På julledigheten tog jag med några böcker hem. Innan jag läste Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann (som var något av en besvikelse), så började jag på Siri Hustvedts senaste. Jag älskar allt vad Siri Hustvedt skriver. Särskilt Vad jag älskade. Därför trodde jag att jag, trots det tunga ämnet, ändå skulle gilla Den skakande kvinnan eller en historia om mina nerver. Jag visste ju i och för sig att det handlade om neurologi, men det var ju ändå Siri Hustvedt. Den började ganska bra och personligt om Hustvedts upplevelse första gången hon fick ett sk. skakande eller hysteriskt anfall. Hon skulle hålla ett tal på sin fars begravning och plötsligt började hela hennes kropp att skaka våldsamt. Hon får sedan dessa skakningsanfall vid ett flertal tillfällen. Sen påbörjas en resa i neurologins och det undermedvetnas värld. Freud och andra psykoanalytiker tas upp, samtidigt som olika fallbeskrivningar beskrivs. Dessa läggs på varandra och det blir ganska tråkigt och oerhört mastigt att ta till sig. Man måste nog vara mycket intresserad av neurologi och psykiatri för att uppskatta den här boken. Jag läste i och för sig bara så där 40 sidor, den kanske blir bättre sen? Någon som vet? Nu läser jag Igelkottens elegans och det känns som att min läskris har gått över!
4 kommentarer:
Står på kö på Siri. Tänkte också att det är ju ändå Hustvedt. Igelkottens elegans såg jag på bio igår, har ej läst boken. De som hade läst boken tyckte att det var en mycket bra filmatisering av boken.
Ok, ska bli kul att höra vad du tycker om boken. Jag hann ju som sagt inte så långt innan jag gav upp...
nutiesseSiri Hustvedts tankar och språk finns i mitt hjärta. Till exempel detta citat ur The shaking Woman:
”Over and over in my travels as a writer I have been met with these sentences: ’I don’t read fiction, but my wife does. Could you sign the book to her?’ The not-so-subtle underlying message is that masculinity aligns itself with nonfiction, while feminity is associated with frivoloous ‘made-up’stories. Real men like objective texts, not the subjective wanderings of mere fiction writers, especially female ones, whose prose, whatever its character, is tainted by their sex before a single word has been read.”
lena kjersén edman
Ett vackert språk, och många genomtänkta välformulerade reflektioner kring "vad är jaget" är bokens plussida. Däremot kräver den sin person när det gäller de långa faktaspäckade forskningsgenomgångarna. Läses bäst i kortare, och med tid för koncentration, tror jag.
Skicka en kommentar