26 december 2007

Latinamerikanska frestelser

Den latinamerikanska litteraturen är rik på mustiga små pärlor. Personligen är jag stormförtjust i dessa myllrande blandningar av social upprorsstämning och magisk realism. För att få en överblick över litteraturfältet är www.macondo.nu mycket bra. Här är några av mina favoriter:

I João Ubaldo Ribeiros bok Ödlans leende (2002) möts man av salt hav och doft av fiskares svettiga kroppar i en cajunhet dallrande kärlekshistoria. Denna syrligt samhällskritiska vetenskapsthriller i erotisk tappning är en fascinerande historia vilken utspelar sig på en ö i Bahia i nordöstra Brasilien. Den lätt alkoholiserade och filosofiska fiskaren João Pedroso, en gång en lovande biolog, och den olyckliga överklassfrun Ana Clara, gift med den korrupte rasistiske och homofobiske hälsoministern Ãngelo Marcos Barreto, inleder en hemlig kärleksaffär. Samtidigt börjar skrämmande saker att ske på ön; flera personer insjuknar, en pojke dör och några infödda kvinnor ses med barn som tycks vara en blandning av människa och schimpans. Det är en intrikat historia om trånande kärlek, klasskillnader, maktspel och människoexperiment.

Roberto Drummonds roman Hilda Furacão (2002) är en svulstig historia över Brasiliens historia. Det doftar jasmin och tårgas i ett tidigt brasilianskt 60-tal, där kärlek, kamp och bossa nova trängs, där några kämpar för frihet och andra mot synden som pågår i rum 304. Överklassflickan Hilda lämnar tennisklubbens salonger i Belo Horizonte för att bli glädjeflicka på Hotel Marvellous. De fromma katolikerna försöker bekämpa djävulssynden med Helgonet i spetsen medan männen som köar utanför rummet blir som galna av åtrå. Samtidigt strävar de unga idealistiska reportrarna efter sanningen, militären konspirerar och den kommunistiska gerillan mobiliserar sig. Historien väver sig fram i en pulserande metaforisk djungel av människor, viljor, längtan och avsikter där alla till slut drabbas samman.

Två kvinnliga författare som båda har koppling till den karibiske delen är Shani Mootoo, kanadensisk författare, född i Dublin men uppvuxen på Trinidad, och Maryse Condé, som delat sitt liv mellan Guadeloupe, Frankrike, Västafrika och USA. Condé skriver om ras, kön, klass, relationer och migrationer som ofta är sprungna ur en historisk utgångspunkt, och problematiserar dessa begrepp på ett mycket skickligt sätt. Hennes bok Färden genom mangroven (2007) utspelar sig i den lilla byn Rivière au Sel där man håller likvaka över Francis Sancher. Utbölingen Francis, som kommer till den lilla byn och möts med stor misstänksamhet av byinvånarna, hittas i början av boken död med huvudet i en lerpöl. Han var lika hatad som älskad och under nattens likvaka berättar människor i hans närhet sin version över den döde. Den är mästerligt uppbyggd och boken lyckas kombinera deckargenre med historisk och kulturell inblick i den karibiska kulturen. Varje kapitel blir en miniatyr över människorna och fungerar som pusselbitar i mysteriet, och så träder historien om den hemlighetsfulle Francis Sancher sakteligen fram.

I Motoos bok Hon simmade i havet vid Guanagaspar (2006) träder en hierarkisk värld fram som styckar vänskap och kärlek. På den prunkande karibiska ön Guanagaspar växer Harry och Rose upp bland havssura dofter, guavaträd, fiskmarknader, starka mödrar och välputsade fasader. Harrys mamma arbetar som hembiträde åt Roses välbärgade familj, men trots de starka klasskillnaderna är de som barn oskiljaktiga, ända tills de brutalt och hastigt skiljs åt den dagen under andra världskriget som amerikanska trupper invaderar ön. Flera år senare korsas deras vägar igen i Kanada. Harry, som jobbar som landskapsarkitekt och Rose, olyckligt gift med öns statsåklagare, inleder ett hemligt och riskabelt förhållande som får oanade konsekvenser. Boken hoppar mellan den koloristiska karibiska ön och de svalkande kanadensiska bergstopparna i olika tidsperspektiv, och genom hela berättelsen ringlar vattnet som en metafor för livet och döden. Originaltiteln He drown she in the sea är väl värd att noteras.

/jennie

1 kommentar:

Emil sa...

Grymt seriös blogg. Jag är imponerad.