Människohamn

Vilken sträckläsningsbok! Jag kunde knappt tänka på annat än lilla Maja som försvunnit mitt på isen utan att man hittat någon vak eller minsta spår efter henne. Och Domarö, den mystiska ön där folk håller ihop och runt vilken havet verkar vara ovanligt vildsint... Jag har alltså slukat Människohamn av John Ajvide Lindqvist. 

Man vet aldrig vad man ska få möta för varelser när man öppnar en bok av John Ajvide Lindqvist. Den här gången är det ett slags gengångare från en värld under havet, en paradisvärld där man fastnar. Fast vissa av gengångarna tar sig loss och återvänder för att hämnas.

Det är välbekant mark om man läst författaren tidigare: Vi rör oss i gränslandet till skräck och det övernaturliga, men det är placerat i en välbekant svensk miljö. Och här finns också den sedvanliga uppgörelsen där de mobbade slår tillbaka, i det här fallet är det de missförstådda och utstötta förlorarna Henrik och Björn som citerar The Smiths som får sin hämnd för gamla oförrätter.

Och ingen kan som Ajvide Lindqvist ta trygga folkhemssymboler och göra om dem till värsta sortens skräck. I Människohamn är det GB-glassgubben som får symbolisera hur gränsen mellan trygghet och kaos börjar luckras upp.

Men mest ändå handlar det kanske om kärleken mellan pappa Anders och hans försvunna dotter Maja. Det är vackert och smärtsamt skildrat. Men jag undrar ändå lite över ett spår som tappas bort i slutdramatiken: Detta att Maja skulle ha varit elak. Var hon det eller var det var alla andra ansåg? Hon verkar ju ha varit lite egen men var å andra sidan bara fem år när hon försvann. Autistisk kanske rentav? Hur som helst har jag grubblat över det eftersom jag inte fick något svar i boken. Till och med Anders börjar ju minnas hennes elaka sidor och får en chock när han erkänner att hon  kanske inte var den lilla ängel han minns. Men sedan är det som om det bara glöms bort och han tänker inte på något annat än att få henne tillbaka. Någon som läst och tänker något om detta?