Nu utfärdas en SPOILERVARNING, eftersom jag för att kunna skriva vad jag tycker om boken måste ta upp både början och slutet.
Amanda Svensson målar upp en scen där hon placerar in sina figurer, låter dem träffa varandra och tar reda på vad som händer då. Då och då återkommer berättaren som en allseende gudinna som blickar ner på sina karaktärer med ömsint blick, men utan att ingripa. Allt har redan hänt, allt är förutbestämt, för den här berättelsen är urgammal och evig. Det handlar om kärlek och vänskap och om att tre är ett ojämnt antal. En måste bort. Det handlar om Greta, svenskan som flyttar till Köpenhamn och vännerna Claus och Simon, danskarna som känt varandra hela livet.
Jag tycker det är fint hur självmordshopparna som i början av boken är ett slags rekvisita, ansiktslösa statister som står i bakgrunden för att belysa de tre karaktärernas liv. Och så får de långsamt allt större betydelse: Man får veta att Simon försökte hoppa från en bro när han var barn men att han räddades av Claus. Och motivet återupprepas i slutet och får sin slutgiltiga betydelse när en av de tre dör.
Det är en lysande skildring av 20-åren, den där tiden när man flyttar hemifrån och plötsligt befinner sig i ett frihetsrusigt men mycket ensamt vakuum. Man måste välja väg i livet samtidigt som man har sitt livs chans att bara vara sig själv. Karaktärerna i Välkommen till den här världen är överdramatiska, deprimerade, självcentrerade och totalt hopplösa, men också trovärdiga och autentiska i sitt desperata sökande. Det är något väldigt rörande och fint med den där totala fixeringen vid jaget, samtidigt som jag känner mig tacksam över att den tiden är över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar