Nyligen såg jag filmatiseringen av Philip Pullmans bok Guldkompassen på bio. Jag läste Pullmans trilogi Den mörka materian förra vintern och var fullkomligt förtrollad. Böckerna är några av mina klara favoriter när det kommer till ungdomsfantasy och fantasylitteratur i stort. Guldkompassen är alltså första delen och kanske den bästa av böckerna. Den kom första gången ut på svenska 1997. Det är här man möter bokens magiska Oxford och träffar huvudpersonen Lyra för första gången. Mysteriet kring "stoft" är ännu nytt och den demoniska Mrs Coulter mystisk och skrämmande.
Filmatiseringen förlorade i djup och mystik trots att den var välgjord och storslagen. En av de saker som fångade mig i boken är beskrivningen av barnens levande och ständigt skiftande själar, som när man blir vuxen får en bestämd form. Pullman kan med hjälp av dessa själar beskriva barnens känsloliv på ett nyanserat sätt men utan att använda något annat grepp än att exempelvis låta Lyras daimon (själ) ta formen av en liten skogsmus när hon är rädd, eller en vildkatt när hon är arg och modig. Man har lyckats med detta i filmen också, men det finns ingen tid för den fördjupade förståelse man får i boken. I boken får man en helt annan insikt i den smärta det skulle innebära för människorna att skiljas från sin egen själ, något som har en central roll i hela berättelsen, där de vuxna försöker fånga barnets oskuldsfullhet genom att separera människan från själen innan man blir vuxen. Det fullkomligt groteska och naturvidriga i detta tyckte jag bara kom fram i boken. I filmen kunde jag känna att de ondas motiv förblev dunkla och oklara.
/moa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar