Textappeal

Okej, jag ångrar mig

2011-10-23T09:59:00.002+02:00

Den blev ju så bra! Välkommen till den här världen av Amanda Svensson. Men den kräver verkligen sin helhet, dvs att man läser den från början till slut. För det som kändes lite trevande och tjatigt fick en helt annan innebörd och mening på slutet.

Nu utfärdas en SPOILERVARNING, eftersom jag för att kunna skriva vad jag tycker om boken måste ta upp både början och slutet.

Amanda Svensson målar upp en scen där hon placerar in sina figurer, låter dem träffa varandra och tar reda på vad som händer då. Då och då återkommer berättaren som en allseende gudinna som blickar ner på sina karaktärer med ömsint blick, men utan att ingripa. Allt har redan hänt, allt är förutbestämt, för den här berättelsen är urgammal och evig. Det handlar om kärlek och vänskap och om att tre är ett ojämnt antal. En måste bort. Det handlar om Greta, svenskan som flyttar till Köpenhamn och vännerna Claus och Simon, danskarna som känt varandra hela livet.

Jag tycker det är fint hur självmordshopparna som i början av boken är ett slags rekvisita, ansiktslösa statister som står i bakgrunden för att belysa de tre karaktärernas liv. Och så får de långsamt allt större betydelse: Man får veta att Simon försökte hoppa från en bro när han var barn men att han räddades av Claus. Och motivet återupprepas i slutet och får sin slutgiltiga betydelse när en av de tre dör.

Det är en lysande skildring av 20-åren, den där tiden när man flyttar hemifrån och plötsligt befinner sig i ett frihetsrusigt men mycket ensamt vakuum. Man måste välja väg i livet samtidigt som man har sitt livs chans att bara vara sig själv. Karaktärerna i Välkommen till den här världen är överdramatiska, deprimerade, självcentrerade och totalt hopplösa, men också trovärdiga och autentiska i sitt desperata sökande. Det är något väldigt rörande och fint med den där totala fixeringen vid jaget, samtidigt som jag känner mig tacksam över att den tiden är över.

Läsaren inom mig

2011-10-18T22:25:00.003+02:00

Enligt O har gjort en rolig enkät om hur man är som läsare. Passar perfekt eftersom jag också var på det föredrag med Aidan Chambers som hon fick inspirationen från. Jag har också tänkt mycket efter föredraget, på hur man läser och hur man kanske kan träna upp sig som läsare så att man lättare kan läsa sådana texter man tycker är svåra. Till exempel lyrik.

Nu till mina svar:

Hur är du som läsare?

snabb långsam

läser alla ord skummar en del

gillar långa beskrivningar hoppar över det som inte för historien framåt

kommer ihåg detaljer kommer ihåg i stora drag

undviker tjocka böcker läser gärna tegelstenar

tycker om tunna böcker tycker att tunna böcker ofta saknar något

idealboken är på mindre än 400 sidor idealboken är på mer än 400 sidor

tjuvkikar på slutet läser aldrig slutet förrän boken är just slut

väljer efter omslag skiter fullständigt i ytan

läser baksidetexter undviker baksidetexter

väljer boken efter rekommendation vill helst välja själv

rekommenderar ofta böcker till andra rekommenderar sällan böcker

hör det jag läser i huvudet hör aldrig det jag läser

gillar ljudböcker gillar inte ljudböcker

läser främst böcker i en genre gillar att variera min läsning

läser alltid på svenska läser på flera språk

är bra på att komma ihåg böcker jag läst glömmer lätt bort både titlar och författare

skriver upp det jag läser skriver inte upp det jag läser

läser varje dag läser mer sällan

tycker att läsning är avslappnande tycker att läsning är ansträngande

Lässvackan från helvetet

2011-10-17T22:10:00.000+02:00

Inte nog med att jag inte har en gnutta TID eller ORK till att läsa böcker (så klart ännu mindre till att blogga, förlåt stackars bloggen), men allt jag ändå lyckas läsa gör mig lätt besviken och oerhört otillfredsställd. Ändå försöker jag med böcker jag BORDE gilla. Ta Amanda Svenssons Välkommen till den här världen till exempel. Den största behållningen hittills (jag har inte läst klart, hoppas komma med ett fullvärdigt inlägg inom kort) är att den är nominerad till AUGUSTPRISET, och det är ju alltid roligt att ha läst några av de nominerade böckerna. Dessutom kan jag ge mig katten på att hon tar hem hela priset för alla andra verkar ju vara så odelat överförtjusta i romaneländet. (Om någon förresten undrar varför jag skriver vissa ord med VERSALER så är det för att Svenssons språk börjar sätta sig på hjärnan. Läs boken så förstår ni.)

Vad jag ville komma fram till var att jag älskade Hey Dolly och tycker att jag borde älska den här också, men kan inte sätta fingret på vad det är som stör mig så. Språket känns för utstuderat, jag tänker hela tiden att Monika Fagerholm och Sara Stridsberg redan har gjort det så mycket bättre. Och så påminner den PÅ TOK för mycket om Vänta, blinka som INTE är min favoritbok.

I läshögen väntar två andra nominerade: Eva-Marie Liffners Lacrimosa (hennes Drömmaren och sorgen är en av mina absoluta favoritböcker, så ingen press på den nya), och Jessica Schiefauers Pojkarna som på pappret verkar vara den perfekta boken för mig. Så nu håller vi tummarna för att läslusten lossnar, koncentrationen infinner sig, lästiden plötsligt bara finns där och böckerna som väljs är de rätta!

Bok-och Biblioteksmässan 2011

2011-09-24T20:25:00.026+02:00

Årets mässa är avklarad. I år hade jag inget seminariekort och tänkte att det skulle vara lite skönt att bara röra mig runt utan för mycket styrt och upplanerat. Det tyskspråkiga som tema kändes mindre lockande än de senaste årens och det enda av besöken jag hade prickat in var Nina Hagen, som tyvärr krockade med utdelning av Värsta Boken (då jag stod i GP:s monter och delade ut gratis pocketböcker till ungdomar för jobbets skull). Så här blev det:

Åsa Anderberg Strollo samtalade med Johanna Palmström och Enter om unga tjejers utsatthet och hemlöshet kring sin senaste bok Hoppas. Enligt Åsa så handlade debutboken Bryta om om att stanna kvar och i Hoppas om att bryta av, att våga ta steget. Jag har inte hunnit läsa men har den i min att läsa hög. Jag gillade debutboken men tyckte att uppföljaren Blod var fattigare både på historia och språk och hoppas att denna tar vid den första.

Ingrid Olsson pratade om sina böcker och om att skriva om stora svåra känslor för ungdomar. "Det är farligt att försöka mörka mörkret". I hennes senaste bok Jag vill bara att du gillar mig får man lyssna till flera olika röster i en gymnasieklass (vilken jag heller inte har hunnit läsa).

Monica Zak pratade om sina möten med unga runt om i världen och om projektet Läs en film, ett projekt som går ut på att stimulera barn och ungas läslust. Monica är en sån där som jag bara måste lyssna på för att jag tycker att hon är så bra.

Textappeals personliga favorit Elin Boardy berättade om sin bok Mot ljuset i Bonniers gigantiska monter. Hon citerade Sigrid Combüchen "måste en samtidsroman utspelas nu?" i samtalet om varför hennes böcker utspelar sig i historisk tid.

Torbjörn Flygts uppföljare Outsider ligger också i min att läsa hög. Kunde inte sluta stirra på hans författarporträtt i bakgrunden med den otroligt intensiva blicken, och heller inte koncentrera mig eftersom jag mest stod och funderade kring just dessa porträtt (hur man framställs, vilka signaler som ges, vem som fotar, vem som väljer etc.)

På flera håll under mässan uppmärksammades det att tio år har gått sedan Dawit Isaak fängslades. På debattscenen hölls ett samtal kring situationen (som så klart är helt bedrövlig och befängd). Förra söndagen sändes dokumentären Fången- en film om Dawit Isaak på svt.

Tre stora barnboksillustratörer; Sarah Sheppard, Stina Wirsén, Maria Nilsson Thore samtalade om bilder och vad som inspirerat dem. Stina visar här Barbro Lindgrens Lilla sparveln (som jag faktiskt läste om häromdagen och insåg att den är lika lysande nu som då) som inspirationskälla och stor upplevelse som barn.

Hos Se människan, samtalade Karin Alfredsson och Linda Forsell med Barbro Matzols om projektet Dödsorsak: Kvinna, ett journalistiskt projekt som syftar till att motverka våld mot kvinnor i världen. Karin Alfredsson är författare och inledde sin serie om läkaren Ellen Elgh med 80 grader från Varmvattnet, böckerna skildrar kvinnors förhållanden i världen. Hon talade om världens uppmärksamhet: "när media vaknar, väcks lagstiftning" och syftade bland annat på syra som kastas i kvinnors ansikten.

Serier har haft ett stort uppsving de senare åren, vilket också märks på mässan. Febril aktivitet råder i seriedelen under hela helgen och kön var alltför lång för att stå i till Liv Strömquist. Kul tycker jag att serien har fått ta så stor plats på mässan.

Bibliotekariekollegans fynd på bokmässan.

Kollegan var även mycket nöjd med signeringen av Henrik Schyffert och Fredrik Lindströms bok Ljust & fräscht . Bokus hade ställt upp en buss där de erbjöd "personliga möten med kända författare". Hörde två exalterade röster som ansvarade för montern säga "wow, det här kommer bli trångt!".

Efter många timmar i bruset, och efter att ha råkat stjäla vin hos Kulturrådet, begav vi oss ut i vimlet.

Allt jag hade med mig när jag kom hem var en gratis tablettask från Nordstedt & den rosa post-it lappen som var allt jag hade med mig dit. Märkligt tycker jag själv.

Sambon däremot kom hem med välfyllda kassar, så det jämnade ut sig.

Over and out för 2011. Nästa år är det den nordiska litteraturen som sätts i fokus.

Ungdomsböcker: första kärleken och supandes föräldrar

2011-09-23T10:06:00.000+02:00

Fifteen Love, Peter Barlach
Det här är den fristående fortsättningen på Inte bara tennis och Dubbelfel. Femtonåriga John försöker hanka sig fram i vardagen med sin pappa och att inte tänka på sin mamma som dog i en bilolycka i den första boken. Hans nyfunna kompis Gabriel är på väg att flippa ur och John tycker att vänskapen blir allt mer komplicerad och obehaglig. Han ångrar starkt att han nämnde sin förtjusning i deras nyanställda polska städerska. Det är lite grabbigt boken igenom och det biter inte riktigt tag i mig. Det blir lite dråpligt då och då när John försöker uppvakta Violetta men till huvuddel är det allvarligt då stora frågor som sjukdom, död, sorg, kärlek, sex och vänskap samsas om utrymmet.

Hej och tack för ingenting, Måns Gahrton.
Sextonåriga Elsa har tröttnat på att städa upp efter sin mammas kaos. Allt det svarta i magen har vuxit och till slut tagit över så mycket att ett självmord verkar vara enda utvägen. Tillfället har hon valt under ett läger på Öland. Men precis där, någonstans i utkanten av Kalmar, kliver Sigge in i hennes liv, en liten kille som vägrar släppa henne ur sikte. Och istället för ett hopp tar ett roadtripäventyr till Stockholm vid för det omaka lilla paret, i stressjakt för att hinna före Elsas mamma att få tag på det postade avskedsbrevet. Det är lättsamt med korta, enkla meningar, några dråpligheter, lite obegripligheter med lättsinnade föräldrar men historien flyter på. Kanske är det för att det känns som en barnbok för ungdomar eller som ungdomsbok för barn som det inte blir riktigt greppbart. Fast jag gillar karaktärerna Elsa och Sigge starkt och tänker att den funkar bra för glappet mellan barn och ungdom.

Juli, Tania Kjeldset
Även här handlar det om att tvingas ta hand om sin förälder, täcka upp, ljuga och att bli sviken om och om igen. Trots temat är det ändå även en småmysig charmig ungdomshistoria om första stora kärleken, vänner som sviker, första fyllan, om att hitta sig själv och hitta vuxna som vågar se. Parallellt får man följa femtonåriga Elin som känner att någonting är annorlunda just den här sommaren. De gamla vännerna är inte vad de varit, i synnerhet inte sommarkompisen Sara, och hon längtar efter något nytt. Så kommer Kato till den lilla ön Shröderön. Pirr uppstår men Kato vägrar att släppa in Elin i hemligheterna kring sin drickandes mamma. Hängmattsläsning med underton av allvarliga ämnen som alkoholism, depression och om att vara sig själv.

Hjärtat power off, Josefin Schygge
Fler döda pappor och återigen en mamma som inte talar utan som gömmer sig bakom arbete samt ett tonårshjärta i upplösning. Här är det femtonåriga Sofie som kämpar med sorgen efter sin pappas bortgång. I ett försök att stänga av känslor väljer hon bort plugghäststämpeln, sviker sina vänner och finner nya som erbjuder destruktivitet och farligheter. Skolk, fester, lögner och i det mörkaste mörkret hittar hon berusning i ett partydrogplåster. Allt blir intrasslat och plötsligt är hon den som langar droger. Det är mörkt och tungt, ensamheten och det tysta ropet på hjälp skriker genom texten. Schygge har valt att fokusera texten på en kortare period där allt spinner på i en allt svartare spiral och endast snabba glimtar ges från det som var innan. Vilket är bra. Det är rakt på och närvarande. Starkt.

Fler mytiska väsen

2011-09-19T22:39:00.000+02:00

Vampyrerna blev varulvar som blev änglar som blev... grekiska gudar. Och javisst, varför inte. Allt finns ju där; mytiska väsen med superpowers som i att kunna flyga, omänsklig herculesstyrka, röntgenhörsel, förlorad kärlek, omöjlig kärlek genom nedärvda generationer och kärlek som kan starta krig mellan klaner. Blyga 17-åriga Helena (som är "lång, blond och vacker som en gudinna") som har vuxit upp på den lilla ön Nantucket tillsammans med sin pappa börjar inse att hennes livslånga utanförskap är mer än bara en känsla. Mardrömmarnas blodiga fötter är kvar efter drömmen och den nyinflyttade familjen påverkar henne så starkt att hon vill döda den jämnåriga Lucas. Hela boken känns högljudd (lite som den där scenen i Twilight när de spelar baseball), det är många kraschande kroppar som skapar meteorliknande hål, vingflygandes jakter, stora lögner och svek, krångliga arvslag som ställer släkt mot släkt och såklart superkärleken, den suktandes omöjliga, romeo&julia kärleken som ställer till det, eller egentligen är det sexet som ställer till det, såklart. Eftersom denna genre verkar försöka tillfredsställa ett helt omättligt behov så kommer två delar till, den andra i maj på engelska, och kommer säkerligen bli film. Mer information går att hitta på författarens hemsida.

Lite chick-lit

2011-09-15T11:48:00.000+02:00

Jag väntar just nu på att vår lilla bebis ska titta ut och har svårt att koncentrera mig på läsning. Försökte mig på Knausgård som alla runt om mig tycker är så bra, men det gick inte alls. Fick läsa om samma sida tre gånger, och det är inget bra tecken. Jag tror att jag helt enkelt får återkomma till honom längre fram. Ändå vill jag ha något bra att läsa, men utan minsta motstånd helst. Kanske Patti Smith? Eller någon chick-lit?

Kom att tänka på en bok i den genren som jag fick att recensera. Först var jag lite misstänksam, men den visade sig vara riktigt underhållande för stunden. Och det är väl så chick-lit ska vara? Boken heter Sista natten på Chateau Marmont och är skriven av Lauren Weisberger, författaren till Djävulen klär Prada. Boken handlar om vad som händer om man plötsligt slår igenom och blir känd. När kändisvärlden, press och paparazzi plötsligt blir en del av ens vardag. Vi får följa Brooke och hennes pojkvän Julian som blir känd. Han har länge tragglat runt som musiker medan hon har stått för brödfödan. Plötsligt slår han igenom och deras liv förändras över en natt. Underhållande och roligt skriven. Mycket amerikanskt, men samtidigt en viss igenkänningsfaktor, ett scenario som många kan tänka sig in i eller har fantiserat om. En del chick-lit jag har läst kan vara tråkiga och innehålla alldeles för mycket beskrivningar, "typ hon tog på sig sin laxrosa klänning och sina smaragdgröna örhängen" osv. Men Weisberger håller verkligen måttet med lite skön underhållning för stunden

Sommarens läsning (som kanske känns en aning avlägsen just nu...)

2011-09-13T11:35:00.000+02:00

Precis innan jag gick på semester så frågade en kollega mig om jag hade ett läsprojekt under sommaren. Det hade jag inte, mer än att inte läsa ungdomsböcker. Jag tycker att läsprojekt verkar roliga men de få jag försökt starta har ofta fallit samman. En av de bästa sakerna med sommarläsning är spontanläsningen som överraskar tycker jag, att liksom dra ut en bok på måfå ur pappas deckarhög i sommarstugan och finna sig uppslukad av mordlösningar eller nödlösningsläsning vid oplanerade övernattningar hos vänner eller medföljande böcker i tidningar inköpta till tågresor.

Kråkflickan, Jerker Eriksson, Håkan Axlander-Sundquist (bokstället på ICA maxi).
Den här var jag nyfiken på då det är bekanta till kompisar som skrivit denna nyligen uppsjåsade deckartriologi. Kände att den var passande för sommarstugebesöket och blev glatt överraskad. Visst är det, säkert fullt medvetet valt, ett deckarspråk och inget språkligt utstickande, men det är ovisst till slutet med omkastande överraskningar som tvistar om historien, till skillnad från alla de mordfallshistorier där man redan listat ut händelseförloppet långt innan huvudpersonen. Historien är nattsvart där incestuös brutalitet och bestialisk grymhet avlöser varandra. Andra delen i triologin har utkommit och boken har översatts till flera språk. Victoria Bergman har en egen facebooksida där man kan läsa fler recensioner och tankar. Läs även mer hos Bokfetischisten. Hungerelden står på tur att läsas i läsarhögen.

Saras nyckel, Tatiana de Rosnay (medföljande tidning).
Man får följa två parallellhistorier som knyts samman; tioåriga Sarah som förs bort med sina föräldrar av fransk polis och hamnar i Vel d`hiv-räden, då 13 000 judar samlades ihop i juli 1942, under Vichyregimen, för att deporteras till öst och amerikanska Julia, som i nutid ska flytta in i en ny lägenhet i Paris med sin man och dotter. Julias skrivande på en artikel om den franska skamfyllda räden för henne på spåren till Sarah. Här är Moas tankar om boken. Glad att jag läst den men jag tycker att sentimentaliteten dröp lite väl mycket genom läsningen och jag kommer inte se filmen, vilket jag hade tänkt göra innan.

Det där som nästan kväver dig, Chimamanda Ngozi Adichie (lånad på biblioteket och sparad till semestern).
Chimamanda är en av mina stora favoriter. I den här boken är det noveller som är formatet som alla handlar om nigerianska kvinnor. De tolv novellerna utspelar sig i Nigeria och USA och tar alla upp temat främlingsskap eller dubbelskap, att vara präglad och formad av sin kultur och försöka skapa sig en ny identitet. Blev inte besviken.

En dag till skänks - Anna Gavalda (lånad av vän)
Det lilla jag har läst av Gavalda har känts som lättläst förströelseläsning, så även denna. Jag lånade den hos en kompis för att ha något att läsa till kvällen just för att den var tunn. Egentligen gillar jag formatet; den korta tidskrympta texten, men det är något som stör eller kanske bara inte berör. Handlingen rör sig runt fyra syskon. Tre av dem, Garance, Lola och Simon samt Simons fru, som ingen tycker om, tränger ihop sig i en bil på väg till ett släktbröllop, och det är i bilen större delen av handlingen utspelar sig. De lämnar bröllopet och sluter upp med deras bror Vincent. Under färden spelas små minnesbilder upp från barndomen och deras nutida liv och bilderna om dem själva blir en aning djupare. Road för en stund, javisst, men inte mer.

Presidentens hustru, Curtis Sittenfelds (hittades på hyllan för utgallrade böcker på jobbet).
Har varit nyfiken på den här sedan Moa tipsade om den. Under sista delen av semestern var jag helt uppslukad (en sådan där läsning när man inte vill gå av tåget) av denna grandiosa berättelse om kärlek, klass, ras, politik och om människors komplexitet som delvis bygger på Laura Bushs liv. Håller med Moa om att sista delen kändes lite lång men annars var de 569 sidorna väl fyllda av en stor läsupplevelse.

En näve guldkorn

2011-09-08T22:58:00.003+02:00

Jag har läst en hel del bra på sistone som jag inte hunnit skriva om. Nya barnböcker som blivit nya favoriter att tipsa om!

Vildhäxa - Eldprovet är första delen i en planerad serie av danska favoriten Lene Kaaberböl. Clara är en vanlig tjej som plötsligt blir attackerad av en jättestor svart katt. Hennes mamma tar henne med till moster Isa som hon aldrig träffat tidigare och som visar sig vara häxa. Närmare bestämt vildhäxa, en särskild sorts häxa som lever i symbios med naturen och hjälper och tar hand om alla levande varelser. Clara får gå i lära hos Isa för det visar sig att hon bär på samma häxgener som sin moster. Dessutom är mörka krafter ute efter Clara... Det här är barnfantasy med eftertanke samtidigt som det är spännande och känslosamt.

Bara vara Jennie - Solveig Olsson-Hultgren.
Hur skriver man om riktigt svåra ämnen för små barn? Här handlar det om nioåriga Jennie som bor med sin lillebror och sin alkoholiserade mamma. Jennie ska börja trean och har fått nya byxor som måste läggas upp för att passa. Men kommer mamma att hinna göra det hon lovat eller åker glaset och flaskan fram igen? Kommer mamma att göra matsäck till utflykten? Hinner hon handla middagsmat och laga den? Hämta lillebror från dagis? Köpa vinterjacka, gummistövlar, födelsedagspresenter? Fantastiskt starkt om ett barns ångest och oro över att behöva ta ansvar för en förälder. Ibland kan jag tycka att det är väl många övertydliga repliker och att det blir lite tillrättalagt. Men när man skriver för de här nioåringarna som går igenom samma sak så behöver man ju verkligen få fram vissa meningar: Det är inte ditt fel, du behöver inte ta ansvar. Och då kan det få bli lite skrivet på näsan utan att det gör något.

Syltmackor och oturslivet och Kickflippar och farligheter av Anna Ehring. Det här är en klar ny favoritförfattare! Böckerna om Nisse Berg i Bagarmossen är så fulla av värme och kärlek och humor. Jag tänker lite på Frida Nilssons böcker om Hedvig. Den sortens värme.
Nisse sörjer sin döda mamma tillsammans med sin pappa som är galen i smörgåspålägg och sin lillebror som är för liten för att minnas mamman. Allt och ingenting händer, det handlar om jättestora känslor, kompisar, tjejer, föräldrar. Och om husdjuret Harry, ödlan som visar sig vara en alldeles ovanligt filosofisk och talande liten drake. Hos honom kan Nisse tala ut om allt och till och med visa sina låttexter. Jag älskar den här typen av barnböcker som tar känslor och livet på allvar samtidigt som det är lek och skratt i texten. Det bästa är när man som (vuxen) läsare har börjat bestämma sig för att draken Harry är ett substitut för den döda modern och ett fantasifoster, och Nisses pappa och lillebror plötsligt också kan höra när Harry talar. Där fick den vuxne övertolkande läsaren så hon teg!

Tjugo snabba frågor

2011-09-05T19:40:00.001+02:00

Äntligen en enkät jag min latmask orkar svara på! Från Enligt O.

Morgonpigg eller nattuggla? Morgonpigg. Älskar morgonljus och frukostar!

Bibliotek eller bokhandel? Bibliotek får det bli. Men jag älskar bokhandlar också.

Adlibris eller Bokus? Växlar mellan dem beroende på kampanjer och erbjudanden. Gillar Bokus sökfunktion bättre men väljer ändå Adlibris. Fråga mig inte varför-

Ljudbok eller e-bok? Inget men måste jag välja så blir det ljudbok. Har bara så svårt att behålla koncentrationen...

Inbunden eller pocket? Pocket. Kostar mindre och tar mindre plats.

Vampyrer eller zombies? Vampyrer.

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? Vill inte och kan inte välja. Har inte läst ett ord av någon av dem.

En i taget eller slalomläsning? jag önskar att jag kunde säga en i taget men det blir alltid slalomläsning. Särskilt nu när jag jobbar igen och släpar hem nya böcker från bibblan stup i kvarten.

Bokmärke eller hundöra? Hundöra eftersom jag aldrig minns var jag lagt bokmärket. Men aldrig i biblioteksböcker!

Chips eller choklad? Lite av varje kanske. Hade lakrits varit ett alternativ hade svaret varit givet. Jag väljer ändå choklad eftersom det finns så många varianter.

Biografier eller memoarer? Läser inte mycket av varken eller. Biografier får det bli, gärna i romanform.

Skräck eller chicklit? Båda genrerna funkar endast om det är riktigt välskrivet. Men skräck är lite roligare.

Boken eller filmen? Boken!

Twitter eller Facebook? Facebook, men börjar verkligen tröttna.

Strindberg eller Heidenstam? Strindberg är bra, Heidenstam har jag aldrig förstått mig på.

Kokbok eller Bakbok? Brödbak alltså!

Te eller kaffe? Kaffe. Te är tråkigt.

Rött eller vitt? Båda delarna beroende på årstid, humör och mat. Om det gäller vin alltså. Just nu gillar jag nog ändå rött bäst.

Boklördag eller ViLäser? Har DN på helgerna och älskar lördagstidningen!

Man Booker Prize eller Augustpriset? Brukar nästan alltid läsa Augustprisvinnarna och det är kul att gissa lite innan.

Osnygga vampyrer

2011-09-04T22:06:00.000+02:00

De som går igen av Marcus Sedgwick har en lite snyggare titel på engelska: My Swordhand is Singing, men jag antar att man på förlaget kom fram till att den svenska titeln klarare signalerar vad det handlar om: Skräck. Marcus Sedgwick har läst på ordentligt om vampyrernas historia och skapar en spännande berättelse utifrån de historiska fakta han stött på.

Berättelsen utspelar sig i ett östeuropeiskt land på 1600-talet. Peter och hans far Tomas försörjer sig på att hugga och sälja ved, och bor i utkanten av byn på ett slags ö som Tomas själv grävt diken kring. Tomas super och flyr från sitt förflutna som krigare, modern dog när hon födde Peter. Så börjar mystiska saker att ske i byn. Människor dör under oklara omständigheter, och rykten börjar tala om att de döda går igen om nätterna.

Det handlar alltså om urgamla vampyrlegender, långt ifrån dagens sexiga tonårsvampyrer. Här är de helt enkelt äckliga lik som livnär sig på blod. Det finns en kärlekssaga invävd i berättelsen såklart, och en dålig far-son relation att reda ut. Helt okej spännande och välskrivet, men jag tror att dagens vampyrälskande läsare blir besvikna.

Tystnaden i bruset

2011-08-28T09:00:00.000+02:00

Här har vi någon sorts science fiction för ungdomar. Eller kanske science fantasy, ett begrepp som användes för några år sedan. Det är spänning och äventyr i ett kille-tjejkoncept som känns igen inte minst från Hungerspelen.

Todd är född i den Nya Världen, dit hans föräldrar utvandrade från den gamla hemska och förstörda världen där allt bara var kaos och krig, våld och misär. Man hittade en ny planet där man byggde upp sina bosättningar med drömmen om ett enkelt och vackert liv. Drömmen gick naturligtvis i kras. Dels för att planeten redan var bebodd av diverse varelser. Men framför allt på grund av Bruset. På den nya planeten hör alla varandras tankar, utom kvinnornas. De är av någon anledning immuna, trots att de kan höra männens tankar. Det leder till ett ständigt oväsen, galenskap och givetvis hat mot kvinnorna, som känner till männens alla hemligheter och mest skamfyllda tankar.

Todd bor i staden Prentisstown. Där har alla kvinnor och många män dött i ett virus som man tror har att göra med Bruset. Plötsligt en dag när han är ute för att plocka äpplen i träsket, så upptäcker han ett område av total tystnad. han förstår att han måste hålla tyst om sin upptäckt, men hur döljer man sina tankar när alla kan höra dem? Tystnade han upptäckt visar sig vara något väldigt hotfullt för staden Prentisstown och Todd tvingas fly ut i världen som sägs vara obebodd.

När man väl vant sig vid Brus-tanken och vid språket som är skrivet med Todds talspråk (ä i stället för är, tjyrka i stället för kyrka, han kan nämligen inte läsa och skriva särskilt bra), så blir det en extremt spännande historia. Det finns mycket att fundera på; hotet mot kvinnorna när de får för mycket makt, jakten på en bättre värld, teknikens för- och nackdelar.

Detta är första delen i en trilogi, Kaostrilogin, och fortsättningen kommer att läsas av mig, trots att jag blir provocerad av författare som medvetet kastar in konstiga vändningar i slutet bara för att få till en cliffhanger. Men jag vill verkligen veta hur det kommer att gå för den Nya Världen och alla dess stackars invånare.

Författaren heter Patrick Ness.

Ungdomsböcker

2011-08-26T10:57:00.000+02:00

Splitter, Charles Benoit
Benoit har tidigare skrivit deckare och gör här sin ungdomsboksdebut. Det är fartfyllt, mycket tonårston och ett du-tilltal som tar några sidor att komma in i. Hoodiehighschooleleven Kyle Chase är trött på föräldrarnas tjat om att ta tag i sitt liv och lärarnas suckar, hänger med sina vänner och småtrular. Så kommer Zack till skolan som drar in honom i en allt tätare cirkel. Det är en rätt kort historia som utspelar sig under en kortare tid. I och med du-formen blir det lite ytligt och det känns lite grabbigt, men jag tänker att det nog är just det som är tanken. Kanske ska den locka lite läsosugna killar. Och det funkar. Det handlar, liksom i Språkresan, att man väljer sitt öde och att de val man gör påverkar det som händer.

Under trottoaren, Pernilla Glaser
Varje fredag under tio veckor i höstas så publicerades ett textavsnitt på undertrottoaren.se där läsare kunde rösta om vilket som skulle föra berättelsen framåt, ett interaktivt bokprojekt. Boken, en utökad version av bloggprojektet, kom ut nu under våren 2011. Det handlar om utanförskap, identitet och en undre del av städerna vi bor i. Ett utforskande av stadens okända ytor. Sam, som försöker fly undan sin våldsamma pappa, Lova som gillar att klättra och Astra som förgyller stadsstressen med färg. Tre ensamma unga karaktärer som möts nere under trottoaren. Det är väldigt enkelt och rakt vad gäller språk och persongallerier. Det känns lite tunt och jag skulle gärna vilja ha mer av de tre livshistorierna. Men jag antar att projektet också går ut på att få spekulera och diskutera kring Lova, Sam och Astra, om vilka de är. Tänker att den skulle fungera bra som läsbok i en högstadieklass eller för läsovana gymnasieelever.

Kapitulera omedelbart eller dö, Sanne Näsling
Det är som att guppa runt i en vindunk genom läsningen. Det är språkligt snirkligt, poetiskt och rivigt. Mary och Lovely är som siamesiska själsfränder. De är varandras tonårsallt och står lite utanför de andra i sin egna värld. Språkmässigt ett sprängstoff men saknar lite mer story. På slutet tänker jag att jag har fattat och tänker på någon slags schizofrenisaga, ändrar mig, läser om lite, men kommer fram till att det kanske inte var mer att förstå.

Sanningen om Alice, Rebecca James
Den här debutboken är såld till 30 länder och har sålts in som en "Twilight utan vampyrer" till både ungdom och vuxen. Psykologisk thriller och ja, visst det är spännande men hypen som en "exempellös internationell succé" ställer jag mig helt oförstående inför. Jag tycker att det är mättande redan från början, men nu håller jag kanske inte heller Meyer så högt för det språkliga. Katherines lillasyster Rachel har omkommit i en hemsk tragedi, en händelse som under läsningen blir allt mer uppnystad och ges svar på först på slutet. För att komma vidare ur de överhopande sorg- och skuldkänslorna får hon flytta till sin faster i Sydney, en plats där ingen känner till hennes bakgrund. Så dyker Alice upp som får Katherine att komma ihåg livet innan sorgen. Men hennes karismatiska personlighet visar sig vara allt annat än trevlig och efter hand förstår man varför Alice vill komma så nära Katherine som möjligt. Kanske är det kasten mellan Katherines vuxna liv med sin lilla dotter och hennes tonårsliv som gör det krystat eller så är det texten. Men visst funkar den att sätta i händerna på en storläsande äldre tonåring som vill ha en "bladvändare".

Oskyldiga, Anne Cassidy
Jag gillar Cassidys stil med att ofta börja från slutet där man får veta att något dramatiskt hänt och sedan nysta upp historien genom sidorna. I hennes senaste bok handlar det om de tre vännerna Ali, Jackson och Stephen bär på en fruktansvärd hemlighet. Två år tidigare har de tillsammans med Jacksons flickvän Hannah räddat en kille, Daniel Feeny, från att begå självmord på en fest. Över en natt blir de hyllade hjältar men får samtidigt i uppdrag av skolan att ta hand om den mobbade Daniel Fenny, något som till slut leder fram till en stor tragisk händelse. I början av boken får man veta att Jackson är tillbaka i staden efter en längre frånvaro och att han inte längre orkar leva med den mörka sanningen. Sakta nystas hela historien upp om hur räddningen istället kunde bli ett mord. Cassidys böcker handlar ofta om de fruktansvärda konsekvenser som impulshandlingar kan få. De må vara lite platta ibland, men som ungdomsbok är det mycket spännande med djupa undertoner att diskutera.

Rubin Dranger som film

2011-08-20T10:30:00.000+02:00

Såg filmen Fröken märkvärdig och karrären på SVT härom dagen. Det är en serieroman av Joanna Rubin Dranger gjorde sig himla bra i det här formatet också. Vanna Rosenberg är det som gör rollen som Fröken märkvärdig. På SVT Play finns ett klipp om filmen och intervju med Vanna Rosenberg och Joanna Rubin Dranger. Tror att många kan känna igen sig i vissa situationer i filmen. Som när Fröken märkvärdig är på arbetsförmedlingen och det enda jobb i hennes kategori är som bingoutropare. Handlar också våndan om vad man ska bli och när är man något.

Eftersom jag väntar barn känns hennes senaste bok Alltid redo att dö för mitt barn!, ytterst aktuell. Vet en vän som befann sig i det där glädje- och förälskelsestadiet, efter att precis ha fått barn. Hon berättade att hon varje dag drabbades av en lätt panikkänsla. Hon tittade på sitt lilla barn och log, och sen kom paniktanken: "men det får aldrig någonsin hända henne något, hon får aldrig försvinna, det klarar jag inte av". Men sen försvann den tanken sa hon. Jobbigt och oundvikligt. Om detta och dagens föräldraroll med allt vad det innebär av kärleksyra, krav och förväntningar, handlar Alltid redo att dö för mitt barn!. En pricksäker och igenkännande betraktelse som också skulle vara rolig att se filmatiserad.

Den gröna cirkeln

2011-08-15T21:46:00.001+02:00

När jag kom hem igår efter en helg på landet, så kändes det som om boken jag just läst blivit verklighet. På nolltid hade vår gata förvandlats till en liten bäck. Vi tog av oss skorna och vadade för att komma över till trottoaren! Och när vi satt säkert inomhus började det vräka ner ännu värre utanför fönstret. Jag tänkte så klart på Den gröna cirkeln av Stefan Casta som jag läste i helgen. Den börjar med att det börjar regna våldsamt, men sedan slutar det inte.

Judit bor på en internatskola i en framtid där vädret blivit allt mer extremt. När det regnar blir det översvämningar och när solen skiner smälter asfalten och människorna ömsar skinn. Judit och hennes tre kamrater bildar ett hemligt sällskap, den gröna cirkeln, som ska vara för de människor som vill ha mer än konsumtion och materialism. Just dessa fyra ungdomar hamnar tillsammans på ett trädäck som blir en flotte under en fruktansvärd ovädersstorm, och de lyckas överleva. När stormen bedarrar har de hamnat i en ny värld, eller om det är samma fast efter undergången?

Det här är en fantastisk roman som handlar om framtiden och nuet. Om att vårda det vi har och värdesätta de små vardagliga stunderna. För det är dem vi längtar efter när allt är för sent.

Jag lämnas med många frågor. Är det dödens land de hamnat i? Har världen gått under eller har de hamnat i en parallell värld? Och hur slutar det egentligen? Vad är innebörden och slutmeningen? Och så funderar jag väldigt mycket över vad den döda familjen innebar. Trots massor av frågetecken älskar jag den här boken och kommer säkert att tänka på den mycket framöver, även när det inte regnar...

En annan bra deckare av den där Cook

2011-08-06T08:00:00.002+02:00

Jag läste ju en deckare, eller snarare spänningsroman som var riktigt bra och sträckläsande, av författaren Thomas H Cook som jag har skrivit om här . Jag ville läsa mer av Cook, men hans Det som göms under sten, var en besvikelse så den orkade jag inte ta mig igenom. Men Den svarta tjärnen, som han har fått något deckarpris som heter Edgar Award för, var riktigt bra. Den skiljer sig en del från den första jag läste, mindre vardag, lite mer ödesmättad, nästan lite mytisk. Dessutom blandar han det förflutna med nutid, vilket jag gillar. Påminner lite om Oates kanske, med något som lurar under ytan. "En fängslande berättelse om svek, passion och död", står det på baksidan och det stämmer.

Det hela börjar 1926 när en ung kvinna, miss Channing kommer till det lilla samhället Chatham. Hon ska undervisa i bild på Chathamskolan, och väcker nyfikenhet i det lilla samhället med sitt vackra utseende och sin frigjorda attityd. Snart börjar det gå rykten om miss Channing, och alla är inte så förtjusta i hennes ankomst. Hennes vänskap med en av de manliga lärarna på skolan ses inte med blida ögon. Det hände något vid den svarta tjärnen, och det enda vittnet är den unge Henry Griswald. 70 år senare är dramats huvudpersoner döda och skolan finns inte längre kvar. Henry ser han tillbaka på sitt liv och vad som hände den ödesdigra dagen vid tjärnen.

Bortgångna pappor

2011-08-04T22:39:00.001+02:00

2007 var året där flera mammor dog i ungdomsböckerna (enligt Svenska Barnboksinstitutet som varje år analyserar barn- och ungdomslitteraturutgivningen och letar trender och tendenser). 2011 har det utkommit några böcker där det är papporna som omkommit och tonårsdöttrar som sörjer.

Fyra dagar, fyra nätter av Morgan Matson.
Amys pappa har precis omkommit i en bilolycka. Redan från början får man veta att Amy var med i bilen, men det är först långt in i berättelsen som man får veta om incidenten. Det är snygga återblickar genom hela boken vilket gör att man kommer Amy väldigt nära genom texten. Plötsligt slungas man tillbaka år, månader, veckor i tiden utan att det tappar fokus. För att gå vidare har hennes mamma sålt huset och flyttat till Connecticut och Amy ska nu flytta efter. Eftersom Amy inte kör ska Roger köra familjebilen, en kille hon inte sett sedan de var små. Resan blir helt enkelt inte vad hon tänkt sig. Såklart. Roadtripen blir en resa i minnen och i sig själva, både för Amy som tampas med skuldkänslor och sorg och för Roger som tampas med att försöka förstå varför hans flickvän dumpat honom. I boken finns kvitton, kartor, små anteckningar och spotifylistor. Det är en bra, trovärdig och välskriven road-book med omtumlande känslor.

Hjärtat power off av Josefin Schygge.
Jag har inte hunnit läsa den här men jag gillade Schygges korta men starka stil i Hatar att älska. Här handlar det om Sofie vars pappa precis har dött. Läs recension på Tonårsboken.

Mitt perfekta liv av Sarah Dessen.
Titeln syftar på Macys ouppnåeliga kamp av att vara perfekt. Efter att hennes pappa dött har hon ett enormt behov av att hålla allt i schack. Hon börjar göra sig själv osynlig och omärkbar. Något som hennes uberduktiga pojkvän är nöjd med och hennes mamma, som själv håller sin sorg under kontroll genom att arbeta dygnet runt. Men sommarviket för pojkvännen på biblioteket och de lugna ensamma veckorna blir inte som hon tänkt sig. Av en slump hamnar hon mitt i ett kaosartat arbete på cateringfirman Wish där det är allt annat än tyst och finslipat. Där jobbar Wes och den inrutade tillvaron börjar luckras upp, liksom hennes tankar kring hennes pappas bortgång och mammans tysta sorgarbete. En sån där bra tonårsbok med stora känslor utan att bli pekad på näsan.

På tal om familjedöd så går ju snart Peter Pohls bok Jag saknar dig, jag saknar dig upp på bio (19 augusti). Tårar förväntas.

En dåre fri

2011-08-04T19:46:00.000+02:00

Kanske den modigaste bok jag någonsin läst. Ända sedan jag läste den någon gång i början av månaden juli på ett soligt Gotland, har den följt med mig. Jag har tänkt och tänkt på Eli, huvudpersonen och berättaren. Och hennes bisittare, rösterna i hennes huvud som den ena efter den andra flyttar in och blandar sig i hennes liv. Får henne att göra saker hon inte vill, får henne att fastna i sitt liv, hindrar henne från att komma loss. Men det jag tänkt mest på är Elis enorma självkänsla som trots allt finns där. När det gäller konsten och hennes skrivande finns inga hinder för henne. Skapa måste hon och alltså gör hon det. Och hon blir framgångsrik och hyllad samtidigt som hon i sitt privatliv är i helvetet.

Både inspirerande och en skrämmande insikt. Jag känner mig rikare på något sätt efter att ha läst En dåre fri av Beate Grimsrud.

Hört på biblioteket del 2

2011-07-31T17:43:00.000+02:00

"Jag har bara läst i ungefär två år, men när man hittar en riktigt bra bok så är det ju så himla kul." Sade alltså någon till mig när jag jobbade på biblioteket och det tog ett tag innan jag över huvud taget förstod meningen, så inne i min egen läsvärld är jag. Att det alltså finns människor som inte läser böcker. Alls. Men som då kan börja plötsligt en dag och upptäcka att de älskar det. Det är ju det jag får ta fasta på i den ovan citerade meningen. Annars blir jag rädd.

I toppform

2011-07-30T12:35:00.002+02:00

Ah, Siri Hustvedts senaste, The Summer Without Men, levde ju alldeles upp till förväntningarna. En väldigt speciell berättelse som gör intellektuella och filosofiska utflykter för att i nästa stund berätta en underhållande och spännande historia. Och det är många olika historier. Men alla handlar om kvinnor och olika stadier i en kvinnas liv. Och berättaren, den försmådda hustrun, under en period "hysterika", resonerar och argumenterar kring kvinnans roller. Hon finner en fristad hos sin åldrade mamma och mammans väninnor som alla befinner sig i slutet av livet. Samtidigt undervisar hon en grupp tonårsflickor och återupplever sin egen uppväxt.

En sak som jag verkligen fastnade för och som jag till och med tycker är rätt briljant, är blandningen av prosa, poesi och teckning. Alltså, berättaren är poet och skriver därför dikter som hon fogar in i sin berättelse för att det är hennes främsta sätt att uttrycka sig på. Det blir verkligen träffande när det handlar om något hon just upplevt och man får läsa hur hon tagit det till sig känslomässigt genom dikten. Och så finns det små teckningar på ett fåtal ställen som är jättefina och på något sätt säger så mycket om berättaren. Jag slås av hennes humor av självdistans.

På Chesil Beach

2011-07-24T12:34:00.000+02:00

En dam kom in på biblioteket och frågade om den här boken för ett tag sedan eftersom hon skulle ha den i sin bokklubb, hon mindes dock varken titel eller författare men däremot något med kiselsten. Det tog alltså ett litet tag att få fram rätt bok och efter det blev jag själv nyfiken på innehållet i Ian McEwans bok På Chesil Beach.

Det är en kortroman som utspelar sig under en och samma junikväll i Chesil Beach på den brittiska sydkusten i början på 60-talet. Där har det nygifta paret Edward och Florence precis fått in sin bröllopsmiddag på hotellrummet och förväntningen inför stunden efter dallrar i luften. För Edward som något oerhört efterlängtat men osäkert och för Florence som ett skräckslaget oundvikligt närmande. Det engelska sextiotalets början tränger på det unga paret med en samtidssyn av äktenskap, sexualitet och livsstil som är allt annat än den kommande frispråkiga rocksynen. Genom middagens tuggor, vågskvalpets kluckande, kyparnas närvaro och skymningens annalkande låter Ian läsaren få blickar tillbaka till parets uppväxt, deras möte och inledande förhållande. Orsaken till Florence panikartade rädsla för den sexuella debuten finns endast som en svag underton, och man kan ana ett förgripande men det kanske är upp till läsaren att dra sina egna slutsatser om detta. Genom parets tankar fångas samtiden om en danande social revolution och en tid som radikalt kom att bryta mot den äldre generationens moraluppfattningar. Jag är svag för böcker som liksom denna utspelar sig under en mycket kort tidsram men fångar hela livsöden och tidsrymder, liksom En enda man av Christopher Isherwood. Det är koncentrerat och briljant i en medryckande prosaisk stil.

Hört på biblioteket

2011-07-22T20:32:00.000+02:00

Häromdagen när jag jobbade på biblioteket, och var stationerad på barnavdelningen så hörde jag en mamma som talade till sin sjuårige son. Hon talade väldigt högt och tydligt: "Där borta står en flicka som jobbar här, henne kan du fråga om boktips. Hon har läst ALLA böckerna här. Hon vet precis vilka som är bra och kan ge dig PRECIS den bok du vill ha."

Nu föll det sig så att jag faktiskt lyckades pricka in alla rätt med mina boktips, ja kanske inte just vad sonen ville ha, men vad mamman ville ha. Eller vad mamman tänkte att sonen ville ha. Den lille sjuåringen i fråga flinade mest generat och nickade lydigt då och då.

Men i alla fall, tänk om man faktiskt HADE läst att böckerna på barnavdelningen och bara pladdrade på i evigheter om varenda bok. Drog ut den ena efter den andra och recenserade... Då skulle hon bli paff, mamman.

Humor och allvar - 2 ungdomsböcker

2011-07-17T23:32:00.000+02:00

Jag skrattar högt åt Min pappa är snäll och min mamma är utlänning av Emmy Abrahamson. Den känns så där lite härligt befriande. 15-åriga Alicja bor med sin familj på Österlen, pappan är frånvarande större delen av boken genom resor men mamman syns och hörs desto mer. Mamma är polska och Alicja har inte mycket övers för skrapade ostkanter till sopporna, lökhemkurerna, de raka frågorna till kompisarna och framför allt inte till mammans inbjudna gäster som stannar aningen längre än tänkt. Hon har sett fram emot en lugn och stillsam sommar men istället blir det en påtvingad tur till en mässa med påven, polska snickare i köket och trasiga elledningar, polisförhör, trasslig kärlek och sviken vänskap. Allt inpackat i en varm humoristisk ton. Det känns uppfriskande att få skratta högt till en ungdomsbok (som dock ändå behandlar kärlek, vänskap, familj, kulturkrock och identitet) och jag tänker att de är sällsynta.

Liksom i ovanstående är tonen även varm i Jenny Valentines bok Hitta Violet Park, inte lika uttalad humoristisk men med samma uppskruvade på snudd till bisarra stämning (jag får lite samma känsla som i Ally Kennens böcker). 16-åriga Lucas träffar på en urna, som blivit kvarglömd för flera år sedan på ett taxikontor, och kan inte släppa tanken på den. Med hjälp av sin farmor tar han hem den till henne. Genom att luska fram vem Violet Park egentligen var blir det också ett sökande och finnande på frågor om hans sedan sex år tillbaka försvunna pappa och om sig själv. Det är klurigt och välskrivet. Trådarna nystas upp alltmer genom texten och handlingen blir också ett ifrågasättande av familjerelationer och av en sanning som inte alltid är svart eller vit. Det är en sinnrik välkomponerad deckareroman. Hitta Violet Park är Jenny Valentines debutroman, som utkom 2007 i Storbritannien och fick bland annat det prestigefyllda Guardian Children´s Fiction Prize. Broken soup, utgiven 2008 har ännu inte översatts till svenska.

Læsø

2011-07-14T22:42:00.000+02:00

Finns det ett vackrare namn på en ö? Læsø låter alldeles magiskt (i alla fall i mina bibliotekarieöron). I mitt bagage låg Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald och det är jag glad för. Helt perfekt för strandtimmarna och hotelläsningen. Det är något med det där 20-talet som lyckats tränga sig in i 2000-talets kulturkonsumtion. I den här utgåvan finns ett analyserande efterord av översättare Christian Ekvall med. I det dras flera paralleller mellan novellen och Fitzgeralds egna liv. Nick Carraway lämnar den amerikanska västkusten och flyttar in i en villa på Long Island, New York, för att starta sitt nya liv som aktiemäklare. På andra sidan viken bor paret Buchanan, bekanta till Nick, och som han börjar umgås med. Men det är egentligen Jay Gatsby som står i fokus för dramat. Den gåtfulle miljonären visar sig ha kopplingar till Tom Buchanans fru Daisy. Och genom sidorna visar det sig att fler personer har kopplingar till varandra. Flärd och flödande champagne, jazz och sportbilar, otrohet och ensamhet, drömmar och ouppnåelig kärlek och en allt mer snabbtickande bomb mot en annalkande katastrof.

Att anta ett lästips och hamna i sträckläsning

2011-07-10T10:00:00.000+02:00

Ibland får man tips av besökare på biblioteket. Det är alltid kul att höra vad de tyckte om boken de lämnar. En del av det roligaste med jobbet är ju att prata böcker. Jag läser inte så mycket deckare, tycker att det kan bli ganska tradigt med mord och kommissarier, och ganska ofta gäller tipsen just deckare. Denna gång var det en besökare som bara sa: - Läs den här! Och ibland behöver det visst inte vara svårare än så.

Där tvivlet gror heter boken skriven av Thomas H Cook. På baksidan får den lovord från bl.a., en av mina favoförfattare Joyce Carol Oates, och det gör ju inte saken sämre. Även storyn lät intressant. Eric och Merediths Moores tonårsson Keith blir en kväll ombedd att sitta barnvakt åt deras grannes åttaåriga flicka Amy. Det har han gjort förut, så det ska inte vara några problem. Men nästa dag visar det sig att Amy är spårlöst försvunnen. Eftersom Keith är den senaste som såg henne så blir han huvudmisstänkt. Eric försvarar sin son men längst inne är han osäker. Skulle han kunna göra något sådant? Känner han verkligen sin son? Det antyds att Keith är annorlunda, har inga vänner och ryggar undan vid kroppskontakt. Han är lite udda, men skulle han kunna vara en mördare? Erics misstro och kontaktlöshet till sin son kommer upp till ytan. Och hur har de det egentligen i familjen? Och hur hade Eric det själv som barn? Dilemmat hade mig fast i boken från första början. Och det är den här typen av psykologiska spänningsromaner med många lager som jag gillar bäst. Dessutom är den relativt oförutsägbar. Jag trodde att jag hade lösningen från början, men vad skönt det är när man har fel.

Började på en annan roman av Cook, som hette Det som göms under sten. Den verkade inte alls lika bra, men nu har jag fått tag på Den svarta tjärnen och hoppas på den. Någon som har tips på fler spänningsromaner i den här stilen? Har läst en del Fossum Och Frimansson tidigare. Vad skönt det ska bli med semester och läsning!

Ungdomsböcker och oskuld

2011-07-08T20:45:00.000+02:00

I flertalet av de ungdomsböcker jag läst på sistone har huvudpersonerna blivit av med oskulden. Oavsett om det är en medveten jakt (liksom i Amandas bok, eller ett tillfälle som dyker upp (Språkresan, Lilla Darling) så är det ett slags avgörande steg i identitetssökningen och närmandet till vuxenlivet. Klassiskt ungdomstema helt enkelt.

Amandas bok av Katerina Janouch

Hade några tonårsflickor på biblioteket häromdagen som ville ha böcker som liknande Eva Sussos serie Hemligheter och pinsamheter (där man får följa tre vänner i varsin bok). Den enda jag kom på för tillfället var Katerina Janouchs nya serie Amandas bok, där man också kommer få följa tre personer i varsin bok, men den ville de inte ha. Mentalt hade de nog inte kommit till det där stadiet som inbegriper sextankar utan var mer ute efter chick litt mys i lightvariant. I Janouchs triologi, varav den första utkommit där man får följa 15-åriga Amanda, innefattar nämligen även sexualupplysning, då böckerna tar upp tre tjejers sexdebut. Det är skolarbete om oskulder, googling om sex, bibliotekslån med Erica Jong, Suzanne Brögger och Kerstin Thorvall, skolvardag med komplexet hora och madonna, utseendefixering och skolstatus, en kondomlektion och så oskuldsförlorandet. Litterärt är det rätt platt men för att blanda pedagogisk tjejkunskap och lite girlpower med en berättelse i lättsam form så fungerar det fint.

Språkresan av Mats Berggren

Varje år beger sig tiotusentals svenska ungdomar iväg på språkresor. Så gör även Max i Mats Berggrens senaste bok, en av få (enda?) böcker som handlar om detta, som blir ivägskickad av sin mamma till Whalebone Bay på den engelska sydkusten. Hon har tröttnat på att han bara sitter och spelar WoW men är nog inte beredd på vad som kan hända på enbart tre veckor. Max börjar hänga med två killar som leder till alkoholtestning, snatteri, förälskelse, sexdebut, svartsjukedrama och våld. Flertalet av Berggrens böcker, en gedigen produktion av ungdomsböcker, handlar om identitetssökande och om hur nya situationer kan förändra en. Här är egentligen själva oskuldsbiten liten men utgör tillsammans med de andra bitarna en slags mandomsprövning och avslutande av naivitet och oskuldsfullhet. När Max väl kommer hem igen är det med omtumlande känslor och han har svårt att återgå till det som fanns innan. Det handlar om val och konsekvenser och hur de påverkar livet. Ett plus för att Mats lyckas väva in engelskan på ett icke konstlat sätt i texten och inte faller för självklara översättningar.
Här finns en intervju med Mats Berggren.

Lilla Darling av Johanna Nilsson

Huvudpersonen Jerry, eller Jeremia som han är döpt till av sina kristet utövandes föräldrar, målar sina ögon med svart kajal. Föräldrarna förstår honom inte, skolkamraterna tror han är homosexuell, han själv ser det som sorgekanter som måste visas upp. Identitetsskap, föräldraskap och vänskap. Och så förälskelse. Lilla Darling är Jerrys smeknamn på Diana som han till slut vågar ta kontakt med. Johanna Nilsson lyckas med att skala av de figurerande personernas yta, oavsett om det är mammans växande känslor, gängledarnas fasader eller tonårsfestande skal. Det är fint. Enkelt men samtidigt rymmande. Här är båda oskulder det känns ärligt och mycket realistiskt. Johanna lyckas också fånga tonårstiden mellan skolväggarna, hierarkierna, horrykten, osynliga murar och tydliga skiljelinjer mellan bostadsområdena.

Bokcirkel-time!

2011-07-03T22:42:00.005+02:00

I flera år tänkte jag att det skulle vara roligt att vara med i en bokcirkel och efter att ha blivit inspirerad av tv-serien Gynekologen från Askim med deras bokcirkel och samtalat med några kollegor på biblioteket så startades det hela. Någon av oss har bytt arbetsplats och cirkeln har vidgats lite efter hand men vi (sju) är alla bibliotekarier, och två av oss skriver här. Platserna är olika men brukar inkludera mat. I lördags pratade vi om Brighton Rock av Graham Greene och träffen inkluderade grill och tårta. Det kan faktiskt inte bli mycket bättre!

De 50 första sidorna

2011-06-30T15:57:00.001+02:00

En klok moster gav mig ett lästips: För att komma in i en bok ska man läsa de femtio första sidorna i ett svep. Sedan har man ett hum om handlingen och karaktärerna. Jag skulle vilja tillägga att man efter femtio sidor också bör kunna välja att lägga boken ifrån sig om den inte känns intressant. Jag har i alla fall kvickt tagit detta tips till mitt hjärta och läste en kväll femtio sidor i en bok jag velat läsa en tid.

Därför läser jag nu Siri Hustvedts The Summer Without Men med stort nöje. Jag har faktiskt försökt läsa den flera gånger tidigare men blivit avbruten och fått läsa om samma sida flera gånger, något som kan få mig att helt enkelt strunta i en bok och tro att den är "svårläst" när det egentligen handlar om att man behöver lite samlad lästid för att få kliva in i berättelsen ordentligt.

Hustvedts nya verkar mycket lovande, jag småsnyftar mig igenom den av någon anledning, kanske för att det handlar mycket om kvinnors förhållanden till varandra, döttrar, systrar, mödrar, väninnor. Jag tror dessutom att den här boken får sätta ribban för detta års semesterläsning: böcker på engelska!

Att söka och finna

2011-06-20T22:23:00.001+02:00

Jag kände ett intensivt behov av att få en sådan där läsupplevelse. En Philip Pullman-upplevelse. Helst i alla fall en fantasy-upplevelse. Med unga personer i huvudrollerna. Och mycket mystik. Gärna på gränsen till skräck. Lite Neil Gaiman-känsla! Så jag letade lite i bibliotekets ungdomsfantasyhylla. Tummade lite på gamla favoriter som Meredith Ann Pierce och Ursula Le Guin. Hittade Ondviter av Anders Björkelid och tog hem.

Till en början var den inte alls så dum. Jag har lite svårt för det dubbla berättarperspektivet: Det handlar om ett tvillingpar som är så tätt förenade i tanken att de berättar gemensamt i vi-form. Ett nytt grepp, javisst, men det funkar inte riktigt. Jag tycker mest det stannar upp läsningen. Men i övrigt alltså rätt bra. Vättar i skogen, kajor som visar sig vara tysta budbärare, ondska i form av köld som kryper in i människorna och förlamar sinnet. Och det bästa av allt: Galgmännen! Tysta och oberörda av kylan smyger de omkring och utstöter fasansfulla skrik ur sina stympade munnar där tungorna blivit utskurna för att de aldrig ska kunna yppa sina hemligheter. Och i händerna har de snaror som fortsätter att strypa även efter det att man gjort sig fri ifrån dem.

Inledningen på inlägget visar mina högt ställda förväntningar, och jag tycker inte de infriades. Efter ett tag tappade jag intresset för berättelsen, läste ute den mest för att ha det gjort och gick vidare till andra delen i Suzanne Collins trilogi i stället: Fatta eld.

Här snackar vi effektivt berättande. Perfekt för den läströtta kicksökande tonåringen (eller småbarnsmamman för den delen). Jag tycker inte den håller samma klass som Hungerspelen, överraskningsmomenten och häpnaden över hela upplägget uteblir ju såklart. Men Katniss hjältestatus håller för att intresset ska fortsätta, och den nya intrigen kring en revolt i distrikten är absolut tillräckligt spännande. Sedan tycker jag att det är lite synd att det blir en repris på första boken med ännu ett hungerspel. Hellre mer om distrikten och upproren där!

Det är hur som helst action och känslor från början till slut om vart annat. Svek, lögner, dubbelspel. Kärlek, hat och skuldkänslor. Och underhållning. Det är verkligen som en lyckad tv-serie i bokform. Och jag får kanske inte min oförglömliga läsupplevelse, men likväl en stunds hederlig gammal adrenalinkick.

Sommartips för mellanåldern

2011-06-18T18:00:00.001+02:00

Jag har läst ett gäng böcker för mellanåldern. Jag och en kollega var i en fem/sexa och tipsade om bra böcker att läsa i sommar.

Särskilt, fina Pensionat Vidablicks gåta av Katarina Genar, känns som en riktig sommarbok. Dessutom utspelar den sig under ett sommarlov. Jag gillade tonen hon hade i sin förra bok En hemlig vän, och redan där jämfördes hon med Maria Gripe. Och det är ingen tokig jämförelse alls tycker jag. Särskilt i den här boken tycker jag mig känna igen lite av spänningen från böcker som Agnes Cecilia, om hur nutiden möter mystiken från förr. Pensionat Vidablicks gåta handlar om Saga vars storasyster en dag bestämmer sig för att sticka till Köpenhamn. Hon berättar om det för Saga, som absolut inget får säga. Föräldrarna är oroliga och går helt upp i sökandet efter Bea, medan Saga känner sig bortglömd. Men en dag träffar hon en svart katt, som vill att hon ska följa honom. Han för henne till ett gammalt pensionat, Pensionat Vidablick. Väl där händer mystiska saker, men Saga känner att hon inte är ensam i huset... En riktigt fin och sommarryslig bok för 10-11 års åldern. Ett vackert språk och fina bilder.

Jag hade aldrig läst något av Mårten Sandén förut, och det var en rolig upplevelse. Någons hjälte handlar om Viktor Stenmark, en ganska vanlig och lite blyg kille. En nobody som han säger själv. Mest av allt drömmer han om snygga Linda Davidsson i 7 D. Viktor har också en hemlighet, han tycker om att trolla, men han vågar inte anmäla sig till skolans kabaré. Istället får han nöja sig med att trolla på barnkalas. Ett barnkalas han ska trolla på visar sig vara hos Linda Davidsson lillasyrra... Pinsamt! När han går därifrån tror Viktor att allt är kört, att nu är han bortgjord för alltid. Men på väg hem från barnkalaset råkar han utföra ett hjältedåd. Bara så där. Och snart pratar hela stan om den mystiska hjälten.... Den här boken är väldigt rolig, och den känns som lite som Sune-böckerna. Lite töntstämpel och pinsamt fnissiga situationer blandat med hjältedåd. Kanske börjar de roliga böckerna komma tillbaka lite grann, efter en intensiv fantasy-våg? Boken handlar också om att vilja synas men ändå inte.

Ingrid Olsson kommer med sin tredje bok om Linnéa och hennes kompis Vanessa. Boken heter Långt ifrån liten, och även här blir det en fnurra på tråden mellan de två bästisarna. Man känner själv igen hur det kunde vara på den här tiden, när vännerna betydde allt och det var mycket upp och ner. I den här boken ska Linnéa strax gå ur femman och börja sexan, i en ny skola tillsammans med högstadieelever. Det känns både spännande och läskigt. Linnéa känner sig både stor och liten på samma gång, och det är bokens tema. Linnéa vill inte gå till fritids längre, hon vill gå med Vanessa och de andra tjejerna in till stan. Men Linnéas föräldrar håller inte med, så Linnéa gör allt för att övertyga dem om att hon "långt ifrån liten". Jag gillar Ingrid Olssons böcker och tycker att hon är bra på att beskriva olika dilemma för den här åldersgruppen. Sen är omslagen också mycket fina.

Musikbiografier

2011-06-14T20:21:00.001+02:00

Med en bluesälskande pappa har Bessie Smith funnits genom hela min barndom. Efter att ha läst biografin Bessie Smith: Empress of the blues av Chris Albertson lyssnar jag mer på texterna än jag faktiskt gjort tidigare. Jag försöker föreställa mig själv sittandes i en liten lokal någonstans i Mississippi och bli förtrollad av denna stora röst och person. Myterna är många och det är just vad Chris har ägnat sig åt, att försöka spräcka hål på dessa och reda ut sanningen om Bessie. Genom att bland annat rota igenom artiklar, material och intervjuat de personer som kunde minnas henne. Boken utkom först 1972 och i nyutgåva 2005. Den är välskriven, gedigen och inlevelsefull. För ett tag befinner jag mig på klubbarna och slåss tillsammans med Bessie, kastar ut dansöser eller kysser dem och super som ett svin, sjunger I need a little sugar in my bowl och bländar publiken i 30-talets Amerika.

Här finns en intervju med författaren Chris Albertson.
Och bloggen Scandalous Women där man kan läsa mer om Bessie.

Har även precis läst ut den hyllade självbiografin Just Kids av Patti Smith, som 2010 vann det amerikanska litteraturpriset National Book Award i kategorin bästa fackbok. Jag vet inte om jag är bländad och hänförd men jag är indragen i hennes liv i New York för några kvällar. Man får följa med Patti på hennes väg från att som ung, pank och oerfaren komma till New York under ett sent 60-tal fram till 1989 då hennes livsvän Robert Mappelthorpe går bort. Boken var ett löfte just till Robert om att skildra deras liv och skapande tillsammans. Tillsammans hyrde de ett rum på Chelsea Hotel för att dela konstnärsdrömmar och de stora namnen glider upp och nerför trapporna genom texten. Under läsningen så åker jag med mina nyfunna vänner Patti och Robert ut till Coney Island, delar på en korv, tränger in oss i en fotoautomat. Tillbaka i staden där allt kan hända klär vi upp oss och blickar mot det runda bordet där Andy Warhol håller hov, snedtrippar på toaletter, lever på buljong och håller fast vid drömmarna. Det är detaljrikt och medryckande och ett mycket spännande tidsdokument över en stad och en tidsepok som aldrig verkar sluta fascinera.

Hur ska man marknadsföra biblioteken?

2011-06-08T23:13:00.000+02:00

Kanske med en sång?

Framfört och komponerat av kollegan och trubaduren Magnus Sjöberg.

Yarden 2

2011-06-01T11:00:00.000+02:00

Kristian Lundbergs senaste roman hade jag verkligen sett fram emot. Eftersom jag blev så knockad av, den delvis självbiografiska boken, Yarden. Där fanns ett speciellt språk, en speciell stämning som är svår att sätta fingret på. Lite ödesmättad och liksom suggestiv, tog han med läsaren till samhällets backyard. Jag har skrivit om Yarden här.

Men jag blir inte lika fångad av Och allt ska vara kärlek. På framsidan står att det är en fristående uppföljare till Yarden, och den känns väldigt mycket som Yarden 2. Återkopplingar görs till när Lundberg arbetade omställningsplatsen för bilar, och de hårda villkoren som anställd där. Han berättar åter igen om relationen till sina föräldrar, hans psykiskt sjuka mamma och hans frånvarande pappa. Och många delar är det riktigt bra. Det nya i denna boken är kärleken. Att han återser en gammal kärlek som blossar upp på nytt. Det är fint beskrivet, men liksom lite för flyktigt och poetiskt. Man skulle vilja veta mer, vem var hon egentligen osv. Det är bra, ofta riktigt bra men den här boken fångar mig inte lika mycket som Yarden.

Kyrkogårdsboken

2011-05-28T20:58:00.000+02:00

En av de bästa sakerna med att börja jobba igen (som bibliotekarie alltså) är tillgången till böckerna. Överflödet! Och läslusten som vaknar till på nytt. Man snappar åt sig en bok här och där och släpar hem i travar. Och läser en del. De flesta lämnas tillbaka igen olästa, men en del slukas i en enda stor tugga. Som den här.

Neil Gaiman är en stor favorit hos mig. En perfekt kombo av fantasi, humor och skräck. Tidigare barn- och ungdomsboken Coraline var fantastisk och jag gillar Kyrkogårdsboken nästan lika mycket.

En pojke växer upp på en kyrkogård efter att hans familj blivit brutalt mördad. Spökparet herr och fru Owens adopterar honom och ger honom namnet Ingenman Owens, förkortat Ingen (vilket såklart leder till en massa språkliga fyndigheter, typiska för Gaiman). Den som mördade Ingens familj, en man vid namn Jack, är fortfarande ute efter Ingen, så för att skydda pojken får han bo på kyrkogården, i kryptor och bland spöken från alla tider. Som upplagt för rysningar och äventyr alltså.

Jag gillar hur Gaiman kan blanda skräck och humor. De onda är riktigt onda och grymma och de goda är mänskliga och lite komiska. Jag gillar också hur han kan riktigt frossa i döden som tema och både avdramatisera och filosofera på samma gång.

Bokcirklar hit och dit

2011-05-22T11:00:00.001+02:00

Vår fina bokcirkel med klassikertema har tagit en paus på obestämd tid. Det blev helt enkelt för mycket barn, jobb och liv som kom i vägen, men förhoppningen är ändå att den ska återuppstå så småningom när lusten kommit tillbaka. En hel del klassiker har vi i alla fall hunnit läsa sedan bokcirkeln bildades tidig vår 2009:

Jane Eyre - Charlotte Brontë
Amerika - Franz Kafka
The Garden Party and Other Stories - Katharine Mansfield
Crême fraiche - Susanne Brögger
Rädd att flyga - Erica Jong
Anna Karenina - Lev Tolstoj
Herr Arnes penningar/Körkarlen/Liljecronas hem - Selma Lagerlöf
Den store Gatsby - F. Scott Fitzgerald
Tom Sawyers äventyr - Mark Twain
Stäppvargen - Herman Hesse
Mot fyren - Virginia Woolf
The Golden Notebook - Doris Lessing

Ja, vi har faktiskt läst några andra också som vi aldrig diskuterade eftersom det var svårt att få till de där träffarna på slutet.

Men som av en händelse har vi nu i den andra, och ännu mycket levande, bokcirkeln, på sistone läst några klassiker. Sist Elin Wägners charmiga, snärtiga och vassa roman Norrtullsligan som var fantastiskt rolig att läsa! Ett stycke historia, kvinnohistoria om man så vill, där kvinnorna börjar arbeta i städerna, bor tillsammans i lägenheter, väljer bort äktenskap för ett självförsörjande liv. Eller försöker åtminstone, eftersom de flesta fortfarande tycker det är märkligt och lite sjukt med arbetande kvinnor. Och vi snackar alltså tiden före den kvinnliga rösträtten, tänk att den tiden ens har funnits!

Härnäst väntar Graham Greenes Brighton Rock eftersom vi i den här bokcirkeln har en förkärlek för bok-blir-film-temat och gärna både diskuterar böcker och ser på film tillsammans.

Mer om underjorden

2011-05-21T08:00:00.002+02:00

Det finns en hel del som är bra och som jag gillar med Underjordiska timmar av Delphine de Vigan. Och så finns det en hel del som jag inte gillar. Mycket krut har lagts på att skapa den täta och klaustrofobiska stämningen som också är mycket påtaglig och väl skildrad. Mathilde blir successivt nerbruten av sin chef efter att hon för första gången uttryckt en annan åsikt. Hans härskartekniker är fasansfulla: med små, små knep lyckas han utesluta Mathilde fullständigt från arbetsgemenskapen, han krossar hennes självförtroende och tar ifrån henne alla uppdrag och ansvarsområden. Till slut flyttas hon till skrubben bredvid toaletten, utan dator och utan arbetsuppgifter. Och utan kollegor, eftersom alla omkring blir illa berörda och får dåligt samvete av att se henne, men ingen har mod att trotsa den allsmäktige chefen. Isoleringen är total.

Det känns lite överdrivet, kan jag tycka. Berättelsen fastnar lite och kommer inte framåt. Parallellhistorien om Thibault som precis tagit sig ur ett destruktivt förhållande där han var den som älskade mest, känns framtvingad för att belysa Mathildes situation än mer. Och att deras historier liksom korsas och glider in i varandra, att de tänker samma saker, gör mig bara irriterad för att det är ett så uppenbart filmknep. Man kan se boken filmatiserad nästan alltför tydligt.

Däremot gillar jag verkligen grundidén: den här känslan av att inte veta när det började men att man plötsligt finner sig själv djupt insnärjd i något man inte kan ta sig ur. Och arbetet, kontoret, företaget som ett klaustrofobiskt fängelse. Staden som en myrstack och människorna som små myror som dag efter dag trängs bland tunnelbanor och tågvagnar på väg mot sina liv som aldrig tycks börja. Dock känner jag att skildringen av karaktärerna ändå blir för snabbt tecknad: Varför måste vi veta att Mathildes man dog för tio år sedan? Varför behöver vi känna till att Thibault aldrig blev kirurg? Vi lämnar dem ju ändå åt sina öden utan att särskilt mycket har blivit bättre. De tog sig ur sina fängelser, men sedan då? Iväg, vidare mot nya?

Och vad har egentligen sagts om arbetsplatser och härskartekniker? Vad händer med chefen, vad händer med individen, vad händer med strukturen på arbetet? Det finns ingen öppning i romanen för någon lösning på problemet. Chefen är ett maktfullkomligt svin som tvingar sina kvinnliga medarbetare att bära låga klackar för att inte vara längre än honom. Han kan göra som han vill och komma undan med det. Deprimerande.

Här har Elin tidigare skrivit om Underjordiska timmar.

Gilla gilla förlag

2011-05-19T12:15:00.000+02:00

Gilla förlag, som grundades 2010 av Ada Wester och Anna Danielsson Levin, fortsätter att ge ut riktigt bra böcker. Efter fjolårets finfina bok Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld, som fick Augustpriset i klassen Årets svenska barn-och ungdomsbok förra året, har nu Sara Ohlssons debut Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag (andra långa titlar på ungdomsböcker under våren har varit Min pappa är snäll och min mamma är utlänning, Kapitulera omedelbart eller dö) getts ut. Vissa författare äger den där förmågan att förflytta läsaren in i huvudpersonens tankar. Här flyttar jag inte bara in i 17-åriga Olivias dumpade tonårssjäl utan jag är även tillbaka på ölandsbron susandes i en bil med ett nytaget körkort, tillbaka på de kalmaritiska kullerstensgatorna och vid borden på KM med förstulna blickar. Det är roligt att läsa ett tonårsperspektiv om sin hemstad. Dumpad och sårad försöker Olivia följa bästisens råd om att vinna kärleken tillbaka genom svartsjuka. Planen går så där. Plötsligt har Olivia trasslat in sig, förirrat sig och känslorna går på högvarv. Det handlar också om att få ta för sig på lika villkor, vänskap, ryktesspridning, könsskillnader, familjerelationer (familjehemligheter) och om att hitta sig själv. Det hade kunnat bli riktigt krystat med att få in allt, men den stora behållningen i boken är att allt flyter på i en sådan himla behagligt framdrivande ton att det aldrig blir pålagt.

Boken finns också utgiven som Sveriges första E-bok+, något som i USA kallas för Enhanced Books, och innebär extramaterial i form av text, bild, ljud och musik så att man kan "lära känna personen djupare, ta del av deras hemligheter och spellistor, lyssna på musik och bakgrundsljud medan du läser den på din surfplatta eller smartphone." Blir lite nyfiken att prova för att se vad detta skulle ge läsningen (spontant känner jag att det är ju en del av hela läsningen att hitta på allt detta i sitt huvud, men som 30+:are tillhör jag nog inte den tilltänkta målgruppen).

Stjärnlösa nätter i ett enda svep

2011-05-13T14:43:00.000+02:00

Jag läste Stjärnlösa nätter: en berättelse om kärlek, svek och om rätten av välja sitt liv av Arkan Asaad, i ett enda svep. Det är en lättläst bok, med en personlig ton. Språket är egentligen inte så speciellt, men det finns något där. Dessutom är det en spännande historia, med det klassiska inslaget: hur ska detta sluta?

Boken bygger på självupplevda erfarenheter, men här heter berättarjaget Amàr istället. Amàr ser fram emot semesterresan med familjen till Kurdistan. Speciellt roligt ska det bli att återse kusinerna. Föga anar han att det finns andra anledningar till resan. Väl på plats börjar övertalningskampanjen att när släkten vill att Amàr ska gifta sig med en av sina kusiner, Amina. När Amár vägrar utesluts han och igen talar med honom. Han behandlas som luft. Chockad över situationen och att vara ensam i ett annat land, känner han sig till sist tvingad att gå med på giftermålet.

Efter resan följer många turer. Väl hemma i Sverige vill Amàr helst glömma att han är gift. Men faktumet gör sig hela tiden påmint. Hela släkten förväntar sig att han ska få med Amina till Sverige. Det är en mycket rafflande berättelse, och Amàrs ångest över situationen är skickligt skildrad. På ett pricksäkert sätt beskrivs hur det kännas att vara fången i en situation där man först inte ser någon utväg. För vad ska han välja, sig själv eller sin familj? Särskilt som invandrad svensk kan jag tänka mig att det är extra svårt att ta steget att bryta med familjen. Asaad beskriver ett sällan skildrat ämne, tvångsgifte ur ett manligt perspektiv. Och han gör det riktigt bra.

Henschen-läsning

2011-05-08T21:32:00.000+02:00

Kärlek är verkligen det bärande ordet i romanen Hon älskade. Det är vad Signe Thiels liv handlar om, det hon spinner sitt liv kring, men också vad författaren drivs av när hon skriver romanen om sin farmor. Jag har läst Helena Henschens båda romaner I skuggan av ett brott och Hon älskade som var de romaner hon hann skriva klart innan hon gick bort alldeles nyligen. Så synd, för det är ett jättespännande författarskap och hon har verkligen en egen röst som berättare. Vad hade hon skrivit härnäst?

Båda romanerna utgår ifrån ett personligt sökande. I skuggan av ett brott handlar om de Sydowska morden som varit enormt tabubelagda i författarens familj. Den mördade Hjalmar von Sydow var Helena Henschens morfar och hennes mamma var den som hittade honom och familjens båda hushållerskor ihjälslagna. Under hela sitt liv kunde hon inte tala om händelsen. Henschen skriver en personlig skildring av möten med sin mamma, sitt sökande efter sanningen och sina egna känslor inför allting. Samtidigt skriver hon avsnitt som är helt igenom fiktion och där hon lever sig in i sina släktingars liv och upplevelser. Blandningen av fakta och fiktion här blir så stark mycket på grund av att hon som författare är så ärlig med sin egen ofullkomlighet och tydligt visar vad som är hennes egna fantasier. Ändå tror man på det hon skriver och känner att det mycket väl kunde ha gått till på det sättet eller känts just så, eftersom hon hela tiden hänvisar till sig själv som släkting och arvtagare till en hel familjs sorg och trauma. I romanen finns en tanke om att några kvinnor i släkten återupplever samma tragedier om och om igen. De lämnas av sina mödrar och växer upp i en omgivning där skuld och skam och tystnad är viktiga beståndsdelar.

I skuggan av ett brott handlar lika mycket om författaren själv, som den handlar om de andra karaktärerna. Det är nära, gripande och känsligt.

Hon älskade handlar om Signe Thiel. Men även här är författaren Helena Henschen närvarande och deltar aktivt. Hon talar med sin döda farmor, ber henne berätta för henne, föreställer sig att hon möter henne och tar plats i hennes kropp och huvud så att hon kan låna hennes röst för att berätta. Boken känns som ett försök att skänka upprättelse åt en kvinna som drevs så starkt av sina känslor. Inledningen där det berättas om hur Signe ville att det skulle stå "Hon älskade" på gravstenen när hon var död, slår an en melankolisk ton, för hennes barn kan inte samsas efter hennes död, och inskriptionen görs aldrig. Melankolin följer sedan med genom Signes dåliga äktenskap, hennes komplicerade förhållande till sin far och hennes livs stora kärlek som är mycket äldre än hon och dessutom redan gift. Hon kämpar för demokrati och kvinnofrågor, mot nazism och judeförföljelser. Hon hjälper kvinnor ur sina förtryckande äktenskap, och hjälper judar fly och gömma sig under andra världskriget. Och så lever hon i ett passionerat triangeldrama.

Det är en vacker bok och ett fantastiskt kvinnoöde som skildras. Och Signe får naturligtvis äntligen sin inskription i slutet, och som läsare lämnas man i övertygelsen om den verkligen var sann: hon älskade!

Kärlek

2011-05-06T22:41:00.000+02:00

Den jag var

För några år sedan i ungdomsavdelningen på Kungsbacka bibliotek hittade jag Om jag inte hade sett honom av Kevin Brooks som var fylld med små skrivna hälsningar om hur fantastisk boken var. Vilket den också var. Meg Rosoffs bok Den jag var påminner mig om denna. Kanske är det bara kusten, de salta stänken, längtan, de stora känslorna och det något grådisiga. Ibland lämnar ju böcker bara en stark känsla efter sig. Men lika bra är det i alla fall. På en internatskola i en liten ort utmed den engelska östkusten hamnar bokens huvudperson efter många omflyttningar på diverse skolor till föräldrarnas besvikelser. Plötsligt finns det ett skäl att kämpa sig kvar på skolan, ett skäl som befinner sig utanför internatet. I en av de små fiskestugorna längs stranden bor nämligen Finn som han dras till likt en magnet. Det är små ljuvliga vändningar i boken och språkmässigt uppslukande. Och inget är som man tror från början.

Ung, bög och jävligt kär

16-åriga Filip går musiklinje i Stockholms förort och bestämmer sig för att komma ut. Hans pappa vägrar tro att det är något annat än en övergående extremfas. Filip finner istället stöd hos bästa kompisen och den oljemålandes bohemgrannen. Grundhistorien i Johannes Sandreyos bok Ung, bög och jävligt kär handlar om Filips kärlek till den latinofotbollsspelande Emilio, som motvilligt besvarar känslorna. Men det finns även ett antal andra historier i den här kompakta boken som liksom inte andas. Det gör mig matt och en aning uttråkad. Tyvärr är karaktärerna oätligt stereotypa vilket plattar till hela texten. Ett onödigt inlägg som jag hakade upp mig på genom texten är stycket om den sura lärarinnan och hennes musbröst, som kommenteras av den superfantastiska och vidsynta (?) läraren Benny, vilket bara känns märkligt och irrelevant. Språket irrar bort sig, är näst intill pedantiskt upplagt där man är rädd för att lämna ute ett ord, och perspektiven byts till förvirring. Idén är jättebra, men jag tycker att många av de nystartade förlagen gör misstaget att låta idén gå före formen. Det är en viktig bok och den kommer absolut åka med på bokpraten framöver men den borde ha kapats och skrivits om. Under ett besök nyligen hos oss så gjorde Petter Lidbeck en parallell till Astrid Lindgren när han skulle beskriva skrivprocessen för att få fram något bra "man skriver, kapar bort hälften och skriver om det som är kvar".

This is England -86

2011-04-30T13:00:00.000+02:00

This is England -86 är en fortsättning på fantastiska filmen This is England, snudd på klassiker i sitt unika sätt att skildra en tidsepok och ungdomsrörelse. I This is England -86 träffar vi åter Shaun, Lol, Woody och alla de andra igen fast tre år senare.

Nu är det mitten 80-talet och saker och ting har förändrats, men ändå inte. Gänget håller fortfarande ihop och partar vidare som tidigare, men alla har ju blivit lite äldre och lite mognare. Vissa mer än andra. Kanske vill man ha ut något mer i livet än som det har varit hittills. Särskilt Lol, vill på något sätt stadga sig och komma vidare i livet. Men flera omständigheter från hennes förflutna dyker upp och välter omkull tillvaron. Och det är just i dessa stunder, när det bränner till som serien blir riktigt bra och lyfter. Först kan jag inte låta bli att jämföra med första filmen, och är faktiskt lite besviken. För inledningsvis känns detta som "This is England goes buskis". Det händer inte så värst mycket, de är samma gamla gäng, lite tokiga och knasiga, festar och hänger. Djupet från This is England saknas.

Men det tar sig mot slutet. Och det rejält, även om vissa scener riktigt jobbiga att se. Sen får man inte glömma bort att detta är ingen film, utan den visades som tv-serie i England. Tre timmar fördelade på fyra avsnitt. Perfekt när man inte orkar se en två timmars film, utan att somna... Mot slutet har man fått en annan syn på alla karaktärer, som här fördjupas på ett annat sätt än i första filmen. Kul att se Shaun växa upp till en egen person, från att ha varit lite av gängets maskot i filmen. Thomas Turgoose är lika bra i här. Men annars tycker jag att det är kvinnorna som står för de starkaste rollprestationerna. Snygga Vicky McLure som Lol får spela ut hela sitt register, och är något av en huvudkaraktär. Och Shauns mamma får en mer framträdande roll, charmigt spelad av Jo Hartley. Enjoy!

Göteborg i päls

2011-04-27T10:43:00.000+02:00

Vi läste den här boken i bokcirkeln. Han fick ju Göteborgs Postens litteraturpris för ett tag sedan, Per Johansson, för sin senaste bok. Hoppas den är lite roligare än debuten Göteborg i päls, tänker jag. För det här var inte en bok i min smak. Till en början tycker jag det är lite kul att läsa om staden där jag också bor, känna igen sig bland gator och torg och restauranger och lokalkändisar. Men det är en märkligt konstruerad roman, fragmentarisk utan röd tråd. Ja, det skulle vara råttorna då, som bor på berättarens gård och som dyker upp på bakgatorna där han vistas som diskare på restauranger. Men jag får ändå ingen klar uppfattning om vad råttorna ska symbolisera. Att han och hans restaurangkollegor är som råttor? Flyttar omkring, tar vad de får, i stort sett osedda där de lever i samhällets skugga? Det finns väl en större struktur i boken än vad jag orkar rota fram. Jag tycker mest den är tråkig.

Däremot ägnar jag avsevärd tid åt att grubbla över understrykningarna som någon gjort med blyerts i låneboken jag läser. Ibland är nästan en hel sida understruken men jag kan inte hitta något klart samband mellan alla ord och meningar som någon tidigare läsare funnit så minnesvärda. På ett ställe har någon skrivit "Tomas och Tabba" som är två av berättarens vänner. Och i följande mening är understruket: "Råttor äter både organiska och syntetiska material. Några exempel: tvål, överkast, plastknappar på hårtorkar, knäckebröd, gurka, leverpastej, stearin, frön, oljefärg (oklart om det är färgen eller tuben som är det intressanta), isoleringsmaterial till spisar, sallad, majs." Var är mönstret, sambandet? Som jag har grubblat!

Människohamn

2011-04-12T22:41:00.000+02:00

Vilken sträckläsningsbok! Jag kunde knappt tänka på annat än lilla Maja som försvunnit mitt på isen utan att man hittat någon vak eller minsta spår efter henne. Och Domarö, den mystiska ön där folk håller ihop och runt vilken havet verkar vara ovanligt vildsint... Jag har alltså slukat Människohamn av John Ajvide Lindqvist.

Man vet aldrig vad man ska få möta för varelser när man öppnar en bok av John Ajvide Lindqvist. Den här gången är det ett slags gengångare från en värld under havet, en paradisvärld där man fastnar. Fast vissa av gengångarna tar sig loss och återvänder för att hämnas.

Det är välbekant mark om man läst författaren tidigare: Vi rör oss i gränslandet till skräck och det övernaturliga, men det är placerat i en välbekant svensk miljö. Och här finns också den sedvanliga uppgörelsen där de mobbade slår tillbaka, i det här fallet är det de missförstådda och utstötta förlorarna Henrik och Björn som citerar The Smiths som får sin hämnd för gamla oförrätter.

Och ingen kan som Ajvide Lindqvist ta trygga folkhemssymboler och göra om dem till värsta sortens skräck. I Människohamn är det GB-glassgubben som får symbolisera hur gränsen mellan trygghet och kaos börjar luckras upp.

Men mest ändå handlar det kanske om kärleken mellan pappa Anders och hans försvunna dotter Maja. Det är vackert och smärtsamt skildrat. Men jag undrar ändå lite över ett spår som tappas bort i slutdramatiken: Detta att Maja skulle ha varit elak. Var hon det eller var det var alla andra ansåg? Hon verkar ju ha varit lite egen men var å andra sidan bara fem år när hon försvann. Autistisk kanske rentav? Hur som helst har jag grubblat över det eftersom jag inte fick något svar i boken. Till och med Anders börjar ju minnas hennes elaka sidor och får en chock när han erkänner att hon kanske inte var den lilla ängel han minns. Men sedan är det som om det bara glöms bort och han tänker inte på något annat än att få henne tillbaka. Någon som läst och tänker något om detta?

Till det som är vackert

2011-04-10T20:00:00.001+02:00

Jag är inne i en filmperiod just nu. Mycket jobb och sena kvällar har gjort det svårt att komma in i en bok. Sen är det mycket bra film som går nu. Både på biografer och dvd. Nyss kom Lisa Langseths hyllade debutfilm på dvd. Och hyllad är den med rätta. Svensk film är ofta lite så där tycker jag, känns som att det är mycket feel-good komedier som är rätt tråkiga. Men så kommer det ett och annat guldkorn. Som den här filmen, Till det som är vackert.

Filmen har något alldeles eget. Ofta är det så när det är riktigt bra, det är svårt att sätta fingret på vad det är. Antagligen är det en lyckad kombination av regi, manus och skickliga skådespelare. I den här filmen är det Alicia Vikander som lyser allra starkast i rollen som Katarina. Hennes intensiva minspel och fysik framställer på ett fascinerade sätt den känsliga Katarina. Katarina som inte riktigt hör hemma i Göteborgs förorten och den lite halvtrashiga miljön, med en alkoholiserad mamma och en pojkvän som bara vill väl. Katarina är en strulig tjej med nerverna utanpå och alla säger åt henne att hon måste skärpa sig. Men hon längtar efter något annat, något mer i livet. Så råkar hon av en slump höra Mozart på Youtube och blir helt såld. Hon söker sig till konserthuset. Där blir hon helt uppslukad av musiken och lyckas få ett jobb i receptionen. Hennes nya jobb och den nya världen blir allt för henne. Verkligen allt, och kanske lite för mycket.

Det är en mångbottnad film som rymmer mycket. Klasskillnader, sociala skillnader, hierarkin på kulturinstitutioner etc. Samuel Fröler gör också sin roll, som den pompöse och självgode dirigenten, mycket bra. En man som tar det han vill ha på ett självklart sätt. Även om allt spårar ur för Katarina, finns här viss igenkänning. Många kan nog känna igen sig i att längta bort eller inte höra hemma. Och så hittar man det där som är ens eget. En egen grej, må det vara kultur, litteratur, konst eller sport.

Litteraturvecka i Göteborg

2011-04-06T17:55:00.013+02:00

Kollegan Anna-Karin Johnson på utbudskvällen på Stadsmuseet. Smörgås, vin och mingel. En kväll under varje litteraturvecka bjuds pedagoger och bibliotekarier in till en utbudskväll där författarna får presentera sig. Varje författare/illustratör får 4 minuter på sig och man får absolut inte dra över.

Så här såg det egentligen ut. Monica Zak berättar om sitt möte med Alex Dogboy.

En av smörgåsarna skulle få åka med någon hem.

På Västra Frölunda bibliotek hade vi Kerstin Lundberg Hahn, Gudrun Wessnert, Petrus Dahlin och Petter Lidbeck som träffade barn under veckan. Petter var mycket populär bland barnen som fick autografer, men även bland alla kollegor under morgonfikat. Här är storsamling med 100 barn som alla har förberett frågor som Petter försöker besvara.
Veckan var som vanligt intensiv och mycket roligt. Heja Göteborg för att detta finns!

Lite lovebombing bara

2011-04-02T09:36:00.001+02:00

Egentligen har vi inte hunnit prata om första boken i vår Jane Austen-cirkel ännu, vännen E och jag. Men jag läste Pride and Prejudice i ett nafs och måste genast förklara mig Austen-frälst. Vilken humor! Vilken dialog! Vilken skärpa!

Jag blir alldeles förundrad när jag läser henne, för jämfört med till exempel Charlotte Brontës Jane Eyre så är Pride and Prejudice så fri och modern. Jag hade nog förväntat mig något med moraliserande och tidsbundet, framför allt bundet till konventionerna och religionen så som jag tycker att just Jane Eyre känns. Men hos Austen hittar man inte riktigt det. I stället förhåller hon sig till konventionerna på ett närmast ironiserande och distanserat sätt. Hon låter till och med Elisabeth Bennet kritisera föräldrarna och konstaterar att deras förhållande till varandra och brist på kärlek och respekt, direkt påverkar hennes, dotterns framtida kärleksliv. Bara en sådan sak!

Och avsnittet där Elisabeth attackeras av lady Charlotte som vill förhindra att hon och Darcy gifter sig, där Elisabeth alldeles stark och stolt kan stå upp för sig själv, trotsa konventionerna och hävda sitt eget jag. Det är inte hennes problem om Darcy gifter ner sig genom att välja henne som kommer från en inte lika fin familj, det får Darcy själv ta ansvar för. Fantastiskt!

Nästa Austen blir Sense and Sensibility.

En fager mö

2011-03-28T17:00:00.000+02:00

Man hänger inte med i Joyce Carol Oates produktion av böcker längre. Det är ju bara så. Det är också vanligt att man i recensioner och liknande, ofta nämner just hennes produktivitet, vilket är tröttsamt men samtidigt svårt att komma ifrån. I alla fall så är hennes senaste roman (översatt till svenska, i skrivande stund...) helt ok som roman. Eller det är en riktigt bra roman, men för att vara Oates så blir det helt ok. Jag har förstått det som att det har varit lite si och så med romanerna näst i följd, t.ex. fick inte Lilla Himlafågel heller så bra kritik.

En fager mö handlar om 16-åriga Katya Spivak, som kommer till den fashionabla kuststaden Bayhead Harbour för att arbeta som barnflicka i en välbärgad familj. Katya kommer själv från en grå industrihåla och fascineras av staden och dess invånares levnadsstil. En dag när hon går på stan möter hon den förmögne äldre gentlemannen Marcus Kidder. Hans fråga om vad hon skulle vilja ha om hon fick sin önskan uppfylld visar sig få oanade konsekvenser. Katya och Marcus Kidder utvecklar en slags märklig relation och beroendeförhållande. Katya fascineras av hans rikedom och han av hennes ungdom och skönhet. Ett klassiskt tema kan tyckas, men allt är inte som det först ser ut. Eller är det det?

Det här är en mystisk roman som präglas av klasskillnader och könsroller, två ofta skildrade teman hos Oates. Dessutom bygger roman delvis på en gammal skotsk ballad, Balladen om Barbara Allen, vilken figurerar som ett återkommande ödsligt poem i boken. Förväntningarna är höga och romanen byggs upp bra. Men sen är det som att Oates tappar gnistan, och slutet känns lite krystat. Det svåra är att låta bli att jämföra med mästerverk som Blonde eller Vi som var Mulvaneys. Men bortser man från dem, så är det en bra och spännande roman.

Svalornas lek: dö, resa, återvända

2011-03-23T22:25:00.005+01:00

Likt klippdockor på en scen rör sig Zeina Abiracheds figurer i ett hus i Libanon under denna kväll som skildras. I bakgrunden härjar 80-talets inbördeskrig. Zeina och hennes bror väntar på att deras föräldrar ska komma tillbaka från deras mormor. Men tiden tickar, bomber faller och den korta sträckan är avskuren. I hemmets hall samlas grannarna, eftersom den platsen är säkrast när granaterna exploderar på gatorna. En efter en kommer de så att vi får lära känna dem genom glimtar ur deras liv. Tillsammans försöker de stilla barnens oro genom vardagssysslor och fantasi. Det är klaustrofobiskt och oron tickar även den som en bomb under timmarna. I enkla, stiliserade svart-vita mönsterformade rutor tränger historien på och tickar mästerligt fram. Jag hoppas och längtar efter en filmatisering även av denna historia, liksom av Persepolis.

Zeina Abirached, född i Beirut 1981, är bosatt i Paris. Hon studerade vid l’Académie Libanaise des Beaux-Arts och gjorde sedan sin första seriebok, Catharsis. Hon har sedan dess skildrat sin barndom i ytterligare tre serieromaner. 2010 kom Svalornas lek ut på svenska.

Starka tjejer i huvudrollen x 2

2011-03-18T13:00:00.008+01:00

Det är mycket bra film på biograferna nu. Det slog mig att de två senaste filmerna jag sett har haft en ung stark tjej i huvudrollen. Tjejer runt tonåren som är modiga och starka, och som slåss för de tror på. Så är fallet i både Winter' s Bone och bröderna Cohens senaste True Grit. I både filmerna är tjejerna på jakt efter sin far och på jakt efter sanningen.

Winter's bone, i regi av Debra Granik, handlar om Ree Dolly som lever i det öde Ozark-området, nära Arkansas. Det är på många sätt ett laglöst område där människor sköter sig själva. Många recensenter beskriver det som en film om "white-trash", och jag kan vara beredd att hålla med. Rees pappa sitter i fängelse för langning av metamfetamin, och Ree tar hand om sina småsyskon då mamman har blivit psykiskt sjuk. Hon ser till att de kommer till skolan, har det varmt i huset och mat på bordet, ja allt som behövs för att överleva. En dag kommer polisen och berättar att pappan har pantsatt huset som borgen för sin frigivning. Om han inte kommer tillbaka inom en vecka kommer familjen bli hemlös. Ree bestämmer sig för att leta upp pappan.

En riktigt stark och välspelad film med bra musik. Även om det är mycket elände i filmen, så har regissören haft den goda smaken att inte visa upp och gotta sig i allt (förutom möjligtvis en scen). Dessutom finns det ändå en liten, liten gnista hopp i filmen. Annars kan sådana här filmer ofta bli överdrivna och nästan parodier på elände. Dessutom är skådespelarna fenomenala, och särskilt då Jennifer Lawrence som Ree Dolly.

När jag såg True Grit slogs jag direkt av Hailee Steinfeld. Både söt och stark på samma gång. Hon har också en väldigt speciell utstrålning som känns självklar. Jag tänkte också att hon är nog mest med i början, sen kommer Jeff Bridges och grabbarna att ta över. Men hon är med i hela filmen och i princip varje scen. Hailee spelar flickan Mattie som vill hämnas på mannen som har mördat hennes far. Därför bestämmer hon sig för att anlita den hårde sheriffen Rooster Cogburn, spelad av Bridges. Motvilligt tar den slitne Cogburn på sig uppdraget med hjälp av Texas Rangern La Boef, spelad av Matt Damon. Mattie följer envist med de två männen efter högljudda protester, och en märklig resa tar sin början.

Filmen räknas in i kategorin västern, men som vanligt när bröderna Cohen är som bäst så vet man inte var det ska sluta. Det är mer som en slags sago-västern. Här finns många udda typer, och speciella händelser som bara känns så rätt. Det vackra fotot gör vissa scener ändlöst vackra. Samtidigt finns det råa och smutsiga hela tiden närvarande. Det känns så enkelt, ett klassiskt äventyr, men samtidigt har filmen något väldigt speciellt som är svårt att sätta fingret på. Det är kanske då film är som bäst. Och likt Winter's bone, är det den unga tjejen som gör filmen. Go and see!

Tematrio - Noveller/Novellsamlingar

2011-03-13T20:46:00.000+01:00

Den här tematrion hakar jag på. Jag älskar noveller! Jag gillar att man kan läsa en novell lite då och då och inte behöver läsa en hel roman i ett sträck för att förstå sammanhanget. Dock gäller ju inte det alla novellsamlingar! Ibland hänger de ju samman och då kan det vara en fördel att läsa dem i ett svep. Jag beundrar också en författare som kan behärska det lite kortare formatet och ändå lyckas rymma väldigt mycket i sin berättelse. Här är tre favoriter, men jag har många många fler.

Leva i synd av Margaret Atwood där berättelserna i allra högsta grad hänger ihop. Tillsammans målar de en bild av en kvinnas liv genom nedslag i olika åldrar och viktiga skeden. Men novellerna är också utmärkta var för sig. Atwood är som alltid vass och medkännande, smart och rolig.
Babian av danska Naja Marie Aidt. Klaustrofobiskt, skrev jag om den när jag hade läst den, och det är fortfarande ett ord jag förknippar med boken. Jag ser framför mig en strand där solens bländande ljus från den klarblå himlen blir en symbol för den laddade stämningen mellan karaktärerna som är på väg rakt in i ett avgörande. Det är en novell som innehåller det där, mer eller mindre, jag minns faktiskt handlingen ganska vagt. Men känslan och stämningen man får av att läsa novellsamlingen är desto mer bestående.
Och så en författare och ett verk som följt med mig ganska många år nu: Ninni Holmqvist och framför allt novellsamlingen Kostym som leker med våra föreställningar kring kön och genus. I många berättelser vet vi inte om det handlar om en man eller kvinna, det oerhört intressant att diskutera vad man själv tror och varför. Boken är också skriven med ett oerhört vackert språk. Jag tror banne mig jag måste läsa om den. Igen.

Camilla and the Horse - Christina Hesselholdt

2011-03-10T09:01:00.001+01:00

Först bara: Varifrån känner jag igen namnet Christina Hesselholdt undrar jag när jag får boken i min hand och och letar bland hennes tidigare titlar på omslagsfliken utan att det ringer någon klocka. Tills jag läser lite noggrannare och hittar bilderboken Det tokiga katthuset bland titlarna för barn. Genast seglar en bild av omslaget upp. Den bilderboken har jag sorterat in på rätt bokstav bland bilderbokstrågen på biblioteket oräkneliga gånger.

Men det var en parentes. Här kommer en till: Redan innan boken börjar möter jag tre namn som ger mig bra vibrationer, eller som rent av är tre av mina favoritförfattare: Emily Brontë och Sylvia Plath citeras och Ninni Holmqvist har översatt boken från danska. Jag blir glad och förväntansfull.

Och nu till själva innehållet. Camilla and the Horse är en novellsamling av danska författaren Christina Hesselholdt, boken är utgiven av Kabusa förlag. Boken består av två delar. Den första delen är uppbyggd av berättelser som hänger ihop genom sina karaktärer som återkommer. Den andra delen är en enda längre berättelse. Jag kastas lite fram och tillbaka i mina omdömen medan jag läser. I ena stunden tycker jag att Hesselholdt är överdriven och övertydlig, att hon går för långt och förstör subtila idéer som börjar så bra. För att i nästa stund tycka att hon är briljant och sucka igenkännande med tårar i ögonen. För att hon så väl lyckas fånga det djupt mänskliga och det ensamma i att vara människa.

I titelnovellen "Camilla and the Horse" (Camilla är huvudpersonen och the horse syftar på hennes välhängde pojkvän Charles som hon försöker sälja till en prostituerad) hittar jag en mening som sammanfattar Hesselholdts estetik och grundsyn på den mänskliga tillvaron:

"Åååh, detta mänskliga, detta alltför zizekska behov av sammanhang där det inte finns något." (s.72)

Alla bokens karaktärer letar febrilt efter ett sammanhang i sina kaotiska eller till synes meningslösa liv, de resonerar och analyserar, drar upp detalj efter detalj för att försöka skönja ett mönster. Och som läsare gör man likadant. Man letar efter meningen i texten, efter sammanhanget, för det verkar inte finnas något. Och när jag hittar den ovan citerade meningen förstår jag att det är gjort med avsikt. Det är ett försök att fånga just detta mänskliga behov av att skapa sammanhang där det (kanske?) inte finns något. Karaktärerna är bittra och cyniska, ganska hopplösa och jobbiga. De har fastnat i sina liv utan att veta hur de ska ta sig ut eller gå vidare. Det är bitvis väldigt roligt men också väldigt svart.

Den berättelse jag berörs mest av är den sista: "En tillställning". Den är uppbyggd som ett kammarspel med en förteckning över persongalleriet och med handlingen förlagd till en och samma scen. Det handlar om en fest där en splittrad familj återförenas. Stämningen är tät och laddad, man är instängd tillsammans med karaktärerna och berättaren hoppar mellan deras medvetanden tills man får känslan av att middagen är ett enda surrande getingbo. Slutet blir lite för tillrättalagt och skojigt tycker jag, men Hesselholdts språk blommar verkligen i berättelsen. Känn på den här meningen och alla underliggande stämningar och känslor den för med sig. Och alla bilder!

"Även om hon trivdes med att leva ensam och aldrig hade trott att hon skulle gifta sig, utan hade föreställt sig ett liv som veterinär vi Nordsjön utan man och barn, men med fyrhjulsdriven bil (sanden), lodenrock (blåsten) och en stor hund (ensamheten ), hade hon ändå gjort det." (s. 107)

Austen-debut

2011-03-08T20:47:00.000+01:00

Nu ska det ske! Jag ska begå min Jane Austen-debut och väljer passande nog den internationella kvinnodagen att börja på. Jag och min kompis E har nämligen upptäckt ett gemensamt hål i vår litterära allmänbildning. Vi har inte läst Jane Austen. Och ja, jag arbetar som bibliotekarie och ja, jag är en bokmal och nej, jag har faktiskt aldrig läst en endaste bok av Austen. Enstaka kapitel säkerligen under diverse litteraturvetenskapskurser, men aldrig en hel roman. Och så har jag ju sett filmatiseringar förstås. Men nu är det alltså dags. Vi ska ha en liten Jane Austen-bokklubb, E och jag och vi börjar med Pride och Prejudice som jag förresten beställde hem för tjugosex kronor. Det får man ju inte ens en fika för nu för tiden! Nu bäddar jag ner mig med Jane och läser förväntansfull den berömda första meningen: "It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife." Och vidare.

Kvinnor utan män

2011-03-01T11:39:00.000+01:00

I höstas läste jag Kvinnor utan män av Shahrnush Parsipur. Boken växte i min hand under läsningen, liksom kvinnornas öden som vävs in i varandra. Det är storslaget, snirkligt och drömskt i ett litet format. I helgen såg jag filmen med samma namn. Filmen bygger på videoverken i hennes utställning med samma titel, som bland annat visades på Kulturhuset i Stockholm i höstas.

Kvinnor utan män (film och bok) utspelar sig 1953 i Iran, då den demokratiskt valde premiärministern Mossadeq störtades av den CIA-stödda statskuppen, Operation Ajax, då Shanen återinsattes vid makten. Högaktuellt med andra ord, med tanke på vad som utspelar sig just nu, söder om Europas gräns. Historien låter oss följa några kvinnor som alla är förtryckta av det patriarkala samhället. Munis, som längtar efter att få delta i den politiska kampen men blir hindrad av sin bror, prostituerade Zarin som rymmer från en bordell, Faezeh som enligt norm börjar bli för gammal för att ingå äktenskap och Fakhri som lämnar sin man (just denna sista historia skiljer sig mellan bok och film där det skrivna utgör , en mycket mer gedigen och fängslande historia). Fakhri köper sig ett hus på landet med en tillhörande trädgårdsoas, som på ett eller annat sätt bildar en tillflyktsplats för dessa kvinnor, vilka söker sig bortom sina liv. Det är magisk realism i högform. Filmen är oerhört filmatisk och konstnärligt andandes, men jag gillar boken än mer, just för sin snirkliga historia där fiktion och verklighet flyter in i varandra i meningarna, liksom kvinnan som vuxit in i ett träd och badhusscenen med blodskrubbad hud.
Tyvärr är den svenska översättningen totalt helt bedrövlig, med irriterande och oförskämt usla fel som förstör läsupplevelsen. Jag ska nog försöka läsa om den inom kort för att jämföra efter filmen.

Boken skrev hon redan 1974, men den förbjöds då av den islamska regimen, eftersom den ansågs vara "kränkande för samhällsnormerna" och "propagerade för lösaktighet och lättfärdighet". Parsipur arresterades för sitt politiska engagemang mot Shahen och 1976 tvingades hon att lämnade Iran. Romanen publicerades först 1989.

Filosofisk feel-good

2011-02-28T10:39:00.000+01:00

Det har tagit evigheter att läsa ut Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Inte för att den är dålig, tvärtom, utan för att jag har haft extremt mycket omkring mig och bara orkat läsa ibland. Och varje gång så måste man ju komma in i boken igen. Ingen bra start, men i alla fall.

Egentligen gillar jag inte uttrycket feel-good, men det har visat sig vara ett uttryck som används mer och mer. Och när man ska beskriva vissa böcker så blir det lätt, ja det är lite feel-good. Då förstår låntagaren på bibblan, eller vem det är man diskuterar böcker med, precis vad man menar. Så jag viker mig för feel-good. Kanske är det så att det finns ett behov av dessa böcker.

Det känns som att det finns olika sorters feel-good. Igelkottens elegans tillhör den sorten som innehåller mörkare stråk. Huvudpersonerna är, 12-åriga Pamola, en brådmogen flicka som tycker livet är absurt och har bestämt sig för att ta livet av sig på sin 13-årsdag. Sen har vi portvakten Michel, en halvfet dam i medelåldern, som försöker leva upp till schablonbilden av vresig och outbildad portvakt, men i hemlighet älskar hon litteratur och filosofi. När den japanske affärsmannen Ozu flyttar in, möts deras vägar. Alltså finns det både djup och mysighet i den här boken. Och jag gillar verkligen de filosofiska funderingarna På det hela taget en trevlig bok, om än lite sega partier. Nu tänkte jag ge mig i kast med Ät mig, av en annan fransyska Agnes Desharte, vilken verkar ha en del gemensamt med Igelkottens elegans. Franska småmysiga böcker med djup, både från förslaget Sekwa. Blir nåt att sätta tänderna i...

Svart flicka, vit flicka

2011-02-23T22:30:00.000+01:00

Den där Joyce Carol Oates alltså. Man blir inte klok på henne. Det är svårt att tänka på henne utan att tänka på hur många böcker hon skrivit. Och skriver. Ibland tänker jag att jag kan ha som projekt att försöka läsa hela hennes produktion, jag har läst femton romaner så jag tänker att det är en god start. Men med tanke på att hon publicerar i snitt två romaner per år så blir det något att bita i. Jag har räknat lite och får det till att hon skrivit femtiosju romaner, tjugofyra novellsamlingar och fyra ungdomsromaner. Därtill essäer, dramatik, lyrik, självbiografiskt material samt barn- och bilderböcker. Det är ju förstås något att glädjas över eftersom jag tycker mycket om Joyce Carol Oates och för det mesta gillar hennes romaner väldigt mycket. Som man brukar säga: hon håller en väldigt hög lägsta-nivå. Men jag kan inte komma ifrån att jag varje gång jag plockar upp en Oates-roman, börjar fundera över vilken nivå romanen ligger på. Är det ett huvudverk eller ett slags mellanbok?

Hur som helst, nu har jag läst romanen Svart flicka, vit flicka, som kom på svenska 2007. Den påminner miljömässigt om Jag ska ta dig dit som i sin tur påminner tematiskt om Marya - ett liv. Jag tänker att Svart flicka, vit flicka inte är ett huvudverk i Oates produktion, det är inte ett verk man kommer att lyfta fram framför andra som oförglömligt. Därmed inte sagt att det är en dålig roman. Jag har njutit under läsningen.

Miljön är ett college som lägger stor vikt vid att ha en blandad och integrerad blandning studenter. Alltså både svarta och vita flickor. Genna, en av Oates alla rödhåriga och nervösa gestalter, blir rumskamrat med Minette Swift, en svart flicka och dotter till en predikant. Genna blir som besatt av att bli vän med Minette, som i sin tur är butter och svår. Minette blir utsatt för rasistiska trakasserier och impopulär bland de andra studenterna eftersom hon inte följer de utstakade rollerna hon förväntas spela.

Det är Genna som berättar, i ett efteråt-perspektiv där allt redan hänt och allt är för sent. I början av romanen får man intrycket av att det skett ett rasistiskt mord och att hela berättelsen ska utmynna i det. Men det visar sig i stället handla mycket om Genna själv och hennes komplicerade föräldrar som bär på många hemligheter. Just det greppet gillar jag mycket, att man som läsare plötsligt inser att det i själva verket handlar om något helt annat, samtidigt som Genna själv förstår det. Hennes redogörelse blir en uppgörelse.

Visst handlar det mycket om rasfrågor och rasism, men det handlar lika mycket om systerskaps-temat som så ofta återkommer hos Oates. Genna vill bli mer än bara vän med Minette, hon vill bli som en syster för henne, en längtan som gör att hon förminskar sig själv för att vara till lags. Det är alltså mycket som känns igen från andra romaner av Oates och kanske just därför är det så lätt att bli uppslukad.

Tematrio- Hjärtedagen

2011-02-20T08:00:00.001+01:00

Utmaingen från bloggen Lyrans noblesser tematrio löd: Berätta om tre favorittexter som handlar om kärlek!

1. Bruno K Öijers dikt Du fick aldrig veta. I och för sig ingen lycklig kärlek, mer melankolisk. Men jag har alltid tyckt att den är oerhört vacker. Bäst är ju att höra Bruno själv läsa den.

2. Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. En av tidernas vackraste kärlekshistorier, om ytterligare en olycklig kärlek, men med helt andra hinder för kärleken än vad vi har idag. Då vid sekelskiftet 1900 gällde det att vara från samma samhällsklass om man skulle få varandra. Den gripande kärlekshistorien berättas genom ett fantastiskt och enkelt språk. Detta tillsammans med de fina miljöbeskrivningarna gör romanen till en riktig tidlös klassiker. Man glömmer aldrig Arvid och Lydia.

3. Bob Dylans Lay lady lay. En av mina favorit Dylans. Läste någonstans att den ska handla om Bob Dylans relation med Joan Baez. Jag ryser fortfarande varje gång jag hör den. Lay, lady, lay, lay across my big brass bed...

Kvinnor på ett tåg - Anita Nair

2011-02-18T23:15:00.000+01:00

Senaste bokcirkelboken valde Jenny S: Kvinnor på ett tåg av Anita Nair. Jag läste den här boken med förtjusning, blev uppslukad från första sidan, och tyckte den var lättläst och underhållande. Därmed inte sagt att jag inte har invändningar. Jag stör mig främst på formen. Och för att beskriva formen måste jag beskriva handlingen.

Det utspelar sig i Indien och handlar om Akhila, en kvinna i fyrtioårsåldern som stiger på ett tåg. Hon ska dela kupé med fem andra kvinnor och hon inleder ett samtal med dem där alla får berätta sin historia. Akhila står hela tiden i centrum och återkommer som berättelsens nav. Min invändning är att jag helt enkelt bryr mig mer om Akhila än de andra kvinnorna. Hennes berättelse är jättebra beskriven. Hon står inför ett vägskäl i sitt liv och det hon vill diskutera med de andra kvinnorna är om en kvinna kan leva ensam. För Akhila har nämligen tagit hand om sin familj efter pappans bortgång. Och om sin systers familj efter moderns bortgång. Hennes eget liv som kvinna har alltid hamnat i skymundan, aldrig tagits på allvar. Förrän nu. Hon har brutit sig loss från familjen och traditionen och satt sig på ett tåg som kan leda mot en ny framtid, ett självständigt liv.

De andra kvinnornas historier är intressanta och spännande men rymmer oftast ett helt liv inom ett kapitel. jag blandar ihop dem till slut och kan inte riktigt använda dem som jag antar att det är tänkt: som motpoler och motvikt till Akhila. Blir det inte lite tjatigt efter ett tag med ramberättelsen där Akhila lutar sig ut genom fönstret för att få luft eller tankfullt studerar de sovande kvinnogestalterna tills en av dem visar sig vara vaken och inleder sin historia...? Det kanske beror på mig. Jag vill stanna kvar hos mina gestalter, lära känna dem, följa dem en liten bit och se hur de utvecklas. Vad dessa kvinnor bjuder på är en återberättelse av sina liv - man vet att man aldrig får veta något om deras framtid.

Till skillnad från berättelsen om Akhila alltså, som är levande. Hon utvecklas och förändras, man känner med henne. Och det finns faktiskt en framtid, trots allt.

Blue Valentine och Sarah's Key

2011-02-18T14:51:00.000+01:00

Filmfestivalen avslutades för min del med en ny favoritfilm och en lite mindre bra. Blue Valentine var fantastisk. Michelle Williams är en favoritskådespelare som bara blir bättre för varje film. Fast det här är ingen film man blir glad av, snarare tvärtom. handlingen kretsar kring två karaktärer: Kärleksparet. När vi först möter möter dem förstår vi att allt inte är som det ska, balansen i relationen är inte helt bra. Cindy, spelad av Michelle Williams, stressar för att hinna till jobbet och samtidigt göra i ordning fyraåriga dottern för skolan, medan Dean, spelad av Ryan Gosling, softar runt med en cigg i mungipan och leker med dottern i stället för att hjälpa till. Cindy är full av återhållen irritation, splittrad, trött. Sedan möter vi Dean och Cindy i olika situationer som så småningom visar sig vara förfluten tid. Vi får se hur de träffades, hur de blev kära och fyllde i saknade pusselbitar i varandras liv. Och så tillbaka till nutiden där det gått fyra år och där kärleken ersatts med vardag.
Det är fruktansvärt smärtsamt att se hur kärleken föds och blommar upp för att sedan ta slut. Det är filmat tätt inpå, intimt och intensivt. Vackert och väldigt känslosamt.

Och så till sist filmatiseringen av Sarahs nyckel, skriven av Tatiana de Rosnay. Det är ingen dålig film, absolut inte. Den är gripande och stark, men lite väl sentimental för min smak. Filmen börjar i nutid där Kristin Scott Thomas spelar den amerikanska kvinnan Julia, som sedan många år lever med man och dotter i Frankrike. Hon arbetar som journalist och ska nu skriva ett reportage om Frankrikes inblandning när massor av franska judar deporterades under andra världskriget. Av en slump råkar hon på judiska flickan Sarahs öde, en flicka som bodde i Julias nuvarande lägenhet innan familjen deporterades till koncentrationsläger. Men Sarah och hennes lillebror finns inte med i några listor. Vad hände med dem? Julias eget liv vävs samman med Sarahs i kringelkrokar som jag tycker håller till en början men blir lite långsökt mot slutet. För berättelsen tappar liksom lite fokus efter ett tag. Det judiska folkets tragedi får stå tillbaka för ett slags detektivarbete där Julia far kors och tvärs mellan Europa och USA, och det hela utmynnar i en spirande romans (troligtvis) och det tårdrypande avslöjandet att Julia döpt sin andra dotter efter Sarah. Naturligtvis känner jag mig som vanligt hård och kall med ett hjärta av sten när jag himlar med ögonen samtidigt som jag hör spridda snyftningar bland publiken. Men jag gillar helt enkelt inte den här typen av utstuderade försök att få mig att känna vissa saker. Då går jag direkt in i trotsåldern.

Enkät: Just nu...

2011-02-15T21:18:00.001+01:00

JUST NU…

Läser jag: Göteborg i päls av Per Johansson till bokcirkeln och Svart flicka, vit flicka av Joyce Carol Oates som ren lustläsning.
… och tycker: att det är härligt att läsa Oates igen! Och att boken verkar bra fast jag bara läst några kapitel. men det är internatmiljö och en hämmad rödhårig flicka och det är ju aldrig fel. Tycker även att Göteborg i päls verkar lovande, och kul att läsa när man själv råkar bo i Göteborg!
Lyssnar jag på: Alla Robyns senaste skivor när det är dags att natta lillan. Hon verkar gilla rytmerna.
Tittar jag på: SVT play: Klass 9A, Gynekologen i Askim, Vägen till Lycka, Sherlock
Känner jag: Glädje efter att i helgen ha jobbat första dagen på tio månader. Och sedan lika stor glädje över att få fortsätta vara mammaledig större delen av min tid ett tag till.
Önskar jag: Att jag fick mer lästid och läsro. Och mer tid att blogga...
Längtar jag efter: Våren! Och nästa bokcirkelträff!

Enkät hittad hos Dark Places.

Filmfestivalen: Never Let Me Go

2011-02-12T17:18:00.000+01:00

Jag har tidigare läst Kazuo Ishiguros roman Never let me go, men minns inte att jag blev särskilt berörd av den. Då tycker jag att Ninni Holmqvists Enhet på samma tema är snäppet vassare. Men filmatiseringen av Never Let Me Go är lyckad. Det handlar om kloning av människor, att det i framtiden ska finnas en uppsättning reservdelar på levande människor som bara väntar på att användas. Vi får följa tre av dessa kloner; Tommy, Kathy och Ruth. De växer upp på internatskolan Hailsham, till en början ovetande om sin lott i livet. Men så småningom kommer verkligheten ifatt dem och de slussas ut till ett liv där man kan vara antingen organdonator med en gång eller vårdare i några år innan man börjar donera sina organ ett efter ett tills man till slut gör slutdonationen och dör. Den stora behållningen i filmen (och i boken som jag minns det) är relationen mellan dessa tre personer. Kathys och Tommys kärlek som stoppas av Ruth som svartsjukt ställer sig mellan dem för att desperat försöka få lite kärlek i en känslokall värld. Sedan tror jag också att jag hade tyckt ännu mer om filmen om jag inte hade läst boken, det tar ju bort spänningen när man vet vad som ska hända.... Det är en finstämd och vacker film med regniga lantliga miljöer som ställs i kontrast till det cyniska uppdrag människorna fått från "födseln".

Filmfestivalen 2011

2011-02-10T20:27:00.001+01:00

34:e Göteborg International Film Festival.

Fröknarna Boardy utanför årets filmtält, Lagerhuset.

Brim på fina biografen Draken.
"Alla islänningar har en relation till havet, vare sig de själva har varit till sjöss eller känner någon som jobbar till sjöss", säger Árni Ólafur Asgeirsson, regissören till den isländska filmen Brim som bygger på teatergruppen Vesturports succépjäs. Filmen handlar om en fiskebåt vars besättning tvingas hantera en av männens självmord. Efter några dagar till lands beger de sig ut igen, denna gång med en ny besättningsmedlem, en kvinna. I tillbakablickar får vi se vad som föranledde självmordet. Det är klaustrofobiskt, sjösjukt och känslosamt om havet och båtkulturens machoism. En film som sitter kvar.

Roy Andersson, Charlie Kaufman och Stellan Skarsgård samtalar med Orvar Säfström i Lagerhuset.

Blir varm i hjärtat av det här. I denna finstämda och humoristiska dokumentären Guilty pleasures får vi följa olika personer som är knutna till Harlequinböckerna. Japanska hemmafrun Hiroko som drömmer om ett Harlequinliv och för att uppnå detta börjar ta danslektioner, indiska Shumita som kämpar för att få sin man tillbaka, Shirley som kämpar för sitt förhållande och romantik, Stephen som prytt mer än 200 Harlequinomslag och söker efter sin själsfrände och den pensionerade Roger som skriver under pseudonymen Gill Sanderson och som inte tror på kärleken. Skrattar och gråter åt karaktärerna och en Harlequinbok blir aldrig detsamma igen.

The last flight of the flamingo, baserad på Mia Coutos roman, utspelar sig i början på 90-talet i Moçambique då inbördeskriget precis tagit slut. Fem döda FN-soldater, vars enda rester består av hjälmar och penisar, ska utredas av en italiensk FN-tjänsteman. Mystik och folklore möter civilisation och logos. Korruption, språk och kolonialisering i en deckarliknande fars, fast det komiska är svårt att avgöra ibland och publikens skratt känns lite trevande ibland. Det är stereotypt och huvudpersonen är ju egentligen en mansgris, men jag gillar det och det är nästan lite befriande att inte veta hur scenerna ska tolkas.

Upside down: The Creation Records. Dokumentär om indie-skivbolaget Creation Records uppgång och fall från grundaren Alan McGees värvade Jesus And Mary Chain i början av 80-talet till Oasis. Intervjuer och inblickar i ett exctasyflödande kreativt kaos. Hann inte stanna på utfrågningen tyvärr.

William S Burroughs: A Man Within
Genom klipp från framletade hemmagjorda filmer, intervjuer med bland annat Patti Smith och Tv-klipp har Yony Leyser satt ihop sin film om Burroughs. Det är ett ömsint och hyllande porträtt av en ensam, skjutgalen och hög Burrough. Kanske inget nytt som framkommer, fokuset är till stor del satt på hans homosexualitet. Yony var själv på plats och svarade på frågor om stora kreatörer och dagens inspiratörer.

Jag är nöjd med årets filmfestival, hade tre filmer till att se men som missades. Men tänker att jag kan se dem senare: Never let me go, Blue Valentine och Sarahs nyckel. Tänkte mig ett litterärt tema men det höll inte, blev fler dokumentärer än jag planerat och så hade jag velat följa min lilla tradition med att se en film på Aftonstjärna men hittade ingen film som passade. Men som sagt: är nöjd. Dock en liten undran över att ha med drakfostret som förfilm igen, det roliga är ju att det alltid är en ny sådan. Ska denna behållas? Och vid varje filmtillfälle var det någon som suckade så där som folk gör vid något sött och fint (kattunge, bebis). Och så undrar jag varför jag envisas med att stanna kvar på utfrågningarna.

Filmfestivalen: Rabbit Hole

2011-02-10T12:23:00.000+01:00

Här kommer min anspråkslösa rapportering från årets filmfestival i Göteborg. Jag såg bara fyra filmer i år men är ändå mycket nöjd. Det var starka filmer och helt fantastiskt att få komma iväg och försvinna i biomörkret under flera timmar! Först ut var Rabbit Hole, ett amerikanskt drama med bl.a. Nicole Kidman. Stillsamt och intensivt. Miljön är den amerikanska förorten, lyckan och rikedomen som så många gånger tidigare skildrats i sina mörkaste stunder. Även här har lyckan rämnat och drömmen tagit slut. Det vackra och framgångsrika paret lever i ett stort och vackert hus med en stor och trädgård. Men redan från början förstår man att något inte är som det ska. Frun planterar blommor i rabatten med en beslutsamhet som får oss att förstå att detta är på liv och död. Hon försöker återskapa något som varit, och undan för undan får vi veta vari tragedin består: det förlorade barnet, pusselbiten som behövs för att göra hela bilden komplett. Stort hus, vacker trädgård, två bilar, hund, lyckliga och vackra föräldrar. Och så barnet. Mer vill jag inte avslöja om just den detaljen för det tar bort filmens spänning. Det handlar om sorg och om att som ett par och en familj försöka bearbeta sorg tillsammans och på varsitt håll. Om att försöka gå tillbaka till när allt var bra och om att misslyckas med det. Om att besluta sig för att trots allt välja varandra igen och göra ett nytt försök? Många starka scener och mycket smärta. Jag uppskattar också filmer som kan lämna sina huvudpersoner där mitt i sorgen utan att övertyga åskådaren om att det kommer att bli bra igen. För det kan man inte veta. Allt man kan göra är att försöka om och om igen. Och trots den smärtsamma berättelsen så lämnar jag ändå biografen med hopp om att kärlek och gemenskap övervinner de svåra saker man tvingas utstå i livet.

Stor-Emma

2011-02-02T11:55:00.005+01:00

En av de begåvade systrarna Adbåge, närmare bestämt Lisen, kom precis med boken Stor-Emma. Som vanligt är det fina och finurliga bilder med en väl genomtänkt text som gör bilderboken till något alldeles extra. Jag gillar de härliga färgerna, den snygga 50 eller 60-tals stilen samt att det finns något nytt att upptäcka på varje bild.

Boken handlar om Emma (som påminner lite om Emma Adbåges Leni). Emma ska gå med föräldrarna till deras vänner på middag. Hon måste ha finkläder och mamma flätar håret för hårt. Vännerna har också en flicka som heter Emma, men hon är äldre så de kallar henne för Stor-Emma. Gå och lek med Stor-Emma, säger mamma och pappa. Emma vill inte, hon tycker inte att Stor-Emma verkar snäll.

En perfekt bok att läsa och prata om. Man kommer ju själv ihåg hur det var när man blev ihopparad med någon man inte ville leka med. Bara för att föräldrarna var vänner. En söt bok som passar kanske från 2-års åldern och uppåt. Ser också fram emot syster Emmas nya bok Leni blir en bebis, som har beställt till biblioteksfilialen där jag jobbar. Fina bilderböcker är verkligen något alldeles särskilt!

Bok blir film gånger två

2011-01-27T17:00:00.000+01:00

Nu är Göteborgs Filmfestival här igen! I år har jag bara köpt biljetter till fyra filmer, å andra sidan har jag aldrig tidigare behövt ta hänsyn till en tiomånaders bebis. Så fyra filmer får räcka. Två är baserade på romaner: Sarah’s nyckel bygger på Tatiana de Rosnays roman med samma namn som var bland de första böckerna jag bloggade om, och så ska jag se Never Let Me Go efter Kazuo Ishiguros roman. Den skrev jag om här, och det är nog den filmen jag ser allra mest fram emot att få se! Boken var mycket speciell, lite långsam och eftertänksam. Och förstås dystopisk. Sarah’s nyckel var som jag minns den, en spännande och lättläst roman. Den handlar om judeförintelsen och innehåller flera väldigt obehagliga scener som jag inte hade tänkt på förrän jag nu försökte komma ihåg handlingen igen. Väldigt sorglig vill jag minnas, så det blir nog en ganska jobbig filmupplevelse. Med i filmen är bland annat Kristin Scott Thomas. För övrigt ska jag se en film med Nicole Kidman och en med Michelle Williams, två skådespelarfavoriter. Men jag har alltså i år valt bort chansningarna och de där filmerna man verkligen bara kan se på filmfestivalen. Det är ju annars själva poängen med festivaler av det här slaget, kan jag tycka. Att man trillar in på en film från Taiwan av en slump och får en av sitt livs bästa filmupplevelser. Och obligatoriskt är också minst ett riktigt bottennapp, en tretimmars film i en enda tagning om en gubbe som tror att han är Don Quijote, till exempel. Men som sagt, i år tar jag det säkra före det osäkra och satsar amerikanskt, engelskt, amerikanskt, franskt.

Italiensk buskis med lite djup och lite feelgood

2011-01-26T13:11:00.007+01:00

På den filmklubb som jag är med i såg vi senast En italiensk familj på gränsen till sammanbrott av Ferzan Ozpetek. Det är ju en film som har fått väldigt bra kritik över lag. Men den lämnade mig med lite jaha. Helt ok, underhållande, lite drama, lite djup och lite humor. Men det är ingen film jag kommer att gå och tänka på länge.

En av de första scenerna är en av de roligaste (som i tragikomisk), och sätter tonen för filmen. Tommaso, familjens näst äldste son, har suttit och laddat för att komma ut ur garderoben som gay, när något mycket oväntat händer som förändrar hans situation totalt. Filmen handlar mycket om familjens reaktion inför homosexualitet Det blir missförstånd och dråpligheter. I vissa scener gränsar det till buskis eller det burleska. Det är den patriarkala la familia i kubik. Antagligen, och förhoppningsvis, är det meningen att det ska vara så. Sen finns det ett visst djup som glimtar fram i vissa scener. Men överlag är det en trevlig film och inte så mycket mer.

Det här med resuméer

2011-01-22T15:59:00.000+01:00

Jag har läst del ett och två om klanen Otori, Lian Hearns böcker om Takeo och Kaede som lever i ett fedoalt japan som till stor del liknar det verkliga landet. Första boken slukade jag och jublade över hur spännande och välskriven den var, vilka överraskande karaktärer som fanns med och vilka fantastiska egenskaper de besitter. Kanske störde jag mig lite lite på att kvinnorna var vackrare än vackrast och att männen generellt hade svårt att tygla sina lustar men över lag tycker jag att det är en jättebra bok som vänder sig till vuxna och ungdomar som gillar spänning, historia och fantasy.

Men så läser jag alltså den andra delen och kör fast totalt. Andra delen är nämligen skriven på ett sätt som ska kunna vända sig till en läsare som inte har läst första delen. Den är fylld av återblickar, förklarande meningar, den återknyter och återberättar i var och varannan ening, och för mig som faktiskt har läst första delen och dessutom minns vad som stod i den, blir detta outhärdligt tråkigt efter några kapitel.

Jag tycker så här: Om man skriver böcker i en serie som hänger tätt ihop och där den nya delen tar vid där den förra slutade, så får man förutsätta att läsaren har läst första delen eller annars letar upp den första delen och läser den först. Och om man som författare tänker att läsaren kanske har glömt några viktiga detaljer sedan läsningen av den förra delen så föredrar jag en en fristående kortfattad resumé i början av boken, typ "Detta har hänt". Att försöka väva in en sådan resumé i själva berättelsen går bort. Det gör att texten står och stampar på samma ställe utan att komma framåt och blir en riktig spänningsdödare.

För övrigt stör jag mig enormt på att Kaede får feber av åtrå och andra starka känslor.

Snart är jag borta

2011-01-17T11:46:00.000+01:00

Snart är jag borta, Hanna Jedvik

Lina blir våldtagen på en fest. Hon är full och skäms över att hon följde med killarna hem. Hon skäms så mycket att hon inte ens vågar berätta det för sin bästa kompis Maja. Hemligheten äter upp Lina och den enda som får henne att le är Calle som trivsamt tvingar sig på Lina utan att vara framfusig eller påstridig. Maja och Lina får plötsligt en spricka i sin annars så tajta vänskap och vardagen delas inte som förr. Man får följa de båda flickorna och vad de har gemensamt är att de båda längtar bortom: Maja längtar bortanför småstaden och drömmer om ett liv i Göteborg medan Lina längtar bortom sig själv. Det är bra. Jedvik lyckas skriva en sammanhållen bok om tjejers utsatthet, vänskap och om att växa, för det gör dom. De växer båda två och utvecklingen känns realistisk och inte alls krystad som i så många andra ungdomsböcker. Det är en läsvärd fin debut och man kan ju bara hoppas på att det kommer fler ungdomsböcker av Göteborgsjournalisten Hanna Jedvik. På Rabén & Sjögren kan man läsa hennes egna beskrivning samt få hennes soundtrack till boken.
Det är förövrigt väldigt många ungdomsböcker som kommit senare tid som innehåller låtcitat. Musikvärlden får tala för personerna och gestalta deras tankevärld. Ibland känns det lite krystat men i de flesta fall, liksom här, fungerar det bra.

Läskris 2: Den skakande kvinnan eller en historia om mina nerver

2011-01-12T12:00:00.002+01:00

På julledigheten tog jag med några böcker hem. Innan jag läste Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann (som var något av en besvikelse), så började jag på Siri Hustvedts senaste. Jag älskar allt vad Siri Hustvedt skriver. Särskilt Vad jag älskade. Därför trodde jag att jag, trots det tunga ämnet, ändå skulle gilla Den skakande kvinnan eller en historia om mina nerver. Jag visste ju i och för sig att det handlade om neurologi, men det var ju ändå Siri Hustvedt. Den började ganska bra och personligt om Hustvedts upplevelse första gången hon fick ett sk. skakande eller hysteriskt anfall. Hon skulle hålla ett tal på sin fars begravning och plötsligt började hela hennes kropp att skaka våldsamt. Hon får sedan dessa skakningsanfall vid ett flertal tillfällen. Sen påbörjas en resa i neurologins och det undermedvetnas värld. Freud och andra psykoanalytiker tas upp, samtidigt som olika fallbeskrivningar beskrivs. Dessa läggs på varandra och det blir ganska tråkigt och oerhört mastigt att ta till sig. Man måste nog vara mycket intresserad av neurologi och psykiatri för att uppskatta den här boken. Jag läste i och för sig bara så där 40 sidor, den kanske blir bättre sen? Någon som vet? Nu läser jag Igelkottens elegans och det känns som att min läskris har gått över!

kärlekskranka killar från 2010

2011-01-10T13:27:00.000+01:00

Kanske var kärlek ett av temana inom ungdomslitteraturen under 2010, som Petter Lindgren nämnde. Fast när är inte kärlek ett av temana inom tonårskulturen? I alla fall så fanns det ett antal kärlekskranka tonårspojkar bland fjolårets litteratur.

I Ingrid Olssons bok Komma över har Jesper precis blivit dumpad av sin stora kärlek. Pank, deprimerad och orkeslös sitter han i sin lilla sunkiga lägenhet och längtar efter det han förlorat och kan inte sluta tänka på Emma, eller kolla hennes facebookstatusar eller bli lyckligt nervös varje gång hon ringer. Genom boken skalas piedestalkänslan bort och Jesper hittar tillbaka till sig själv. Det är som vanligt i Olssons böcker ett rätt långsamt tempo i texten, känslosamt och inkännande, något som i denna bok, till skillnad från hennes andra får mig att bli lite rastlös. Men jag gillar att de vanliga känslosamma killarna får ta plats. Liksom i Johanna Lindbäcks Saker som aldrig händer där Andreas blir dumpad av sin flickvän Hanna. De har varit ihop i ett års tid men plötsligt börjar Hanna kännas annorlunda. Det handlar om att bli sviken, både av kärleken och av vännerna, om att komma över kärlek och hitta sig själv. Det är, som i Lindbäcks tidigare böcker, vanligt och vardagligt som utgör historien. Själv tycker jag att det blir lite för mycket antiklimax med det som inte händer, men som man som läsare sitter och väntar på.

I Bara kärlek kan krossa ditt hjärta, av Gunnar Ardelius, dyker Betty och Morris upp från hans tidigare bok Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Men nu har kärleken tagit slut, eller i alla fall för Betty som dumpat Morris. Han kämpar för att komma över sin saknad och kärlek samt för sin ångest och rädsla för hans pappas vacklande hälsa. Av någon anledning finner jag att jag blir rastlös genom läsningen, kanske är det all löpning eller så är det i avsaknad av något i texten. Boken sticker ut lite från hans tidigare böcker genom att vara skriven mer i romanform, än som de tidigare poesiromanerna. Trots detta innehåller den så klart Ardelius-språket; poetiskt, kreativt och ordrikt, vilket gör honom så läsvärd.

I Mikael Niemis Skjut apelsinen så trånar den namnlöse 16-åriga huvudpersonen efter en av skolans snyggaste tjejer. Trots att detta inte är själva temat för boken, som mer handlar om utanförskap, gränsdragningar och ett bristande vuxenskap, samt de senaste årens skoldödsskjutningar i världen, så fungerar det som en katalysator för bokens handling. Boken handlar om att inte bli sedd och en längtan efter detta samt att äga ordets makt. Språket är grovt, fyllt med äckelutläggningar och har blivit kallad "grabbig". Jag vet fortfarande inte, efter att en rätt lång tid gått sedan läsningen, vad jag tycker. Den sticker befriande ut i alla fall bland fjolårets böcker genom att vara lite som en punkrebell.

Hundraåringen- inget för mig...

2011-01-03T11:00:00.004+01:00

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson har ju toppat en massa bästsäljarlistor och alla talar om den. Alla läser den och alla ger bort den. Även jag. Och det är inte bara äldre damer, som det verkade som först, utan det är människor i alla möjliga åldrar som bara tycker att den är såå rolig och de skrattar högt när de läser den. Ok, tänkte jag den kan jag ju ta som omväxling till, de inte så roliga-som-i-att- skratta-högt-böcker som jag läser annars. Och jag ville verkligen bli underhållen och få skratta lite. Men icke. Knappt ett leende. Vad är det jag har missat? Vad är det för fel? Jag läste och läste, men aldrig blev det kul. Eller ens underhållande. Nästan så att jag blev arg på boken, och den tog ju aldrig slut. Svårt att sätta fingret på vad det var, men den fångade mig inte helt enkelt. Misstänker att jag inte är mycket för formen av skröna, som den här berättelsen har. Det otroliga och lite tokroliga. Och så var det något med språket som kändes konstlat och lite krystat. Förlåt, alla ni Hundraårings-älskare där ute, men det här var inget för mig. Jag håller med bloggaren Boktoka som inte heller var så förtjust i boken.

Bästa filmer 2010- Modersrollen, barn och fantasi

2010-12-29T22:00:00.001+01:00

2010 var ett hyfsat bra filmår, men med några få riktiga höjdare. Det som förenar flera av dem är starka kvinnoporträtt av duktiga skådisar. Jag har också på känn att en del som jag inte har hunnit se skulle platsa här. En av dem är Svinalängorna, som har fått strålande kritik både här hemma och utomlands. Och det är ju verkligen Noomi Rapace år i år. Men den filmen får jag återkomma till.

Det vita bandet av Michael Haneke

Den första filmen vi såg i höstens filmklubb, som jag är med i. Vi var alla helt knockade efteråt, och det har varit svårt att toppa den. Jag minns att jag satt i samma ställning i 40 minuter innan jag insåg att jag började få kramp i benet. Tät var ordet jag använde och det är detsamma när jag nu tänker tillbaka. I svartvitt skildras en by i 1800-talets Tyskland, där hemska händelser gör alla misstänkta, inte minst barnen... Men vem var det egentligen?

Fish tank av Andrea Arnold

Engelsk socialrealism är ofta bra, men kan ha en tendens att bli för mycket. Men inte här. Hiphop-musiken och ungdomsporträttet av flickan Mia, mästerligt spelat av nybörjarskådisen Katie Jarvis, för filmen till en annan dimension. Även om vissa bitar är lite feministiskt tvivelaktiga, så är det på det hela en riktig pärla till film, där slutscenen med Nas Life's a bitch, dröjer sig kvar lääänge efteråt.

Miss Kicki av Håkan Liu

Pernilla August imponerar i en rollen som opålitlig mamma, en roll vi inte är vana att se henne i. Men hon briljerar verkligen som instabila och halvalkade mamman Kicki som försöker återknyta kontakt med sin 16-årige son som vuxit upp hos mormor. Smärtsamt att se det typiska beteendet hos barn som alltid hoppas och försvarar sina frånvarande föräldrar. Men resan till Taiwan blir något av en vändpunkt för dem båda.

Engelen av Margret Olin

Jag trodde aldrig tårarna skulle sluta strömma i slutet av denna, minst sagt gripande film på Göteborgs filmfestival. Men låt inte det avskräcka er, det är inget slisksorgligt eller elände för eländets skull över den här. Margret Olin har bara lyckats göra en kolossalt stark film om drogmissbruk, och valet att lämna bort sitt barn med hopp om att det ska få ett bättre liv. Filmen bygger på regissörens väns erfarenheter av detta dilemma. Riktigt fina skådespelarinsatser av Maria Bonnevie i huvudrollen och Gunilla Röör som hennes mamma.

Till vildingarnas land av Spike Jonze

Jag var aningens tveksam till den här filmen, eftersom jag tyckte den flörtade för mycket med vuxenpubliken. Den bygger ju ändå på en barnbok. Jag har också träffat på flera barn, som sagt att boken är bra men filmen var konstig... Men bortsett från det var det en riktigt fin film. Snyggt gjord, bra musik och vackra scener. Både filosofisk och tänkvärd om barndom och fantasi.

En sån där lista

2010-12-27T18:11:00.000+01:00

Det här året har varit lite annorlunda för mig. Framför allt eftersom jag har varit mammaledig sedan april och inte alls läst på ett bibliotekariesätt. Jag har alltså läst väldigt lite barnböcker (förutom pekböckerna som börjar göra intåg i hemmet), ungdomsböcker och nya böcker. I stället har jag läst mycket ur min bokhylla, ganska många klassiker, dystopier och omläsningar av favoritböcker. Därför gör jag i år även en annorlunda "årets bästa"-lista. Länkar till inlägg jag tidigare skrivit om nedan nämnda böcker.

Årets omläsning: Över näktergalens golv av Lian Hearn. Filmiskt berättad, stora känslor, klaner, förbjuden kärlek, övernaturliga förmågor och Japan, Japan, Japan!

Årets klassiker: Väljer mellan Mot fyren som också var en omläsning där jag äntligen fick bekanta mig med fantastiska Virginia Woolf på allvar, och Fahrenheit 451 av Ray Bradbury som är skrämmande aktuell trots all tid som gått sedan den skrevs.

Årets besvikelse: Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug som hajpats i tidningarnas recensioner men överlag fått ljumma omdömen hos bokbloggare och bokcirklare i min närhet. Jag tyckte den var ytlig och alltför ironisk utan att verkligen gå på djupet med karaktärerna och deras känslor. Trist för det fanns verkligen roliga avsnitt och mycket potential.

Årets nya bekantskap: Alice Munro. Som inte upphör att fascinera. Hennes noveller kräver omläsning och eftertanke.

Årets tegelsten: The Golden Notebook av Doris Lessing. Den tog tid att läsa och den var en trogen följeslagare under en stor bit av hösten och den bara växer och växer efteråt.

Årets roman: Här tänker jag ny roman från 2010 och väljer Utrensning av Sofi Oksanen som jag tyckte var mästerlig. Kul också med tanke på att jag bara halvgillade Stalins kossor och att de element som jag gillade mest i den romanen har utvecklats och fått större plats i Utrensning.

Årets dystopi: The Year of the Flood av Margaret Atwood. Jag blev helt begeistrad i Atwoods senaste. Det är äventyr och teknik och hjältinnor och domedagen i en salig blandning.

Årets överraskning: Att jag läst så mycket på engelska i år. Och att det ger så mycket att läsa på originalspråk! Det finns en känsla och stämning tillhörande varje språk som inte går att översätta.

Att läsa eller ge bort: Årets två bästa ungdomsböcker

2010-12-23T10:24:00.000+01:00

Himlen börjar här av Jandy Nelson.

En del böcker är så makalöst filmatiska. 17-åriga Lennies storasyster omkommer hastigt i en hjärtattack och livet står plötsligt still. Lennie försöker överleva sorgen tillsammans med sin mormor och morbror, som hon bor med då deras mamma övergav systrarna som små. I den enorma sorgen uppenbarar sig plötsligt himlastormande kärlek, och detta gånger två, om en den ena i absolut helt fel kille. Det är en svindlande historia som stormar fram som ett känslomässigt inferno. Jag grät och jag skrattade. Det är så fantastiskt skönt att få göra just så med böcker. För ett tag bor jag där i huset med de udda sköna karaktärerna, sprider lappar för vinden, blir kär, krossar hjärtan, får hjärtat krossat och saknar en syster så själen blöder. Bland alla känslor bottnar sig också en utvecklingshistoria där Lennie, som alltid stått lite i skuggan av sin charmanta syster, får växa och hantera en kris; blir vuxen, blir egen.

Här finns en trailer om boken.

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld

fick årets Augustpris, ett mycket välförtjänat sådant. Även i denna lysande pärla gråter och skrattar jag under läsningen. Maja råkar drastiskt nog bli av med sin tumspets under en lektion då hon ska tillverka en hylla till sin mamma. Hyllan följer med genom hela historien som utvecklar sig till en spännande historia då det visar sig att hennes mamma plötsligt är försvunnen, en kärlekshistoria då hon klampar in i grannpojkens liv, en utvecklinshistoria då hon börjar ifrågasätta sin mammas frånvaro under hennes uppväxt. Det är en skimrande text som forsar fram och den andas lite av samma anda som Amanda Svenssons Hey Dolly.

Juryn motivering:

"Med träffsäker galghumor förkroppsligas Majas koketta och samtidigt oförställda utanförskap. En av misstag amputerad tumme kastar ut läsaren på en irrfärd i sökandet efter identitet. Ett psykologiskt porträtt med särskild trovärdighet i uttrycket."

Det sämsta jag läst

2010-12-22T10:25:00.001+01:00

Det här kan vara det värsta jag har läst på hela året, om inte längre, inom ungdomslitteraturen. Jag hade viss förhoppning på Blod & Choklad av Annette Curtis Klause, då jag hört gott om boken och att den, till skillnad från resten av senaste dark romance utgivningen för ungdomar, hade en flicka i huvudrollen som var den omänskliga. De flesta böckerna inom de senaste åren har ju annars varit flickor som har dragits till killar vilka visat sig vara farliga änglar, varulvar eller vampyrer. Här byts alltså rollerna om. 16-åriga Vivian tillhör flocken varulvar. Hennes pappa, flockledaren, har precis omkommit i en brand. Flocken har precis flyttat till ett nytt ställe och är splittrade och oense. Vivian vill gärna passa in och ha vänner. Hon vet att hon är annorlunda, starkare och av en annan sort men hon tycker att de andra egentligen borde beundra hennes styrka och kraft att kunna förvandlas. I synnerhet Aidan, killen hon blir kär i. Men allt går inte som hon har tänkt sig. Grundplåten är väl i och för sig duglig och det är även till fördel att det inte är lyckligt boken igenom, då den är rätt mörk. Och det finns nog en idé bakom alla utläggningar om hennes smäckra kropp och attraktiva yttre, att hennes fysiska nöjdhet gör henne stark som individ, men språkligt är den en katastrof.
Exempelvis: Medan hon beundrade benens smäckra kurvor, grep hon tag om sina höfter och lyfte upp kroppen i en båge. Eller: En svag bris smekte runt hennes skinkor, och hennes bröstvårtor hårdnade i det svala vinddraget från floden.
Texten för oundvikligen tankarna till en harlequin-roman uppblandad med chick litt. Boken verkar ändå gå hem hos ungdomarna och som sagt det är ju positivt med en tjej som tar för sig, däremot vet jag inte om slutet ändå tar ner en stor del av just detta positiva.

Kluven till White material

2010-12-19T14:00:00.001+01:00

Det finns filmer som man gillar på en gång. Som man sveps med av och där allt känns rätt. Sen finns det de riktiga bottennappen, de behöver ingen närmre beskrivning. Sen finns det de som är lite mittemellan, lite jaha, lite underhållande, lite ligga-i-soffan-slötitta-filmer. Men sen finns det de man inte blir riktigt klok på. Som inte är direkt dåliga, men som man inte känner på en gång att det här är en bra film. Det är ofta filmer som skaver lite grann, där allting inte serveras på ett enkelt fat till tittaren. En sån upplevelse hade jag när jag såg filmen White material, i regi av Claire Denis.

Lite kort så handlar det om en kvinna som heter Maria Vial. Hon bor i ett ickenamngivet postkolonialt afrikanskt land där hon äger ett kaffeplantage, som gått i arv i generationer Tiden är också oviss för tittaren. Ett inbördeskrig bryter ut, och många flyr för sina liv, men inte Maria som stannar kvar för att göra den sista kaffeskörden. Hon vill inte lämna landet, och hon blir allt mer envis i sin kamp medan hennes man ser att det inte längre är säkert för dem att stanna. Hennes son, som är i 20-års åldern, försvinner mer och mer in i sig själv. Situationen blir allt mer ohållbar och direkt farlig. men ändå stannar Maria. För det är ju hennes hemland och det är allt hon vet. Filmen för fram temat, vem är främling och vem är det inte? Vem har rätten till ett land, och när har man det? Intressant och högaktuellt tema, särskilt i dagens samhälle med främlingsfientlighet och rasism. Även om jag ibland störde mig på Marias naivitet och dumdristighet, så kunde jag inte låta bli att fascineras av hennes energi och envishet. Ett starkt kvinnoporträtt, en kvinna som klarar sig själv. I vår filmklubb var det någon som tyckte att hon var för manhaftig i sitt envisa sätt att fixa allting. Men det tycker inte jag. Nej, mer sådana förebilder tycker jag!

De höga förväntningarna på filmen gjorde nog sitt till. DN, Svd och Gp hade alla gett den både fyror och femmor. Har också för mig att den var en snackis på senaste Göteborgs filmfestival. Moa gillade den och skriver om den här . Precis som Moa skriver så tror jag också att det är en film som växer. Fast det var en film som inte var helt lätttillgänglig så kunde jag inte heller sluta tänka på den efteråt. Jennie skrev också om den här, att den har mycket men att man skulle velat bli lite mer berörd. Det är ganska intressant för det var exakt den uppfattningen som många av oss hade i den filmklubb som jag är med i. Många av oss tyckte att det var ett intressant ämne, bra skådespelare (speciellt Isabelle Huppert) osv, men det var något som saknades. Man blev inte berörd. Några tyckte också att det var rörigt, att man inte fick lära känna karaktärerna tillräckligt, att man inte visste vad filmen ville berätta. Man tyckte att det fanns för många lösa trådar. Men kanske är det så att man ofta är van vid att bli serverad film på ett särskilt sätt? Presentation av karaktärer, en uppladdning, intrig, en lösning av intrigen och ett slut som förklarar. När det inte blir så, så tycker man inte att det är en bra film. Hur som helst så tänker jag ge White material en ny chans. Definitiv en film som är värt att se om.

Låtar i böcker

2010-12-16T13:04:00.003+01:00

Det här blev ju jättejobbigt. Först fick jag PJ Harvey-abstinens av att läsa Vänta, blinka och letade fram Stories From the City, Stories From the Sea, en skiva som betyder jättemycket för mig och lyssnades sönder under en speciell period i mitt liv (inte helt olik Sigrids i just Vänta, blinka). Men nu går det ju inte att lyssna på fantastiska låten "This is Love" utan att se jobbiga karaktären Kåre framför sig på en krog där han skriker "Wanna chase you round a table, wanna touch your hair" till den tjej han för tillfället raggar på. Den låten känns tyvärr lite förstörd för mig.

Sedan har jag läst om Bright Eyes i två romaner på sistone. Dels i Ajvides Lilla stjärna där någon av Teresorna älskar hans låtar och texter. Och dels i Jonathan Franzens Freedom där rockstjärnan Katz går på Bright Eyes-konsert och känner sig gammal. Själv har jag ingen relation alls till Bright Eyes. Lyssnade på en låt och blev besviken.

En roman där det däremot verkligen funkade med musikreferensen och där den till och med förstärkte läsupplevelsen för mig var Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Bokens förhållande till Courtney Love har jag skrivit om här.

Bokåret 2010

2010-12-13T11:13:00.001+01:00

Kultur i Väst Regionbiblioteket bjöd in till en heldag fredagen 3 december om årets böcker "Bokåret 2010 - Ett bokår som fylldes av Darling River, en del Spill, Idiot!, 50-talsnostalgi och Min kamp".

Förmiddagen ägnades åt barn-och ungdomslitteratur då Pia Huss, kulturjournalist, litteratur-och teaterkritiker i DN och Petter Lindgren, författare och litteraturkritiker i Aftonbladet samtalade om trender och tendenser. Det började märkligt med någon slags ursäkt över att inte ha läst böcker och en ursäkt för att som kritiker inte kunna uttala sig på grund av att inte ha hunnit med den enorma bokflod (1200 titlar/år). Vilket var synd, en ursäkt och lite halvtamt fladder vill man inte ha när man peppad sitter och väntar på allt tyckande, det är väl vad kritiker ska göra; tycka. Petter Lindgren kändes en aning oförberedd. Vissa saker tyckte jag inte stämde med bokbeskrivningarna och så saknade jag lite köttigare information. Men det fanns så klart mycket intressant som kom upp under timmarna. De hade valt rubriken "Nyskapare eller idel gamla bekanta?" Teman som talades/diskuterades var: likriktningen som kommer i och med att de stora förlagen (t.ex. giganten Rabén) inte ger utrymme för de små och udda förlagen (hade varit roligt att få några av dessa framlyfta). Att det är trist med att en massa bra barnboksförfattare kommer i skymundan då kända namn (som Schulmans Bajsfesten) toppar listorna. Att det är stor skillnad på vuxenförfattarskap (vuxenförfattare som ska skriva för barn) och barnboksförfattare, "Antingen skriver man för en målgrupp eller för att man vill berätta en historia" (Huss). Att litteraturens viktigaste uppgift är att genomleva olika äventyr, för att kunna mobilisera och anse att man kan överleva dem. Att manusen tvättas "Man får inte röka, dricka vin i Paris, låta barnen tro att de kan bli ensamma i världen, liksom i Ulf Nilssons bok När vi var ensamma i världen " (Huss). Att det också blir självcensurerande, eftersom det är bättre att censurera själv än att förlagen gör det sen. Att papporna också får vara människor, att föräldrarna överhuvudtaget får vara med mer i böckerna och vara människor med egna liv (många medelålders pappor som söker efter kärlek). "Tidigare har författaren varit allvetandes med föräldrar i hörnen som betett sig illa. Vuxenbilden har alltså fått utvecklas, nyanseras och synas" (Lindgren). Fjolårets trend med mammorna som var döda och ledsna verkar ha tonats ner. Lindgren menade att det stora temat för ungdomsböcker har varit kärlek, och att många böcker utspelar sig på skolan, och undrade om detta intresserar ungdomarna.
Så drogs en (lite skämtsam) slutsats att årets trend inom barn-och ungdomslitteraturen varit Syndaflod & Smörgåspålägg och Kärlek & Orange.

Under eftermiddagen diskuterades vuxenlitteraturåret av Annina Rabe, kulturjournalist och litteraturkritiker i SvD och Per Planhammar, författare och litteraturkritiker i GP. De hade valt "Barndomsskildringar och en del epik" som sin rubrik. Intressant och strukturerat, och Annina Rabe imponerar stort med vass tunga. Planhammar inledde med att Sverige har en bra brokig bokutgivning och att det finns en genusmedvetenhet. Att det är svårt att sammanfatta en trend utan att gå tillbaka några år i tiden, men att ett stort tema varit biografiska romaner, med ett sökande tillbaka till uppväxter. Att det varit ett år av litterära återkomster. Att det varit många kända namn som gett ut böcker (måste inte vara dåligt som t.ex. Jonas Karlsson, Mikael Nyqvist). Att boken har blivit mer en handelsvara (tidningens bokbilagor, bokprogram etc.) Att det handlar mer om böcker än om litteratur och att media styr mycket över vilka namn som får synas.

Att det varit flera barn som skrivit om sina föräldrar (CajsaStina Åkerström, Nils Claesson). Rabe tog upp gubbmemoarerna (Per Wästberg, Theodor Kallifatides, Torgny Lindgren) och efterlyste de kvinnliga memoarerna. Att den självbiografiska trenden håller i sig (En dåre fri, Död åt Karl Johan Nilsson). Att många av årets bästa pärlor (Katarina Kieri) inte fått någon uppmärksamhet utan getts till de stora redan hypade namnen (Maja Lundgren). Att den svenska serieromanen är kvinnornas fält (Åsa Grennvall, Loka Kanarp, Liv Strömquist).

I slutdiskussionen då alla deltog och även moderatorn UKON, Ulf Karl Olof Nilsson, diskuterades bland annat hypandet kring författarskapet. Att sökandet efter hypandet gör det extra svårt att hitta det speciella med 2010 års bokutgivning. Att skrivarkurserna leder till en likriktning, en slags attrapplitteratur. Att man hellre vill vara en författare än att skriva en historia och att hetsen över att bli uppmärksammad och ihågkommen tar över. "På samma sätt som man bara kan dö en gång, kan man även bara debutera en gång".

Att det är en svår överlevnad som litteraturkritiker när det skalas ner på tecken och litteraturen ska slåss på samma utrymme som all annan media. Rabe och Huss efterlyste fler kaxiga författarskap och fler kaxiga debutanter. Och det kan man väl hoppas på inför kommande bokår.

Läs mer från dagen hos Framsidan.

Christina Wahldén

2010-12-13T10:02:00.001+01:00

Jag har tidigare bloggat om Christina Wahldén som jag tycker skriver bra böcker, just för att hennes teman är så viktiga.I år har hon kommit med "I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig" (som jag ännu inte hunnit läsa) som handlar om att ha flytt från ett krig och leva med minnena från brutala händelser, och boken "Är det någon där?". Den senare handlar ungdomars utsatthet på internet. Det är en mycket liten kortläst (Nypon förlag) bok om ett stort och viktigt tema, och på ett skickligt sätt lyckas Wahldén få in en rik historia på dessa korta sidor. Jag har skrivit det innan: Wahldéns språk är inte särskilt broderande och insugande men jag gillar verkligen hennes bokteman. 16-åriga Tea spenderar stor tid vid sin dator och i olika chattrum. En dag finns jägaren där och erbjuder henne pengar som hon inte kan motstå. Priset är givetvis att blotta sig, men är det verkligen så högt, tänker Tea. Boken kan bidra till att väcka diskussion och den ställer frågor kring integritet, gränsdragningar, vuxenansvar och egenansvar.

Jag har också precis läst Kort kjol. Boken utkom 1998 och har nu kommit i nytryck i pocket. Det är en oerhört stark och omskakande bok. Myran och hennes klasskamrater från första ring ska fira att de fått sommarlov. Kvällen som börjar fantastiskt slutar i en mardröm för Myran. På en efterfest blir hon brutalt våldtagen. Boken skildrar tiden efter övergreppet, polisförhören och rättegången. Känslorna av skam och skuld och om att kunna gå vidare. Det är en fullständigt vidrig med viktig läsning.

En sån där islänning

2010-12-09T16:27:00.000+01:00

Jag har haft fyra böcker av isländske författaren Sjón stående i bokhyllan en längre tid. Olästa. Den första, Dina ögon såg mig köpte jag på bokmässan i samband med att han var där och pratade tror jag. Och sedan har jag köpt de andra för att de är så vackra och för att han verkar vara en så speciell och bra författare. Jag menar läs här. Han har bl.a. skrivit texter till Björk.

Och nu har jag då äntligen läst. Alla utom den första. Anledningen som fick mig att komma loss var att jag själv valde Skugga-Baldur som bokcirkelbok. Och den gick ju lekande lätt att sätta i sig. Så jag fortsatte med Fisk och kultur och Med skälvande tårar. Och nu är jag helt såld, det ska erkännas. Magkänslan var alltså rätt,men jag tror inte precis det gör något att romanerna fått stå och mogna i bokhyllan för jag tror inte att jag hade kunnat läsa dem när som helst, vid vilken tidpunkt som helst i mitt liv. Sjón följer en isländsk berättartradition där saga och myt blandas med realism, berättaren tar själv stor plats och träder ibland in i handlingen. Han återanvänder isländska sagor, fornnordisk och grekisk mytologi. Så trots att romanerna är små och korta med ganska mycket luft mellan styckena, så är de inte helt lättsmälta. Skugga-Baldur är den bästa hittills. Vacker och poetisk och mer sammanhållen än de andra. Men jag väntar med att skriva mer om den tills efter bokcirkeln och tills dess tänker jag läsa om den minst en gång till.

Underjordiska timmar som ger rysningar

2010-12-03T10:22:00.021+01:00

Franska Delphine de Vigan fångar mig direkt i denna nästan thrillerartade roman om mobbing på arbetsplatsen och olycklig kärlek. Vi får följa två personer parallellt, och scenen är storstaden Paris. Det är Mathilde som efter åtta år på samma företag, sakta men säkert blir utfryst av sin närmaste chef och slutligen av nästan alla på arbetsplasten. Hon går från att ha haft ett arbete och kollegor hon trivs med, till att ha infråntagits nästan alla arbetsuppgifter. Samtidigt möter vi Thibault, ambulerande akutläkare i Paris. Han suktar efter kvinnan han älskar, som allt mer avskärmar sig från honom. Hans möte med människor bestå mest av smärta och, likt honom själv, bär de alla på en längtan efter gemenskap.

Jag tycker porträttet av Mathilde är mest fängslande. Hur hon blir allt mer utesluten ur gruppen och och gemenskapen är hjärtskärande att läsa. Ångesten hon känner när hon går till jobbet flämtar fram i sidorna, och jag kan inte låta bli att fundera på hur man skulle ha tacklat det själv. Vi spenderar ju så mycket tid på våra arbetsplatser, och vad fruktansvärt det måste vara att inte trivas och inte få vara med. Som det ofta kan vara med mobbing, så börjar det hela successivt och Matilde förstår inte förrän efter ett tag vad som håller på att hända. Det är främst en person som sätter käppar i hjulet för henne och drar med sig den andra. Samtidigt börjar det gå upp för Mathilde vad som kan ha utlöst detta mardrömscenario.

Jag vet inte varför porträttet av Thibault inte fångar mig på samma sätt. Jag stör mig mest på att han är så mesig i förhållande till sin frånvarande flickvän. Det känns som det klassiska dilemmat när en älskar mer än den andre. Men här blir det så övertydligt och destruktiv. Det finns dock en hel del ljusglimtar. Hans möte med de ensamma patienterna är fina, särskilt det med den äldre damen som brister i gråt på frågan när hon var utanför dörren eller träffade någon sist. Då kommer den alienerande storstaden som ett tema fram. Hur storstadens anonymitet också gör oss ensamma och sårbara. Det glimtar även fram i scenerna i tunnelbanan. När Matilde en dag hjälper en kvinna som får en panikångestattack i trängseln, medan de andra passagerarn tittar bort. Den klaustrofobiska stämningen med överfulla vagnar där människor pressas in går att ta på. Mitt i allt detta korsar Thibault och Mathildes vägar på ett "Short cut-aktigt" sätt. Först kändes det krystat, men sen blev det ganska fint. Jag kunde inte släppa Underjordiska timmar på ett par timmar.

Cirkel

2010-11-30T19:05:00.001+01:00

I söndags hade vi bokcirkelträff men jag glömde att fotografera. Attans. Hade tänkt att det skulle bli tradition. Nåja. Vi hade läst noveller av Poe och pratade lite om dem medan vi åt soppa och bröd. Och vi var ganska överens om att de bästa var The Fall of the House of Usher och The Tell-Tale Heart. Och att han var mästare på att beskriva de själsliga tillstånden genom miljön, något som känns tidstypiskt för romantiken men väldigt omodernt idag.

Till nästa gång läser vi Stig Dagermans roman Ormen. Jag har börjat läsa lite och känner mig lätt euforisk. Vilket språk och vilken blick! Jag har läst en del av honom tidigare och alltid älskat det jag läst men nu var det länge sedan sist. Med vissa författare är det ju så att man bara behöver läsa en mening för att tänka: Ah, det här är litteratur!

Tematrio- obehag

2010-11-26T17:45:00.005+01:00

Veckan tematrio var obehag, (eller obehagligt bra egentligen såg jag senare, alla dessa kanske inte de bästa jag läst men i alla fall). Jag kom på en hel del, men det blev till slut de här tre. Det som förenar dem är att de alla handlar om mänskliga relationer och psyken. När jag tänker efter tycker jag det är obehagligare än ruskiga deckare eller spökhistorier. Då är det obehagligare med sånt som man kan relatera i alla lite till.

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver

Den här boken av behöver väl ingen närmare presentation Den påminner temamässigt om Det femte barnet av Doris Lessing, som också lätt platsar på denna lista. Den handlar om Eva som har svårt att relatera och knyta an till sin son Kevin. Hon tycker redan från början att något är fel på honom. Hon gör fruktlösa försöka att berätta detta för sin man, som tycker att allt är frid och fröjd. Sedan slutar det hela i katastrof. Många av oss funderar ju på hur det skulle vara att få barn, eller oroat sig om att allt ska gå bra, kommer barnet vara ok, kommer jag bli en bra förälder osv. Därför blir situationen så mardrömslik när det visar sig att hon inte kan ta honom till sig eller att barnet kan knyta an till henne. Vad är det för fel på honom osv. Riktigt obehagligt men ruskigt bra! En sträckläsare.

Flickvännen av Karolina Ramqvist

Handlar om Karin som är tillsammans med John. Han har ett lite annorlunda yrke, yrkeskriminell (fast antingen har man väl ett yrke eller är kriminell?) skulle man kunna säga och fixar snabba cash genom s.k. VTR - Värde Transports Rån. De lever det goda livet och Karin får det hon pekar på. När John är borta umgås hon med de andra flickvännerna till de kriminella. De festar, klär upp sig, sminkar sig och skvallrar. Karin gör överhuvudtaget inte så mycket med sitt liv och det blir svårt att umgås med den vanliga världen. Det värsta med den här boken är den totalt torftiga miljön. Det är bara, verkligen bara, yta, utseende, pengar och status som gäller. Karin har t.ex. en bokhylla med böcker, men den är bara för syns skull. Det allra värsta är nästan när man börjar inse att hon längtar bort men känner att hon är fast. Burr...

Och allt är förvridet av Emma Ångström

I samma veva som jag läste Flickvännen kom jag över denna obehagliga sak. Huvudpersonen Erik påminner lite om Karin i Flickvännen, just för att han verkar vara en så tom människa. Hur blir man sån? Erik kan inte ta att hans flickvän gör slut, så han börjar stalka, förfölja, henne. Han ligger och krälar i rabatten utanför hennes hus. Han blir smutsig och blöt. Han fryser. Men han utsätter sig, och framförallt henne, för detta. Det verkar vara som en tvångstanke, en fixidé som han inte kan bryta. Psykovarning på hög nivå. Huh!

Nyheter- ungdomsböcker

2010-11-24T14:17:00.000+01:00

Det händer nu, Sofia Nordin
Gaykärlekshistorier som inte problematiseras utifrån omgivningen utan som vanlig kärleksproblematik fyller inte direkt tonårshyllorna. 16-åriga Stella är kär i kompisen Sigrid. Och vad som är befriande i denna boken är just att deras kärlekshistoria behandlas som just en kärlekshistoria. Boken var nominerad till årets Augustpris och i fjol var Nordins Natthimmel nominerad till samma pris. Finstämt.

Komma över, Ingrid Olsson
Jag har verkligen tyckt om det jag har läst av Ingrid Olsson innan. Hon har ett sådant fint lugnt tempo i sina böcker. I senaste boken handlar det om att bli dumpad av den stora kärleken och komma över det. Jeppe som precis blivit lämnad av Emma är fylld med självömkan, gömmer sig i nya sunkiga lyan, försöker dejta men har hela tiden Emma under ögonlocken som gör honom besviken om och om igen. Lite roligt med en känslosam vanlig kille i fokus (liksom i Johanna Lindbäcks Saker som aldrig händer) men inte en av Ingrid Olssons bästa böcker.

M som i Mara, Cannie Möller
Med utgångspunkt i ett skrivarläger för ungdomar handlar Cannie Möllers senaste bok om identitetssökande och kärlek. Mar(i)a hamnar på en skrivarvecka vid havet då hennes mamma och sambo åker till Grekland. Hennes pappa, som har en ny familj i Australien, har hon inte haft kontakt med på länge men inleder under dagarna ett trevande försök till att återta den. Skrivandet har verkligen en magisk kraft (som det står på baksidestexten) och genom orden hittas nya vägar till att våga förändras. Mest gillar jag de bitarna då man inte vet vad som är fiktion och verklighet. Lugn och dramatisk i samma andetag.

Skjut apelsinen, Mikael Niemi
Inspirerad av de senaste årens skoldödsskjutningar träder denna svarthumoristiska historia fram. En namnlös 16-årig pojke, som bor med sin mamma, börjar bli frustrerad på sin ensamhet och på att aldrig bli sedd. Poesifylld och kärlekskrank försöker han vända mobbingen till provokation och fyller skolan med dikter. Nyfunne vännen Pål däremot tar ilskan ännu längre. Om ensamhet och utanförskap och gränsdragningar. Föraningarna om att något obehagligt ska hända dallrar genom sidorna. Trailern är rätt missvisande för det är inte direkt någon småhumoristisk bok. Jag kan inte bestämma mig, om den med allt sitt äckel och råa ton, är befriande eller irriterande, men jag vet att jag aldrig kommer att se på en banan på samma sätt som innan.

Ursäkta att man vill bli lite älskad, Johanna Thydell.
Om man nu inte helt lyckats förtränga sin tonårstid så har jag för mig att det var precis så här, och det är ju det som blir behållningen, en exakt klockren ton boken igenom. Det är inget omvälvande, livsavgörande eller fulldramatiskt som händer. Det är istället de små detaljera, de små snedstegen, misstolkningarna och tvivlet som bär historien fram. Det handlar om vänskap och missförstånd som eskalerar till att ens värld faller samman. För det är just vad som händer 17-åriga Nora Jonasson när hennes kompis Jossan vänder henne ryggen efter en händelse på en fest. Det känns ärligt både genom att slutet inte är ett rosaskimmer, att Noras tonårstvivel och osäkerhet gör hennes val trovärdiga och så Thydells förmåga att få Nora att flytta in i ens huvud.

Synvilla, Karina Berg Johansson
Det är en mörk debutbok som utspelar sig under en klassresa till Gotland. Man får följa Samuel som planerar att göra något drastiskt under deras sista dagar tillsammans och hans klasskamrat Kias mamma, som följer med för att försöka återknyta band med sin dotter. Det är mycket som går fel under denna resa. De bästa bitarna är när Karina lyckas återskapa stämningen av gruppdynamikens påtryckningar och tonårskänslor som snabbt eskalerar. Spännande är det också men antingen är det att allt ska tryckas ihop i berättelsen eller att jag saknar något mer hos karaktärerna, för något litet litet saknas, men jag kan inte sätta fingret på vad.

Skärseld, Simon Stranger
På en strand på Gran Canaria möts Emelie från Norge och båtflyktingen Samuel från Ghana.
Den ena svälter sig och den andre hungrar efter mat och ett nytt liv med pengar och det handlar om att komma från två skilda världar. Det är en kort och rak berättelse men som lyckas vara spännande och väcka många frågor.

Så: Känslosamma killar och hårda tjejer. Ensamhet och vänskap. Vardagsrealism. Många är böckerna också som handlar om utsatta ungdomar, återkommer med dessa. Här kan ni läsa vad Ulla Lundqvist tycker om den samtidsskildrande ungdomslitteraturen.

Under ytan kommer Upp till ytan

2010-11-22T16:00:00.001+01:00

Jag tycker på nåt sätt "Under ytan" skulle vara en minst lika passande titel på Margaret Atwoods suggestiva roman, som kom i nyutgåva i år. För det är mycket som sker underifrån och inuti människorna. Outtalade känslor och obehagliga konflikter under ytan som kommer upp till ytan, så att säga. Moa har skrivit om boken här, och jag gillar också särskilt relationen mellan människorna.

Det handlar om en kvinna som återvänder till sitt barndomshem i kanadensiska urskogen, för att leta efter sin pappa som har försvunnit. Hon kommer till platsen med sin pojkvän och några vänner. Kollisionen mellan barndomens dåtid och nutiden med vännerna och pojkvännen blir allt större ju längre in i romanen man kommer. Jag kom själv att tänka på märkliga känslor som kan dyka upp när olika skeenden i ens liv möts, ungefär som när man tar med en ny vän till sin barndomsstad. Att man tvingas möta delar av sig själv som man kanske har lämnat eller inte vill kännas vid. Det är lite av detta som sker i boken. Sen är det också mötet mellan civilisation och natur, eller om man så vill mellan det vilda och det civiliserade. Hur huvudpersonen återfinner sig i sin barndomsmiljö och närheten till naturen, medans hennes vänner inte känner sig hemma där. Hon börjar känna avstånd till dem, och reta sig på dem. Sedan eskalerar skeendet och avståndet blir större. Jag håller med Moa här, om att jag gillade bokens första del bättre, innan allt börjar "spåra ur".

Det är ingen helt lättläst bok. Den är inte heller direkt svår, men den kräver eftertanke och passar bäst att läsa när man har gott om tid. Det som tillkommit i den nya versionen är förordet som är skrivet av Hanna Nordenhök. Här kan man hitta en del förklaringar, även om inte heller det är särskilt lättläst. Ibland kan jag tycka bättre om att läsa förordet efteråt, och istället dyka rätt in i historien. Och här passar det ju särskilt bra som liknelse att dyka under ytan, för att sedan komma upp till ytan. Sen gillar jag det stilrena och snygga omslaget också!

Lila hibiskus

2010-11-18T14:27:00.000+01:00

En del böcker vet man redan i förväg att de inte kommer att svika ens förväntningar, ändå kan det liksom dallra lite nervositet i luften tycker jag när man börjar läsa just en sådan bok. Titel, omslag, layout (till och med författarens namn) klingar fint på Chimamanda Ngozi Adichies senaste bok Lila Hibiskus. Det är egentligen hennes debut från 2003 (skriven som 26-åring) men som nu getts ut på svenska. Hennes bok En halv gul sol är en välläst historia och jag tror att jag, liksom många andra, tycker om greppet med att blanda fiktivt med verklighet (i synnerhet eftersom jag läser allt för få faktaböcker men vill kunna min historia). Lila hibiskus påminner mig om Barbara Kingsolvers Giftträdets bibel, till sin historia: en patriarkalisk och förtryckande fader, kärleksfull utåt men som håller sin familj i järngrepp i guds namn, berättad ur barnens perspektiv och en magnifikt stor historia som aldrig tråkar ut en. Utanförperspektivet är också detsamma för flickorna, trots att Lila Hibiskus huvudperson Kambili, till skillnad från systrarna Price, är infödda. Känslan att främlingskap kommer istället av den strikta tystnaden, den världsfrånvända tillvaron och det orubbliga schemat som syskonen Kambili och brodern Jaja tvingas hålla av sin tyranniska far. Det svider ordentligt när faderns grymheter piskar familjen i skräck. Den enda räddningen är pappans syster som får ha barnen boendes hos sig under några veckor. Det är ett snyggt berättargrepp som för berättelsen framåt och i denna familjetragedi ryms också kolonialmaktens maktmissbruk och konflikten mellan tradition och civilisation. En, liksom Kingsolvers berättelse, global berättelse ur ett lokalt perspektiv; alltså glokala berättelser.

