kort och drabbande försoning med barndomen, uppväxten och generationernas kamp för ett bättre liv.

Huset på Saint Pauls väg är den andra boken av Tremblay att översättas till svenska, men på franska finns många fler så förhoppningsvis har vi flera läsupplevelser från denna spännande författare framför oss. Jag kan verkligen rekommendera Tremblays böcker, för den som vill läsa något kort som är fyllt med djup. Språket är korthugget, nästan kargt, och speglar den miljö och de karaktärer som det beskriver. Läs också Hägern som i korta noveller berättar om människorna i en liten avbefolkad stad i Kanada.

Ett veck i tiden

1962 publicerades ungdomsboken Ett veck i tiden, skriven av Madeleine L´Engle (1918-2007), som blev en internationell succé. Nu har den kommit som nyutgåva i och med en filmatisering av boken av teamet som står bakom Frost. I svensk översättning kom den 1983. Boken var banbrytande eftersom den hade en kvinnlig huvudperson, vilket var ovanligt både för tiden och för genren; science-fiction. Idag hamnar den möjligen på alla bibliotekens dystopi-hyllor (i gott sällskap av flertalet kvinnliga kämpar som utgör strider mot makteliten). Det är en liten säregen historia som berättas med toner av både saga och vetenskap. Meg Murry, en trulig tonåring som hamnar i ständiga bråk med både skolvärlden och kompisvärlden, passar inte in någonstans och hon tycker själv att hon har fler brister än förmågor. Hon och hennes lillebror Charles Wallace, ett slags underbarn med stark intuition och intelligens, hänger ihop. Deras pappa som är vetenskapsman har varit spårlöst försvunnen under en lång tid. Deras mamma som hänger sig och all sin tid åt experiment i husets laboratorium är övertygad om att han kommer att komma tillbaka. Så dyker då tre märkliga figurer upp; fru Vadå, fru Vem och fru Vilken. Tillsammans med fruarna ger barnen sig iväg på en jakt efter fadern som tar dem ut i både tid och rymd. Där måste de möta både yttre fara men även sig själva. Det är aningen rörigt med alla tidsveck och varelser. Men det är också både spännande, kusligt, dystert och hoppfullt och finurligt skrivet. En bok om tilltron till att kunna älska. Om att kunna stå emot social oro och att våga tro på sig själv. Jag tycker att boken växer så här i efterhand. Meg och Charles Wallace dyker plötsligt upp lite här och där i mina tankar. Precis så där som Dorothy Gale och hunden Toto gör ibland när de vandrar iväg med sitt lilla gäng; Fågelskrämman, Plåtmannen och Lejonet mot vidare äventyr.

Väl värd att läsas om igen!

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Johannes Anyuru (som kommer till Västra Frölunda bibliotek 15:e mars kl 19:00) har skrivit en ny roman med den vackra titeln De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.

Boken börjar med att tre ungdomar utför ett terrorattentat mot en seriebutik i Göteborg. En av dem, en flicka som också filmar dådet med sin mobilkamera, inser plötsligt att hon redan har varit med om detta. Fast i framtiden…

Därefter kastas vi in i en framtid där terrorattacken resulterat i att muslimer isoleras i en förort, kallad Kaningården. Där tvingas man skriva under ett medborgarkontrakt och gör man inte det stämplas man som Sverigefiende.

Romanen balanserar på gränsen till science fiction men samtidigt känns det som händer i berättelsen inte alltför avlägset idag. Starkast tycker jag boken blir när den skildrar de tre ungdomarnas liv och samtal. Där är också författarens språk allra vackrast och mest poetiskt.

Pojkarna

Pjäsen Pojkarna spelas just nu på teater Tamauer i Göteborg. Föreställningen bygger på Jessica Schiefauers Augustprisbelönade ungdomsroman Pojkarna. Läs mer här.

Expedition Kanchenjunga

När författaren Michelle Paver skriver för vuxna (annars är hon känd för sina barn- och ungdomsböcker i serierna Vargbröder och Bronsdolken), så blir det skräck och hon verkar vara förtjust i kalla miljöer. Den tidigare romanen Evig natt har undertiteln ”en arktisk spökhistoria” och den senaste, Expedition Kanchenjunga, handlar om en expedition som ska bestiga världens tredje högsta berg, Kanchenjunga.

Året är 1935 och i centrum för berättelsen står två bröder, Stephen och Kits. Det står tidigt klart att deras relation är ansträngd och att det kommer att ske någon form av kraftmätning mellan dem. Dessutom följer de i spåren av en tidigare expedition som försökt men misslyckats med att nå toppen. En av dem som överlevde den gången har skrivit en bok om äventyret, och den boken spelar också en avgörande roll för den nya expeditionen.

Det börjar bra, turen verkar vara med dem, men plötsligt infinner sig en annan stämning. Det är som om själva berget inte vill att de ska komma fram till sitt mål. Eller är det i själva verket någon kvar däruppe som väntar på dem? Kanske behöver de inte bara konfronteras med laviner, iskyla och hala klippor utan med något långt mer fasansfullt och skrämmande?

Att skriva ett liv

Jag läser Per Olov Enquists bok Ett annat liv och funderar över det här med att skriva om sitt eget liv. En knepig genre detta. Boken är klassad som roman men handlar uttalat om POs eget liv. Och det är bitvis berättat just på det sättet, med kronologi, årtal, namn och tidsangivelser. Viktiga händelser i hans eget liv men också i världen, politiska skeenden osv. På så vis följer läsaren inte bara ett liv utan också tidens gång, det politiska spelet, framväxten av en ny tid för författare och journalister.
Och så är det passagerna som är bara PO Enquistska: meningar, frågor, bilder. Språket som blir dialekt, blir talspråk, upprepar sig självt, uppfinner sig självt. Tolkningen av vad som har hänt, så här upplevde jag det, så här kändes det. Vad de andra tyckte eller kände eller tänkte kan vi aldrig veta. Och då blir det en roman, i det att berättaren intar ett perspektiv, fyller i och fyller på med det vi inte vet, går tillbaka och tar om, kryddar med bilder och liknelser, låter romanerna som varit en del av hans liv, bli en del av texten i den bok som nu skrivs.

Helt tagen efter läsningen och överväldigad, tänker jag på hur det hade varit om någon annan hade skrivit den här boken om hans liv. Vad hade vi missat? Framför allt pojken, tänker jag, barndomsminnen och sådant vi aldrig annars kan komma ifatt. Och insikten om hur romanerna och böckerna som han har skrivit, påverkats av hans liv och påverkat den framtida utgången av hans liv. Det hade inte någon annan kunnat återge på samma sätt.

Det är intressant hur som helst att fundera över hur blicken och förförståelsen påverkar det vi ser. Som när Erik Wijk ska skriva om sin mamma i Bara de riktiga orden och man inser under läsningen (kanske inser även författaren det) att han som son är alldeles för känslomässigt engagerad i den här gåtan som är hans mamma. Hans tolkningar blir för långsökta, eller för välvilliga, eller för hämndlystna. Men också det skapar en bok med ett perspektiv som ingen annan skulle kunna skriva.

För det är väl i slutändan det där med sanning som det handlar om. Vem äger sanningen? Vem ser den och vem berättar den? Om varje liv måste det finnas tusen sanningar beroende på ur vilken vinkel vi tittar. Och så fort vi utelämnar en detalj till förmån för en annan har vi gjort en tolkning. I Kärlek och kärnfysik av Hedvig Hedqvist är det bara den ena partens brev vi får läsa i brevväxlingen mellan Lise Meitner och Eva von Bahr. Den andra parten blir en tyst mottagare när hon i själva verket måste ha varit lika aktiv brevskrivare som Lise. Men här saknas just de breven, de har inte blivit bevarade till eftervärlden. Och författaren av biografin väljer att kontinuerligt gissa och försöka föreställa sig den andra rösten. Vad kan hon ha sagt som gjort att Lise svarar så här? Också ett mycket intressant sätt att berätta, tolka, nyansera någon annans liv.

Och i PO Enquists fall så har författaren kanske samma roll, i och med att han under bokens gång blir någon annan och måste berätta om ett annat liv.

Mare Kandre

Just nu pågår en utställning om Mare Kandre på stadsbiblioteket i Göteborg.
Läs mer här:

Höstskräck

Emma Ångström har skrivit en nervkittlande spänningsroman om ett hus med lite udda invånare. Alva flyttar med sin mamma och syster till en lägenhet. Hon saknar sin pappa som verkar vara intagen någonstans: kanske på ett fängelse eller en psykiatrisk klinik, det är lite oklart och Alva får inga svar av sin mamma. Samtidigt känner hon ganska snart att något är lite konstigt i huset de flyttat in i. Hon känner sig iakttagen och det börjar också hända mystiska saker: mat försvinner ur kylskåp, saker flyttar sig, husdjur dör och det låter från väggarna.

Parallellt får man följa mannen mellan väggarna som bor i huset och rör sig mellan lägenheterna samtidigt som han kikar in på de boende där de sitter i sina vardagsrum och tittar på tv, äter middag, grälar och älskar. Hans längtan efter mänsklig närhet blir så stor att han ibland tar steget in i lägenheterna och rör vid människorna när de sover. Ibland kryper han in under deras sängar och lyssnar till deras lugna, ovetande andetag…

Låter det otäckt? Det är det också och jag tycker att Emma Ångström har lyckats hitta en alldeles egen plats i skräckgenren, någonstans mitt emellan Marie Hermanssons skruvade berättelser och John Ajvide Lindqvists skräckromaner. Lagom läskigt med en stark känsla för udda människor och mänskliga känslor.

Könshierarkier, makt och motstånd

På Västra Frölunda bibliotek firade vi West Pride i Positivparken tillsammans med coola och begåvade Jessica Schiefauer. Hennes böcker har belönats med Augustpriset för bästa ungdomsroman inte mindre än två gånger. Boken Pojkarna har dessutom både blivit uppmärksammad teater och hyllad film.

Jag ställde frågor och fick spännande svar. Visste du…

…att en blommande porslinsblomma gav Jessica idén om att flickorna i romanen Pojkarna skulle dricka nektar från en blomma. I romanen blir flickorna då pojkar under nätterna. Det innebär för dem en känsla av frihet eftersom de får utstå kränkningar i skolan för sina växande kroppar: som pojkar kan de istället värderas för vad de gör.

…att beskrivningen av de sexuella trakasserierna i skolan är de mest realistiska inslagen i den här magiska berättelsen. Jessica berättade att hon själv blev vittne till liknande händelser under sin egen skolgång.

…att romanen När hundarna kommer från början nästan inte hade några hundar alls i berättelsen? Det började med meningen ”Hundarna kommer”, och en författarkollega till Jessica tyckte att det skulle bli en bra titel. Jessica berättade att hundarna representerar det primitiva hos oss, vårt flockbeteende men också känslor som villkorslös kärlek och total lojalitet.

…att just nu jobbar Jessica Schiefauer på tre olika skrivprojekt samtidigt som hon arbetar med att översätta en roman från engelska.

Bibliotekbokstema (Gammalt inlägg blir nytt)

Hittade ett gammalt inlägg som jag aldrig publicerade när det begav sig. Det är mer än två år gammalt men nu är det liksom plötsligt dags igen! Att snart börja jobba efter en mammaledighet. Så det passade liksom bra ändå! Det blev dock aldrig riktigt färdigt. Så det blir ett halvt inlägg. Men ändå!

"När jag kom ut från biblioteket för ett tag sedan så hade jag med mig fyra böcker på temat bibliotek med mig. Möjligen handlade det om någon slags undermedveten längtan efter att börja jobba igen efter en lång mammaledighet eller så var det ödesbestämt vilka böcker som skulle falla mig i händerna när jag gick in eller så var det faktiskt bara helt slumpmässigt det föll sig så. De trillade nämligen mer eller mindre ner i mina händer, liksom ropade lite efter mig i hyllorna där de stod skyltade på olika platser.  I alla fall:

Handlingen av Sara Mannheimer
Kropp och bildning. Att må bra. Fysiskt och mentalt. Och att hitta tröst i litteraturen. Det är så jag läser boken. Egentligen förstår jag den inte. Halva boken läser jag den som en psykos. Efter hand börjar det klarna för mig att det handlar om en kvinnas vardag. Personer och miljöer blir tydligare. Jag vet inte om det är uppbyggt på det viset eller om det bara är jag som läser texten så. Det handlar om en kvinna som har en massa böcker som hon tänker att hon måste läsa. Det låter så banalt men är mycket skickligt uppbyggt och texten rymmer så många metaforer att man behöver läsa in varje mening. Jag tycker mycket om boken. Och efter att ha läst recensioner känner jag att jag förstår den lite mer. För boken tilldelades 2012 Sara Mannheimer EU:s litterära pris EUPL, European Union Prize for Literature.
I en intervju av Nina Brisman säger Sara Mannheimer "För mig är böcker trygghet".
Det är fint tycker jag.

Kod 400 av Sophie Divry
I framtiden är det väl tänkt att det svenska SAB systemet ska bytas ut mot Dewey systemet. I den här boken är det senarenämnda systemet en stor del av handlingen. En trött landsortsbibliotekarie hittar en inlåst man på sitt jobb som blivit kvar över natten. I en rasande monolog öser hon ur sig all bitterhet över att ha blivit förpassad till en lågstatusavdelning. Det är bra att boken är kort för jag hade inte orkat mer. Det blir ibland lite väl mycket gråmalerad tantbibliotekarie som har ett jobb som ingen annan vill ha. Men visst finns det glimtvis bra stycken som ironiserar och förkastar det låsta systemet och biblioteksstatussjunkningen.

Den är utgiven hos Sekwa och där står följande om boken: "Sophie Divry är fransyska och bor i Lyon. Hon är i trettioårsåldern och arbetar som journalist. Kod 400 är hennes debutroman. Den var först tänkt som teaterpjäs och sattes också upp som sådan sedan boken kommit ut. Romanen har även översatts till engelska, spanska och italienska".

Deckaren
Vilken menar jag? Författare? Titel? Läste jag den aldrig. Har ett vagt minne av en bok som jag pratade med någon om.

Gustave Flaubert - Bibliomani
Minns inte att jag läste den här heller. Har för mig att jag läst den när jag var ung också. Men minns inte.


Snart är det som sagt dags att börja jobba lite igen:  ha koll på litteraturen och omges med tusentals titlar. Längtar lite.

Nya nättidskriften Bazar Masarin

Hurra!
Två bibliotekarier i Göteborg har startat en alldeles sprillans ny nättidskrift om barn- och ungdomslitteratur.
"Bazar Masarin är en tidskrift för utforskande, oförutsägbara och motsägelsefulla uttryck om barn- och ungdomslitteratur".
Första numret har temat "farligheter". Jag medverkar med en recension om Jandy Nelsons senaste bok  Jag ger dig solen.

Här hittar du den på facebook!
Här kan du läsa första numret: Bazar Masarin 2015:1

Bra initiativ!

När kriget kommer till Sverige

Jerker Virdborg har skrivit en fantastisk bok i formatet novellroman, dvs fristående berättelser som tillsammans hänger ihop, om ett framtida Sverige som plötsligt drabbas av kriget. Vartannat kapitel utspelar sig i ett skyddsrum där människor väntar i mörker, utan mat och med små vattenransoner, medan de hör hur bomber detonerar och känner gaslukt sippra ner. Andra kapitel (eller noveller) berättar om hur krig förändrar människor, hur vi glömmer vår mänsklighet, hur vi gör vad som helst för att överleva.

Förutom att vara en oerhört välskriven, vacker och gastkramande spännande berättelse, så ställer den också frågor till läsaren: hur snabbt skulle vårt samhälle kunna förfalla? Vad skulle hända med vår trygga svenska tillhörighet under ett krig?

Och så är jag jätteförtjust i formatet som tillåter författaren att undersöka en mängd olika situationer utan att behöva stanna i förklaringar och beskrivningar av alla detaljer runtomkring.

Den stora besvikelsen eller när jag läste Paula Hawkins

Åh, superhypade böcker är ju livsfarligt. Jag har naturligtvis varit med om detta förut (Den hemliga historien av Donna Tartt var fantastisk men inte så fantastisk som jag förväntat mig vilket gör att den boken alltid kommer att kännas som lite av en besvikelse), jag borde ha lärt mig att skruva ner förväntningarna inför läsningen. Jag borde förresten även ha lärt mig att sluta säga "du måste läsa den här boken, du kommer att älska den", men det säger jag tyvärr hela tiden och förstör därmed möjligheten för, låt oss ta ett exempel, Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt, att bli ännu en läsares favoritbok.

Men alltså, Kvinnan på tåget av Paula Hawkins var för mig dömd på förhand: på allas läppar, folk reserverade den hej vilt på bibblan, det var intervjuer, artiklar, tv-program... Så jag lånade och läste, dumt nog på baksidan först, också något jag absolut måste sluta göra, och hade helt fel och förvridna förväntningar.

Det står något liknande "hon ser dig men du ser inte henne" på baksidan, och det var också vad allt "försnack" handlade om. Fascinationen i att sitta på tåg och betrakta sina medpassagerare: Vad vet vi om varandra? Hur mycket kan man gissa sig till bara av utseendet? Detta låter ju jättespännande, men det är väl inte vad boken alls handlar om egentligen? Det är ju en bestämd familj som är föremålet för kvinnan på tågets blick, och av en särskild anledning. Sedan handlar det ju inte längre så mycket om tågtittandet utan det hela visar sig bli en ganska ordinär spänningshistoria.

Jag tycker bäst om början av romanen, just detta fantiserande hos kvinnan som är huvudpersonen. Hur hon tycker sig känna en familj som hon passerar varje dag bara för att hon ser dem. Det gillar jag. Sedan tappas detta bort och slutet tycker jag inte alls känns trovärdigt.

Hur som helst tror jag att jag hade uppskattat boken mycket mer om jag hade förväntat mig en underhållande psykologisk thriller utan större djup. Då hade den varit just det, och dessutom varit bra inom sin genre.

Omslag som inte säljer

Ibland är det lite extra svårt att låna ut en bok på jobbet (bibblan alltså). Bokomslaget hjälper liksom inte till. Man ser en ny fin bok som det just slutat vara kö på, och den blir bara stående på skylthyllan dag efter dag. Kanske försöker man till och med bokprata om den, lyfta fram innehållet, betona den framstående författaren. Till slut bönfaller man den potentiella låntagaren att lita på bibliotekarien omdöme och bortse från omslaget. Snälla låna boken, den är faktiskt jättebra, den råkar bara vara förklädd till en avhandling i kärnfysik, eller debattbok om mäns våld mot kvinnor,  etc.

Här är några exempel: 

The First Bad Man av Miranda July. Svart intetsägande omslag.
Den här romanen har visat sig vara mycket svår att låna ut, den som vill läsa den vet redan att hen

kommer att gilla den och beställer helt enkelt boken. Att den dessutom har kvar den engelska titeln tror jag bidrar till svår-stämpeln.
Snyggt och stilrent kanske en kulturtant som jag själv skulle säga, men mig behöver man inte locka med några glassiga omslag. Innanför de svarta pärmarna gömmer sig en absurd historia om en medelålders kvinna med kontrollbehov som ofrivilligt blir sambo med en tjugo år yngre kvinna i behov av lite anger management. Bland de bästa skildringar av få-barn-ångest som jag läst.

Skyddsrum Luxgatan av Jerker Virdborg ser ut som en fackbok. Igen: jättesnygg tycker jag. Men även denna fantastiska dystopiska novellroman stod orörd på nyhyllan...

Nyutgåvan av Marlen Haushofers Väggen är ju jättevacker med de röda kanterna på sidorna och den gammaldags layouten. Men ur säljperspektivet skulle den förmodligen vunnit på att ha ett omslag som berättade mer om innehållet.

Dikt och verklighet

Här är tre nya och läsvärda diktsamlingar att njuta av i sommar:

Bodil Malmsten skriver i Det här är hjärtat om att förlora en älskad närstående, om hur man hanterar sorg och går vidare i sitt liv. Sorgligt och vackert.

Nya danska stjärnskottet Asta Olivia Nordenhofs diktsamling det enkla och ensamma handlar om att vara ung, sakna jobb, hanka sig fram, längta efter tillhörighet och vara mittemellan allting. Det är rått och skitigt men samtidigt oerhört poetiskt och fångande.

Kära fru Schubert är skriven av polska poeten Ewa Lipska. Här finns även författarens egna illustrationer med. Alla dikter börjar med ”Kära fru Schubert” och är som små brev fulla av humor, värme och mänsklighet.

Frågor och svar

Vem älskar inte Liv Strömquist? Hon är cool, smart, knivskarp i sina iakttagelser av livet och hysteriskt rolig. Tillsammans med Caroline Ringskog Ferrada-Noli är hon ännu roligare. De två har nu skrivit boken Kära Liv och Caroline, som bygger vidare på deras pod En varg söker sin pod. I boken svarar de på lyssnarnas frågor om allt från kärlek och relationer till populärkultur och politik. Liv Strömquist är snabb och vass i sina svar, medan Caroline Ringskog Ferrada-Noli broderar ut sina svar till små litterära texter som ger en annan dimension till boken. Tillsammans kompletterar de varandra och det är en både underhållande och stärkande läsning.