De 50 första sidorna

En klok moster gav mig ett lästips: För att komma in i en bok ska man läsa de femtio första sidorna i ett svep. Sedan har man ett hum om handlingen och karaktärerna. Jag skulle vilja tillägga att man efter femtio sidor också bör kunna välja att lägga boken ifrån sig om den inte känns intressant. Jag har i alla fall kvickt tagit detta tips till mitt hjärta och läste en kväll femtio sidor i en bok jag velat läsa en tid.

Därför läser jag nu Siri Hustvedts The Summer Without Men med stort nöje. Jag har faktiskt försökt läsa den flera gånger tidigare men blivit avbruten och fått läsa om samma sida flera gånger, något som kan få mig att helt enkelt strunta i en bok och tro att den är "svårläst" när det egentligen handlar om att man behöver lite samlad lästid för att få kliva in i berättelsen ordentligt.

Hustvedts nya verkar mycket lovande, jag småsnyftar mig igenom den av någon anledning, kanske för att det handlar mycket om kvinnors förhållanden till varandra, döttrar, systrar, mödrar, väninnor. Jag tror dessutom att den här boken får sätta ribban för detta års semesterläsning: böcker på engelska!

Att söka och finna

Jag kände ett intensivt behov av att få en sådan där läsupplevelse. En Philip Pullman-upplevelse. Helst i alla fall en fantasy-upplevelse. Med unga personer i huvudrollerna. Och mycket mystik. Gärna på gränsen till skräck. Lite Neil Gaiman-känsla! Så jag letade lite i bibliotekets ungdomsfantasyhylla. Tummade lite på gamla favoriter som Meredith Ann Pierce och Ursula Le Guin. Hittade Ondviter av Anders Björkelid och tog hem.

Till en början var den inte alls så dum. Jag har lite svårt för det dubbla berättarperspektivet: Det handlar om ett tvillingpar som är så tätt förenade i tanken att de berättar gemensamt i vi-form. Ett nytt grepp, javisst, men det funkar inte riktigt. Jag tycker mest det stannar upp läsningen. Men i övrigt alltså rätt bra. Vättar i skogen, kajor som visar sig vara tysta budbärare, ondska i form av köld som kryper in i människorna och förlamar sinnet. Och det bästa av allt: Galgmännen! Tysta och oberörda av kylan smyger de omkring och utstöter fasansfulla skrik ur sina stympade munnar där tungorna blivit utskurna för att de aldrig ska kunna yppa sina hemligheter. Och i händerna har de snaror som fortsätter att strypa även efter det att man gjort sig fri ifrån dem. 

Inledningen på inlägget visar mina högt ställda förväntningar, och jag tycker inte de infriades. Efter ett tag tappade jag intresset för berättelsen, läste ute den mest för att ha det gjort och gick vidare till andra delen i Suzanne Collins trilogi i stället: Fatta eld.

Här snackar vi effektivt berättande. Perfekt för den läströtta kicksökande tonåringen (eller småbarnsmamman för den delen). Jag tycker inte den håller samma klass som Hungerspelen, överraskningsmomenten och häpnaden över hela upplägget uteblir ju såklart. Men Katniss hjältestatus håller för att intresset ska fortsätta, och den nya intrigen kring en revolt i distrikten är absolut tillräckligt spännande. Sedan tycker jag att det är lite synd att det blir en repris på första boken med ännu ett hungerspel. Hellre mer om distrikten och upproren där!

Det är hur som helst action och känslor från början till slut om vart annat. Svek, lögner, dubbelspel. Kärlek, hat och skuldkänslor. Och underhållning. Det är verkligen som en lyckad tv-serie i bokform. Och jag får kanske inte min oförglömliga läsupplevelse, men likväl en stunds hederlig gammal adrenalinkick.

Sommartips för mellanåldern

Jag har läst ett gäng böcker för mellanåldern. Jag och en kollega var i en fem/sexa och tipsade om bra böcker att läsa i sommar.

Särskilt, fina Pensionat Vidablicks gåta av Katarina Genar, känns som en riktig sommarbok. Dessutom utspelar den sig under ett sommarlov. Jag gillade tonen hon hade i sin förra bok En hemlig vän, och redan där jämfördes hon med Maria Gripe. Och det är ingen tokig jämförelse alls tycker jag. Särskilt i den här boken tycker jag mig känna igen lite av spänningen från böcker som Agnes Cecilia, om hur nutiden möter mystiken från förr. Pensionat Vidablicks gåta handlar om Saga vars storasyster en dag bestämmer sig för att sticka till Köpenhamn. Hon berättar om det för Saga, som absolut inget får säga. Föräldrarna är oroliga och går helt upp i sökandet efter Bea, medan Saga känner sig bortglömd. Men en dag träffar hon en svart katt, som vill att hon ska följa honom. Han för henne till ett gammalt pensionat, Pensionat Vidablick. Väl där händer mystiska saker, men Saga känner att hon inte är ensam i huset... En riktigt fin och sommarryslig bok för 10-11 års åldern. Ett vackert språk och fina bilder.

Jag hade aldrig läst något av Mårten Sandén förut, och det var en rolig upplevelse. Någons hjälte handlar om Viktor Stenmark, en ganska vanlig och lite blyg kille. En nobody som han säger själv. Mest av allt drömmer han om snygga Linda Davidsson i 7 D. Viktor har också en hemlighet, han tycker om att trolla, men han vågar inte anmäla sig till skolans kabaré. Istället får han nöja sig med att trolla på barnkalas. Ett barnkalas han ska trolla på visar sig vara hos Linda Davidsson lillasyrra... Pinsamt! När han går därifrån tror Viktor att allt är kört, att nu är han bortgjord för alltid. Men på väg hem från barnkalaset råkar han utföra ett hjältedåd. Bara så där. Och snart pratar hela stan om den mystiska hjälten.... Den här boken är väldigt rolig, och den känns som lite som Sune-böckerna. Lite töntstämpel och pinsamt fnissiga situationer blandat med hjältedåd. Kanske börjar de roliga böckerna komma tillbaka lite grann, efter en intensiv fantasy-våg? Boken handlar också om att vilja synas men ändå inte.

Ingrid Olsson kommer med sin tredje bok om Linnéa och hennes kompis Vanessa. Boken heter Långt ifrån liten, och även här blir det en fnurra på tråden mellan de två bästisarna. Man känner själv igen hur det kunde vara på den här tiden, när vännerna betydde allt och det var mycket upp och ner. I den här boken ska Linnéa strax gå ur femman och börja sexan, i en ny skola tillsammans med högstadieelever. Det känns både spännande och läskigt. Linnéa känner sig både stor och liten på samma gång, och det är bokens tema. Linnéa vill inte gå till fritids längre, hon vill gå med Vanessa och de andra tjejerna in till stan. Men Linnéas föräldrar håller inte med, så Linnéa gör allt för att övertyga dem om att hon "långt ifrån liten". Jag gillar Ingrid Olssons böcker och tycker att hon är bra på att beskriva olika dilemma för den här åldersgruppen. Sen är omslagen också mycket fina.

Musikbiografier

Med en bluesälskande pappa har Bessie Smith funnits genom hela min barndom. Efter att ha läst biografin Bessie Smith: Empress of the blues av Chris Albertson lyssnar jag mer på texterna än jag faktiskt gjort tidigare. Jag försöker föreställa mig själv sittandes i en liten lokal någonstans i Mississippi och bli förtrollad av denna stora röst och person. Myterna är många och det är just vad Chris har ägnat sig åt, att försöka spräcka hål på dessa och reda ut sanningen om Bessie. Genom att bland annat rota igenom artiklar, material och intervjuat de personer som kunde minnas henne. Boken utkom först 1972 och i nyutgåva 2005. Den är välskriven, gedigen och inlevelsefull. För ett tag befinner jag mig på klubbarna och slåss tillsammans med Bessie, kastar ut dansöser eller kysser dem och super som ett svin, sjunger I need a little sugar in my bowl och bländar publiken i 30-talets Amerika.

Här finns en intervju med författaren Chris Albertson.
Och bloggen Scandalous Women där man kan läsa mer om Bessie.


Har även precis läst ut den hyllade självbiografin Just Kids av Patti Smith, som 2010 vann det amerikanska litteraturpriset National Book Award i kategorin bästa fackbok. Jag vet inte om jag är bländad och hänförd men jag är indragen i hennes liv i New York för några kvällar. Man får följa med Patti på hennes väg från att som ung, pank och oerfaren komma till New York under ett sent 60-tal fram till 1989 då hennes livsvän Robert Mappelthorpe går bort. Boken var ett löfte just till Robert om att skildra deras liv och skapande tillsammans. Tillsammans hyrde de ett rum på Chelsea Hotel för att dela konstnärsdrömmar och de stora namnen glider upp och nerför trapporna genom texten. Under läsningen så åker jag med mina nyfunna vänner Patti och Robert ut till Coney Island, delar på en korv, tränger in oss i en fotoautomat. Tillbaka i staden där allt kan hända klär vi upp oss och blickar mot det runda bordet där Andy Warhol håller hov, snedtrippar på toaletter, lever på buljong och håller fast vid drömmarna. Det är detaljrikt och medryckande och ett mycket spännande tidsdokument över en stad och en tidsepok som aldrig verkar sluta fascinera.

Hur ska man marknadsföra biblioteken?

Kanske med en sång?




Framfört och komponerat av kollegan och trubaduren Magnus Sjöberg.

Yarden 2

Kristian Lundbergs senaste roman hade jag verkligen sett fram emot. Eftersom jag blev så knockad av, den delvis självbiografiska boken, Yarden. Där fanns ett speciellt språk, en speciell stämning som är svår att sätta fingret på. Lite ödesmättad och liksom suggestiv, tog han med läsaren till samhällets backyard. Jag har skrivit om Yarden här.

Men jag blir inte lika fångad av Och allt ska vara kärlek. På framsidan står att det är en fristående uppföljare till Yarden, och den känns väldigt mycket som Yarden 2. Återkopplingar görs till när Lundberg arbetade omställningsplatsen för bilar, och de hårda villkoren som anställd där. Han berättar åter igen om relationen till sina föräldrar, hans psykiskt sjuka mamma och hans frånvarande pappa. Och många delar är det riktigt bra. Det nya i denna boken är kärleken. Att han återser en gammal kärlek som blossar upp på nytt. Det är fint beskrivet, men liksom lite för flyktigt och poetiskt. Man skulle vilja veta mer, vem var hon egentligen osv. Det är bra, ofta riktigt bra men den här boken fångar mig inte lika mycket som Yarden.