Kristian Lundbergs senaste roman hade jag verkligen sett fram emot. Eftersom jag blev så knockad av, den delvis självbiografiska boken, Yarden. Där fanns ett speciellt språk, en speciell stämning som är svår att sätta fingret på. Lite ödesmättad och liksom suggestiv, tog han med läsaren till samhällets backyard. Jag har skrivit om Yarden här.Men jag blir inte lika fångad av Och allt ska vara kärlek. På framsidan står att det är en fristående uppföljare till Yarden, och den känns väldigt mycket som Yarden 2. Återkopplingar görs till när Lundberg arbetade omställningsplatsen för bilar, och de hårda villkoren som anställd där. Han berättar åter igen om relationen till sina föräldrar, hans psykiskt sjuka mamma och hans frånvarande pappa. Och många delar är det riktigt bra. Det nya i denna boken är kärleken. Att han återser en gammal kärlek som blossar upp på nytt. Det är fint beskrivet, men liksom lite för flyktigt och poetiskt. Man skulle vilja veta mer, vem var hon egentligen osv. Det är bra, ofta riktigt bra men den här boken fångar mig inte lika mycket som Yarden.
3 kommentarer:
Yarden var fantastisk, så jag har tänkt att läsa även uppföljaren. Recensionerna har varit lite blandade men kanske ger det mig endast rätt slags förväntningar?
Den är ju absolut läsvärd, men den känns nästan mer som en slags förlängning av Yarden på nåt sätt. Har du läst något annat av honom?
Hm, då kanske jag ska vänta tills den kommer ut i pocket. Eller låna på bibblan. Nej, jag har inte läst något annat av honom, men man kanske borde?
Skicka en kommentar