Jag vet knappt vad jag ska skriva om Drömfakulteten av Sara Stridsberg, det är en så omtumlande läsupplevelse. Jag gillar verkligen det här sättet att skriva fiktivt biografiskt på. Berättaren har själv en av huvudrollerna. Romanen är ett experiment, ett resa i fantasin och tanken, där berättaren tar sig till Valerie Solanas dödsbädd på ett skitigt hotell för horor och socialfall, och för en dialog med henne. Hon ställer frågor om Solanas liv men också om berättelsen som de båda är mitt i. Berättaren har ju bara en viss makt i den här berättelsen, för slutet är redan givet. Däremot kan hon genom att faktiskt berätta historian på det sätt hon gör, ge upprättelse och göra rättvisa åt en våldtagen och utnyttjad kvinna som får bli symbol för alla liknande kvinnoöden.Styckena som utspelar sig i öknen och skildrar Valeries barndom är så suggestiva, täta och drömlika. Där är romanen som vackrast. Stridsberg är verkligen en stor favorit för mig nu och jag längtar efter att läsa hennes nya roman. Måste man förresten läsa Lolita först för att inte missa något?
4 kommentarer:
Har fått för mig att det kan vara bra att ha läst Lolita. Annars finns den ju som Kubrick film.
Jag tyckte också mkt om Drömfakulteten av i stort sett samma skäl som du beskriver. I samma veva läste jag också Andy Warhols dagböcker vilket var en spännade kombination. Han skriver t ex:
Friday, July 8, 1977
By the way, Valerie has been seen hanging around the Village and last week when I was cruising there with Victor, I was scared I’d run into her and that would be a really weird thing. What would happen? Would she want to shoot me again? Would she try to be friendly?
Jag har ännu inte läst Drömfakulteten, men ser mycket fram emot den.
Jag tror att det är bra att ha läst Lolita först, kontrasten mellan bilderna blir då ännu mer tydliga. Dessutom är Lolita en av de bästa böcker jag läst.
Ja, men visst var den omtumlande. Jag gillade den jättemycket, men det dröjde en bit in i boken innan jag upptäckte det:) Sträckläste på ett tåg inför en bokcirkelträff. Sträckläsningen var ett bra sätt för mig - bara kasta sig över och in i utan att reflektera så mycket. Efter ett tag föll perspektiv och berättelse på plats och då blev reflektionerna desto fler. Vi hade ett bra bokcirkelsamtal också - citatmetoden är så enkel och ger så mycket. (Har bloggat om den träffen: http://lundberghahn.se/tio-kvinnor-och-en-roman/)
Skicka en kommentar