Och så var julen över och julklappsbekymmren likaså. Upptäckte att de flesta av mina julklappar till andra, surprise, surprise, bestod av böcker. Ganska väl valda böcker. I vanliga fall brukar jag nämligen välja mycket väl när det gäller böcker, … också. Lite för väl för mitt eget bästa. Böcker är nästan det roligaste att köpa, samtidigt som det kan vara det jobbigaste. För man vill ju ge bort den bästa boken. Den där som verkligen passar den person man köper till. Det ultimata är ju en bok man själv har läst och kan rekommendera av hela sitt hjärta. Och mest fantastiskt om mottagaren känner likadant och kanske hör av sig och tackar för boken och den fantastiska läsupplevelsen.
Har ett svagt minne av att jag förra året sprang runt svettig och letade julklappsböcker de sista dagarna innan jul. Tankarna malde och huvudvärken var nära. 4 pocketböcker till priset av tre läste jag på skylten. Ok, ok, nu har jag tre böcker, måste hitta en fjärde. Den kanske kan passa syrran, eller kanske inte… För vem vill ha en bok som heter Gravidchock! och dessutom har en gigantisk mage på framsidan, även om man nyss fått barn och den säkert vimlar av igenkänningskomik? Och hur ska man veta att det blir bra och verkligen passar?
Vad handlar det egentligen om? Att jag är yrkesskadad (bibliotekarie) och måste bli bekräftad även på fritiden, att jag vill framstå som en sådan fantastisk människokännare, att jag verkligen bryr mig om och anstränger mig för att det ska passa, eller är det jag som ska bli glad och tillfredställd?
När det gällde mig själv trodde jag inte det spelade lika stor roll. Inte bryr jag mig särskilt mycket om att jag i flera års tid fått en massa deckare av diverse släktingar. Och flera chick-lit romaner, bara för att jag en gång sa till vederbörande att jag hade läst Bridget Jones och att den var kul. Men jag har nog ändå blivit lite besviken. Liksom fått en känsla av att personen inte har ansträngt sig. Inte känner mig, hur jag egentligen är, vad jag tycker om. Lite sårad över denna obetänksamhet. Så förra året ”råkade” jag nämna, liksom i förbifarten, att jag inte är så förtjust i böcker av denna mordrelaterade sort. (Vilket kan bli en mycket intressant diskussion i sig, eftersom ALLA gillar ju deckare. Jag sa inte heller att jag aldrig läser deckare, men det kanske inte är det jag föredrar. Men det får bli en annan diskussion.)
Men man behöver inte, och bör nog inte, tänka sig sönder och samman för att få till den ultimata julklappsboken. Gå hem och läsa recensioner för att sen springa och byta, försöka intervjua vederbörande om dess läsvanor, tänka efter vad de har för böcker i sin bokhylla, hur de är som personer… Det kan ju bli bra ändå. Så i år blev det Jonas Karlsson Det andra målet till svågern, som helst läser deckare annars. Syrran fick Berlinerpopplarna, som jag bara hört ska vara bra, och alltså inte har läst själv och inte kan rekommendera av hela mitt hjärta. Men lite jobbigt var det ändå när syrran tittade på mig och förhoppningsfullt frågade ”Har du läst den? Är den bra?”. Je ne sais pas…
/elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar