Att söka och finna

Jag kände ett intensivt behov av att få en sådan där läsupplevelse. En Philip Pullman-upplevelse. Helst i alla fall en fantasy-upplevelse. Med unga personer i huvudrollerna. Och mycket mystik. Gärna på gränsen till skräck. Lite Neil Gaiman-känsla! Så jag letade lite i bibliotekets ungdomsfantasyhylla. Tummade lite på gamla favoriter som Meredith Ann Pierce och Ursula Le Guin. Hittade Ondviter av Anders Björkelid och tog hem.

Till en början var den inte alls så dum. Jag har lite svårt för det dubbla berättarperspektivet: Det handlar om ett tvillingpar som är så tätt förenade i tanken att de berättar gemensamt i vi-form. Ett nytt grepp, javisst, men det funkar inte riktigt. Jag tycker mest det stannar upp läsningen. Men i övrigt alltså rätt bra. Vättar i skogen, kajor som visar sig vara tysta budbärare, ondska i form av köld som kryper in i människorna och förlamar sinnet. Och det bästa av allt: Galgmännen! Tysta och oberörda av kylan smyger de omkring och utstöter fasansfulla skrik ur sina stympade munnar där tungorna blivit utskurna för att de aldrig ska kunna yppa sina hemligheter. Och i händerna har de snaror som fortsätter att strypa även efter det att man gjort sig fri ifrån dem. 

Inledningen på inlägget visar mina högt ställda förväntningar, och jag tycker inte de infriades. Efter ett tag tappade jag intresset för berättelsen, läste ute den mest för att ha det gjort och gick vidare till andra delen i Suzanne Collins trilogi i stället: Fatta eld.

Här snackar vi effektivt berättande. Perfekt för den läströtta kicksökande tonåringen (eller småbarnsmamman för den delen). Jag tycker inte den håller samma klass som Hungerspelen, överraskningsmomenten och häpnaden över hela upplägget uteblir ju såklart. Men Katniss hjältestatus håller för att intresset ska fortsätta, och den nya intrigen kring en revolt i distrikten är absolut tillräckligt spännande. Sedan tycker jag att det är lite synd att det blir en repris på första boken med ännu ett hungerspel. Hellre mer om distrikten och upproren där!

Det är hur som helst action och känslor från början till slut om vart annat. Svek, lögner, dubbelspel. Kärlek, hat och skuldkänslor. Och underhållning. Det är verkligen som en lyckad tv-serie i bokform. Och jag får kanske inte min oförglömliga läsupplevelse, men likväl en stunds hederlig gammal adrenalinkick.