kärlekskranka killar från 2010

Kanske var kärlek ett av temana inom ungdomslitteraturen under 2010, som Petter Lindgren nämnde. Fast när är inte kärlek ett av temana inom tonårskulturen? I alla fall så fanns det ett antal kärlekskranka tonårspojkar bland fjolårets litteratur.

I Ingrid Olssons bok Komma över har Jesper precis blivit dumpad av sin stora kärlek. Pank, deprimerad och orkeslös sitter han i sin lilla sunkiga lägenhet och längtar efter det han förlorat och kan inte sluta tänka på Emma, eller kolla hennes facebookstatusar eller bli lyckligt nervös varje gång hon ringer. Genom boken skalas piedestalkänslan bort och Jesper hittar tillbaka till sig själv. Det är som vanligt i Olssons böcker ett rätt långsamt tempo i texten, känslosamt och inkännande, något som i denna bok, till skillnad från hennes andra får mig att bli lite rastlös. Men jag gillar att de vanliga känslosamma killarna får ta plats. Liksom i Johanna Lindbäcks Saker som aldrig händer där Andreas blir dumpad av sin flickvän Hanna. De har varit ihop i ett års tid men plötsligt börjar Hanna kännas annorlunda. Det handlar om att bli sviken, både av kärleken och av vännerna, om att komma över kärlek och hitta sig själv. Det är, som i Lindbäcks tidigare böcker, vanligt och vardagligt som utgör historien. Själv tycker jag att det blir lite för mycket antiklimax med det som inte händer, men som man som läsare sitter och väntar på.

I Bara kärlek kan krossa ditt hjärta, av Gunnar Ardelius, dyker Betty och Morris upp från hans tidigare bok Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Men nu har kärleken tagit slut, eller i alla fall för Betty som dumpat Morris. Han kämpar för att komma över sin saknad och kärlek samt för sin ångest och rädsla för hans pappas vacklande hälsa. Av någon anledning finner jag att jag blir rastlös genom läsningen, kanske är det all löpning eller så är det i avsaknad av något i texten. Boken sticker ut lite från hans tidigare böcker genom att vara skriven mer i romanform, än som de tidigare poesiromanerna. Trots detta innehåller den så klart Ardelius-språket; poetiskt, kreativt och ordrikt, vilket gör honom så läsvärd.

I Mikael Niemis Skjut apelsinen så trånar den namnlöse 16-åriga huvudpersonen efter en av skolans snyggaste tjejer. Trots att detta inte är själva temat för boken, som mer handlar om utanförskap, gränsdragningar och ett bristande vuxenskap, samt de senaste årens skoldödsskjutningar i världen, så fungerar det som en katalysator för bokens handling. Boken handlar om att inte bli sedd och en längtan efter detta samt att äga ordets makt. Språket är grovt, fyllt med äckelutläggningar och har blivit kallad "grabbig". Jag vet fortfarande inte, efter att en rätt lång tid gått sedan läsningen, vad jag tycker. Den sticker befriande ut i alla fall bland fjolårets böcker genom att vara lite som en punkrebell.