Det är honom jag vill ha!

2010-11-18T10:38:00.001+01:00

Är mitt uppe i novellläsning av Edgar Allan Poe. Det var åratal sedan jag senast läste något av honom och jag vill minnas att jag då gillade hans poesi, i alla fall The Raven. Nu läser jag en volym med samlade historier, hoppar fram och tillbaka och läser det jag blir sugen på, framför allt de titlar som är mest lockande. Intressant att han skrivit så mycket olika typer av berättelser, inte bara gotromantisk skräck utan även detektivhistorier. Fast jag gillar verkligen skräck-Poe bäst! The Fall of the House of Usher - underbar! The Black Cat - svart skräck med lite humor och The Tell-Tale Heart - nog favoriten hittills, med det stirrande ögat, galenskapen, hjärtat som bultar! Nu försöker jag leta rätt på fler liknande berättelser för det känns som om jag inte kan få nog av den sidan av Poe.

Mary & Max- charmig leranimation i glädje och sorg

2010-11-12T13:34:00.013+01:00

Mary & Max av Adam Elliot handlar om 8-åriga Mary Daisy Dinkle som bor i Australien, och en dag bestämmer sig för att hon vill ha en brevvän. Någon som bor i USA som hon kan fråga om hur de har det där. Därför slår hon på måfå i en telefonkatalog och hittar Max Horovits, en 40-årig överviktig judisk man med Aspergers syndrom boende i New York. Både Mary och Max är ensamma individer som finner varandra genom brevskrivandet, vilket kommer att sträcka sig över måga år framöver.

Mary är en ganska ensam och mobbad liten tjej. Hennes mamma är halvalkoholiserad, och hennes pappa samlar på uppstoppade djur. Hon har dock en tupp som håller henne sällskap. Max jämförs i DN med Travis Bickle i Taxi driver, på det sättet att han har svårt att förstå sig på folk. Han vill rensa upp i en stad där allt har gått överstyr. Han skriver brev till borgmästaren om att alla som slänger cigarettfimpar borde få böta en miljon.

Det låter som en ganska mörk film, och det är det bitvis. Men genom leranimationerna kan man faktiskt på ett lättare sätt ta till sig det svarta. Det svarta blir inte lika svart, men ändå minst lika angeläget. När Mary som vuxen har deppat ner sig, blivit alkoholiserad och står med en snara kring halsen berör det. Men hade det varit en film med skådespelare hade det kanske blivit smetigt effektsökeri i elände. Det hade inte funkat, men här kan allting tas ett steg längre. Man förstår budskapet, men man slipper eländes elände. Allting kan bli lite mer skruvat, både på ett humoristiskt och sorgligt plan. För det är också en kul film, där leranimationerna är fantastiskt snyggt gjorda. Jag trodde inte att det här skulle vara något för mig, leranimerat i långfilmsformat liksom. Men det höll hela vägen och lite till. Jag vill se om filmen för alla poänger och snygga detaljer. Tony Collette och Philiph Seymour Hoffman, en favorit, gör ypperliga insatser som Mary och Max röster.

För mycket lycka?

2010-11-10T21:20:00.001+01:00

Too Much Happiness av Alice Munro. Jag minns att jag läste en recension av den här boken i somras, minns inte var, och att recensenten skrev att det är ovanligt mycket våldsamma och spektakulära händelser i novellerna, men att de trots det framstår som stillsamma. Det är till exempel många mord: barn som mördas och barn som mördar. Det är otrohet: hustrun som bedras och överges efter ett långt liv tillsammans. Med mera. Men som sagt, det framställs sakligt och stillsamt som alltid hos Alice Munro. Som en del av livet. En händelse bland andra. Och det är som vanligt mycket att fundera över i novellerna: när jag bläddrar igenom dem igen så framträder dem likt filmsekvenser. Drömlika men knivskarpa på samma gång. Det här är en bok jag skulle vilja diskutera i en bokcirkel. Det finns massor att prata om och säkert mängder av ledtrådar och detaljer som jag missat. Men det är en njutning att läsa Munro. För tillfället framstår novellen Child's Play som en favorit: en känsla av att något fruktansvärt har hänt samtidigt som man som läsare villas bort bland idylliska beskrivningar. Fenomenalt.

Tack!

2010-11-10T21:03:00.000+01:00

Tack Alice och Lyran för mitt fina paket! Cassandra Clares City of Bones är precis vad jag längtar efter nu. (Omslaget får mig att fritt associera till Edward Cullens marmorbringa... Förväntningarna på boken är höga.) Skrivhäftena blir perfekta till listor på böcker jag vill läsa. Eller kanske dikter. Eller bra citat ur böcker. Och mangaboken En kopp kaffe till får jag förstås för mitt kaffeberoende. Dessutom läste jag i författarens förord att bokens titel anspelar på Bob Dylans låt "One More Cup of Coffee" som råkar vara en av mina favoritlåtar. Fullträff!


Världens bästa paketinnehåll: böcker, choklad, godis, skrivböcker och glöggkryddor.

Bokcirkelträff och Om mödrar och moderländer

2010-11-05T19:20:00.000+01:00

Idag är vår bokcirkel med i Metro! (se s 14 i nätupplagan).

Ida, Elin och Jenny, (Jennie och Elin B på andra sidan, och saknades gjorde Moa och Camilla).

Under senaste bokcirkelträffen (där Moa och Jennie härifrån ingår) så diskuterade vi Jamaica Kincaids bok Annie John. Vi var alla lite betagna och sugna på att läsa mer av författaren. Annie John är en delvis självbiografisk historia, som getts ut på nytt av Tranan, och som handlar om en flickas uppväxt på ön Antigua. Läs mer om boken och vad vi tyckte på Elin B:s blogg Besattheten.

Utgåvan från 2010 och från 1986. Den senare utgåvan var skälet till att jag valde boken från början, den var så lockande, medan det senare signalerar något helt annat, för mig förde den tankarna till Rötter eller någon annan sydstatshistoria. Detta fick oss att börja diskutera hur skickligt Kincaid beskriver huvudpersonerna utan att riktigt beskriva dem. Hur intressant det är med böcker där man inte förrän långt in i historien får veta ålder och identitet.

Andra omslag till boken.

När jag läste den här boken så hade jag precis läst ut Maryse Condés senaste bok Desirada och tyckte att de påminde om varandra. Condé är en av mina favoritförfattare och jag är mycket stolt över mitt signerade exemplar av hennes Färden genom mangroven i bokhyllan. I Desirada (1997) skildras tre generationers kvinnor; två mödrar och en dotter; eller två oförmögna mödrar och en dotter som söker sin identitet genom sin mor och mormor. Kolonialisering, arv och miljö, ofrivillig kärlek och bittra tystnader, allt i en prunkande och sinnesretande språkdräkt som andas moderslandet Guadeloupe. Historien rör sig runt Marie-Noëlle och hennes sökande på svar efter sin kärlekslösa mamma och sin namnlöse far. 10 år gammal tvingas hon att lämna sin älskade fostermamma Ranélise och den karibiska födelseön då hon blir efterskickad till förortens Paris och sin biologiska mamma Reynalda. Modern, som bara var femton år gammal och hittades av Ranélise då hon försökt dränka sig, har inte hört av sig sedan hon lämnat ön för att skapa sig ett nytt liv med en ny familj och det nya livet blir kärlekslöst bland betonghusen. Men det är som sagt inte enbart en historia om en moders oförmåga att älska sitt barn utan också en historia om skuld, frånvaro, identitetssökande och rotlöshet, sanningars subjektivitet och dess konsekvenser. Stort helt enkelt.

Tycker detta var så fint sagt om Maryse, hittat på en diskussionsblogg: "There is no one in this world of whom African and people of African descent can be more proud of than Maryse Condé. She is, for us, life, literature, text, context, excellence, spirit, history, and personhood."

Facebook i böcker

2010-11-04T16:00:00.001+01:00

Samtiden påverkar ju som bekant ofta litteraturen. Nu kan vi se de första böckerna där Facebook är med, både som en direkt handling eller som en fond i en samtidsroman. Det senare alternativet har jag sett i två böcker för gruppen unga vuxna. Det är Engångsligg av Josefin Palmgren och Vad jag gjorde en höst av Jenny Björklund. Båda böckerna påminner en del om varandra. De handlar om unga kvinnor som festar, pluggar, shoppar och uppdaterar sin status på Facebook. Huvudpersonen i Vad jag gjorde en höst funderar bl.a. på om hon ska uppdatera sin status, eller om hon ska vara lite mystisk och inte göra det så att folk börjar undra om det har hänt något. I Engångsligg relateras det också en hel del till Facebook. Huvudpersonen Klemetin gör saker för att sedan tänka, det här kan jag ju skriva om på Facebook osv.

En bok som mer direkt handlar om Facebook och som har det i titeln är Konsten att vara otrogen på Facebook av Gunilla Bergensten. Jag har dessvärre inte läst boken, men en del recensioner. Boken handlar om Tove som har flyttat till en ny stad med sin man. Hon trivs inte med sin livssituation, de har svårt att få barn och hon får något av en 40-års kris. Mitt i allt detta får hon kontakt med en gammal ungdomskärlek. Och var är det lätt att hitta folk nu för tiden? Jo, just det, på Facebook. I recensionen i BTJ skriver man att boken känns mer som reklamannons med allt tjat om Twitter, Facebook etc. (Jag är redan trött på att skriva om det...). Någon annan skriver att den är slagfärdig och något av en samtidsroman som många kan känna igen sig i.

Nu när det även finns en film, The social network som berättar historien om fenomenet Facebook, och varenda kotte finns med i nätverket, så får vi nog vänja oss vid att det refereras till sociala medier både här och där.

För mycket frihet?

2010-11-02T15:19:00.001+01:00

Det här är den stora amerikanska romanen, om den amerikanska familjen i dagens USA. Det vill säga i ett USA efter 9/11, efter Irak-kriget och efter George W. Bush. Jag är förtjust men inte betagen.

Vi får följa familjen Berglunds uppgång och fall skulle man kunna säga (jag får lite känsla Oates amerikanska familjeskildringar). Vi vet när vi börjar läsa att the Berglunds är en familj som utåt sett är perfekt men att den vackra polerade ytan plötsligt börjar krackelera. Detta ser vi genom de avundsjuka och missunsamma grannarnas ögon. Sedan får huvudpersonerna komma till tals: medlemmarna i familjen Berglund.

Jag gillar hur romanen är upplagd: hur grannarna ser familjen utifrån både i början och sedan också i slutet. Och jag älskar delarna där fru Berglund, Patty, skriver sin självbiografi som en övning under sin terapi. Dialogen är också briljant och måste nog läsas på engelska för att helt komma till sin rätt! Och karaktärerna som är stereotypa men smart gjorda. En favorit är grannflickan Connie som helt går upp i sitt livs kärlek Joey Berglund och utplånar sig själv för hans skull, och som blir en parallell till Pattys ungdomsvännina Eliza, som dyrkade Patty som en idol. Vissa kvinnoporträtt stör mig lite dock, i synnerhet Lalitha, den vackra, sexuellt frigjorda och överväldigande indiskan som är självständig och tuff, som inte vill skaffa barn och som till slut (naturligtvis) måste offras.

Bilden av USA är också intressant, mycket av dagens politik, kritik av presidenterna och den amerikanska självbilden. Och så klart det stora temat, den amerikanska friheten som man vaktar med sitt eget liv. Rätten till frihet, rätten till rikedom, rätten till olja, rätten till vapen. På bekostnad av miljön och minoriteters fattigdom...

Jonathan Franzen skriver emellanåt mastigt och svårläst och emellanåt lättläst och flytande, samma intryck hade jag av hans förra roman, The Corrections. Men slutresultatet är även denna gången överväldigande.

Svart humor om livet

2010-10-28T17:00:00.000+02:00

Jag fick en liten lustig bok att recensera. Den heter Ju fortare jag går, desto mindre är jag och är Kjersti Annesdatter Skomsvolds debutroman. Först var jag inte så förtjust, den kändes lite konstig och vad handlar den egentligen om? Huvudpersonen heter Mattea Martinsen och är, hur ska man säga, socialt handikappad. Hon har svårt att umgås med människor, förutom sin man Epsilon. Men på ålderns höst kommer hon på, att ingen kommer ju att märka om hon dör eftersom hon inte träffar någon. Så hon bestämmer sig för att ta tag i det hela. Hon är också mycket förtjust i sylt som hon har på sina smörgåsar. Men hon börjar bli gammal och är svag så får hon aldrig upp locket, och Epsilon är inte till någon hjälp. Hon tänker att hon ska be kassörskorna att hjälpa henne med locket, men det blir aldrig så. Så hon går hem och ställer burken i skafferiet bland alla de andra.

Jaha, tänkte jag det verkar ju spännande... Men allt eftersom växte romanen. Och den är full av humoristiska tragikomiska glimtar. Speciellt gillar jag den där Mattea ringer nummerupplysningen och frågar efter sitt eget nummer för att hon har glömt det. Sen ringer hon flera gånger. Hon tänker att det kanske förs någon statistik över de mest efterfrågade numren En slags nummerupplysningens tio-i-topp. Då kanske någon kommer ihåg henne sen. Boken är fylld av sådana här små lustiga scener. I all sin enkelhet blir detta en liten pärla till roman. Det är en rolig bok om social ångest, ensamhet och döden.

Ledtrådar...

2010-10-27T10:27:00.000+02:00

En bok om dagen anordnar i höst Pocket & Påhitt, som innebär att man byter bokpaket med en annan bloggare. Jag blev ihopparad med Alice's & Lyra's Bokhylla så det här inlägget riktar sig till dem. Mina bibliotekarieinstinkter vaknar direkt och jag inser vilket gyllene tillfälle detta är att tipsa om böcker man själv älskar och som man tror att mottagaren också kommer att gilla! Och så får man själv paket, vilket är kanske det bästa jag vet.
Som hjälp på traven kan man besvara några frågor om sig själv och sin boksmak:

* Vilken genre eller författare gillar du bäst? Genre är så svårt att säga. Jag älskar dystopiska framtidsskildringar. Jag älskar också ungdomsfantasy, typ Den mörka materian av Philip Pullman. Men annars läser jag mest samtidslitteratur, romaner, svenskt och amerikanskt främst. Joyce Carol Oates, Margaret Atwood, Haruki Murakami, Sofi Oksanen, Monika Fagerholm och Sara Stridsberg är några favoriter.
* Vilken genre eller författare är du nyfiken på? Jag skulle gärna hitta fler bra böcker inom ungdomsfantasy. Jag har läst första delen av Hungerspelen och gillade jättemycket. Har alltså läst Pullmans fantastiska trilogi, de två första Harry Potter-böckerna och har den tredje, den första boken av Lian Hearn och har del två och tre.
* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..? Jag läser inte så mycket dåligt. Vet oftast på förhand ungefär vad jag gillar. Men dåligt språk i böcker är jag allergisk mot. Läser inte heller särskilt många deckare eller böcker inom chick lit-genren.
* Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt? Jag har precis hittat den saknade delen i Dark is rising-serien av Susan Cooper, saknar Den sista striden av C.S. Lewis. Annars samlar jag inte direkt på böcker.
* Finns det någon lista publicerad, över vad du har läst genom åren? Nej, dessvärre inte. Men för att hitta vad jag har skrivit om här på bloggen så går man till Inlägg av Moa. Det täcker i stort sett allt jag läst sedan jag började blogga för ca tre år sedan och ger nog också ett hum om min boksmak!
* Annat litterärt, värt att veta..? Jag läser gärna på engelska!

* Vad äter du för godis? Allt. Saltlakrits är det bästa men annars: allt.
* Naturgodis - ätbart eller inte..? Absolut ätbart!
* Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart? Dricker mest kaffe eftersom jag är svårt beroende... Men jag gillar te och tar gärna emot smakprover på goda sorter! Har väldigt dålig fantasi själv när det kommer till te och köper det sällan...

* Hobby? Förutom att läsa är det väl att skriva. Jag fullkomligt älskar anteckningsböcker av all de slag, kan aldrig ha för många! Jag skriver dagbok och listor, antecknar tankar och funderingar och en och annan liten berättelse emellanåt.
* Favoritfilm? Ingmar Bergman är en stor favorit, särskilt Fanny och Alexander. Älskar Spirited Away och Howl's Moving Castle. Magnolia är en annan favorit.
* Favoritmusik? Kate Bush, Neil Young, Rufus Wainwright, Mark Lanegan, Nick Cave, Will Oldham....
* Stjärntecken? Favoritfärg? Född 25 januari 1981, så Vattuman och snart gammal :-)... Gillar blågröna färger och gråsvart.
* Samlar du på något? Kylskåpsmagneter, t.ex. denna. Gillar också fina bokmärken. Är beroende av nagellack. Och som sagt anteckningböcker.

Äntligen bokcirkel

2010-10-24T20:13:00.001+02:00

Så blev den äntligen av, klassikerbokcirkeln, efter veckor av inställda träffar, framflyttade datum och krånglande medlemmar. Det är inte helt lätt, detta med bokcirklar. Att hitta en tid och dag som passar alla till exempel: den här gången var vi bara tre som kunde. Och så hade vi valt en exceptionellt tjock och mastig bok. kanske hade varit en bättre idé att läst något tunt och lättsmält efter det långa sommaruppehållet. Nåväl. En fantastisk bok var det i alla fall: The Golden Notebook av Doris Lessing.

två versioner av samma bok.

Fast vad är problemet med den svenska titeln Den femte sanningen? Den femte anteckningsboken som titeln syftar på gör väl inte anspråk på någon sanning utan är ett försök att sammanfoga alla delarna i författarinnans liv. Och så blir ju titeln hopplöst lik Lessings roman Det femte barnet. Dålig fantasi på förlaget?

Grundhandlingen i The Golden Notebook kan väl beskrivas så här: En författare, Anna Wulf skriver i fyra anteckningsböcker: En svart om sitt liv i Afrika med sina vänner och sin första man, en röd om sitt politiska liv som aktiv men ständigt tvivlande kommunist, en gul där hon skriver en roman om en kvinna som heter Ella och som bär slående likheter med Anna själv, och en blå där hon försöker vara personlig, privat och detaljerad om sitt känslo- och kärleksliv. Men Anna mår allt mer dåligt och börjar bli splittrad: hon börjar skriva i en femte anteckningsbok för att foga samman alla bitar av sitt liv. Och så har vi ramberättelsen, kallad "Free Women" som handlar om Anna och hennes bästa väninna Molly och Mollys son Tommy som är nitton år och kluven inför sin framtid och sitt liv.

Det här är en diskuterande, filosofisk roman som fick mig att grubbla och tänka massor. Den handlar om friheten, den fria viljan, individens val, samhällsansvar, kärlek och sex, att vara kvinna, att skriva... Oftast känns den väldigt modern, med några undantag, som till exempel diskussionen om "en riktig man" och beskrivningarna av äktenskapen med frigida fruar och otrogna män (den utkom första gången i början av sextiotalet).

En perfekt bokcirkelbok, förutom det lite väl tilltagna formatet. Mycket synd att inte alla kunde vara med, för jag tror det här är en bok som berör alla på olika sätt, och det finns verkligen oändligt mycket att diskutera!

bokcirkelfika

Mellanlandning

2010-10-21T18:04:00.003+02:00

Ibland behöver man pauser i sin läsning i form av lättare läsning. Efter Sara Stridsbergs fina och språkligt utmanande Darling River läste jag de två första böckerna Harry Potter. Som att krypa in i en varm liten grotta av fantasi och magi. Sedan läste jag halva Freedom av Jonathan Franzen, fick avbryta med bokcirkelboken The Golden Notebook av Doris Lessing som gjorde mig intellektuellt utmattad om än lycklig och inspirerad. Så därefter behövde jag en andningspaus i form av första delen av Susan Coopers femdelade fantasyserie om kampen mellan ljus och mörker. Och sedan kunde jag återuppta fantastiska Freedom igen. Som mellanlandningslitteratur finns det ingenting som slår barn- och ungdomsböcker och helst fantasy. Man hittar liksom tillbaka till den där lustfyllda bokslukande sträckläsningen som är så ljuvlig.

Efterlängtat loppisfynd!

2010-10-16T17:59:00.007+02:00

Jag går ganska ofta på loppisar. Kollar efter rolig inredning, annorlunda kläder och diverse prylar. En och annan film och en och annan bok brukar också gå hem. Men det är en bok som jag alltid tittar efter, men aldrig hittar. Det är en av mina all-time favourites, Den hemliga historien av Donna Tartt. Har fått för mig att den är ganska svår att få tag på, typ slut på förlag som vanlig bok. Som pocket kom den ju för ett tag sedan, med kommentar av Camilla Läckberg på framsidan... Men idag när jag var på loppis och gick fram till bokstaven T, som jag brukar, så stod den där! Oj, sa jag högt. Femton spänn och nu står den här hemma i bokhyllan. Ett snyggt och fräscht exemplar dessutom. Lite tidig julafton så där.

Här på bloggen har vi tyckt ganska olika om boken. Jag är nog den som är odelat förtjust. Boken börjar med meningen: "Det här är den enda historien jag någonsin kommer att kunna att berätta". "Redan där var jag fast. Jag var fast i de dammiga universitetsmiljöerna, med mystiska professorer och lummiga lundar. Fast i ett suggestivt språk och kulturella referenser. Men framförallt var jag fast sammanbunden med karaktärerna I de tre-fyra dagar som jag läste boken levde jag bokstavligen med Richard, Bunny, Henry, Francis och tvillingarna Charles och Camilla". Så skrev jag mitt inlägg som finns här. Och här skriver Moa också om Den lille vännen av Donna Tartt. Just nu är jag mest glad för mitt fynd!

Bokbloggarnas litteraturpris

2010-10-13T14:47:00.004+02:00

Breakfast bookclub har instiftat ett bokbloggarnas litteraturpris.

Så här skriver de:

Alla svenska bokbloggare får nominera fem svenska eller utländska böcker var (de ska dock finnas översatta till svenska), utgivna från och med november 2009 till november 2010 (priset delas ut och tillkännages i samband med Stora kulturbloggprisets gala den 27 november). Böckerna ska vara poängsatta så att årets bästa får 5p (fem poäng), den näst bästa får 4 p (fyra poäng) osv. De fem titlarna med högst totalpoäng slutnomineras och alla bloggläsare kommer därefter att rösta fram vinnaren av Bokbloggarnas litteraturpris. Nomineringstiden startar nu och pågår till och med 24 oktober. Röstningsperioden kommer att vara under två veckor i början av november. Vinnaren kommer annonseras och priset delas ut i slutet av november!

Du nominerar genom att maila dina fem titlar samt adressen till din bokblogg till brkfstbookclub@gmail.com.
Himla kul och jag vill också nominera!
Mina nomineringar:
5 poäng: Syndaflodens år - Margaret Atwood
4 poäng: Utrensning - Sofi Oksanen
3 poäng: Andningsgunga - Herta Müller
2 poäng: Darling River - Sara Stridsberg
1 poäng: Mot ännu en sommar - Janet Frame

Jag glömde ju skriva om...

2010-10-10T13:00:00.000+02:00

... Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Jag fick en recensionsbok ungefär i mitten av boken, vilket gjorde att jag fick skjuta upp läsningen. Att avbryta så där är inte det optimala, men ibland blir det så. Jag var till en början helt uppslukad av boken och tänkte, det här kan bli riktigt bra. Upptakten där Lennart, en avdankad gammal svensktoppsartist, hittar ett litet flickebarn i skogen. Men inte vilken bebis som helst, utan ett mycket annorlunda barn som sjunger med en gudabenådad röst. Lennart förstår att hon kan bli något riktigt stort och tar hem barnet. Han gömmer henne i källaren och övertalar frun, Laila att det är det bästa. Laila, som också varit svensktoppsartist tillsammans med Lennart, men som numera är en överviktigt underkuvad kvinna, blir tvungen att lyda. Ho, ho spännande! Vilken upptakt. Och början är riktigt bra. Förhållandet mellan Lennart och Laila och deras liv målas upp. Krossade drömmar och förhoppningar. Berättelsen om sonen Jerry är också riktigt brännande. Jag tycker överhuvudtaget att dessa "sidorspår" förstärkte berättelsen och gav den ett slags djup. I början är det mycket bra också. Men sen kommer partier som är mindre bra och storyn tappar fart, för att sedan på nytt växa och nå riktiga toppar igen. En del passager med beskrivingen av programmet Idol är lite så där. Lite synd är det. Inte direkt dåligt, men segt emellanåt.

Jag tyckte också om partierna med den andra flickan Teresa och hennes utanförskap. Den fina relationen med pappan som förstår Teresas asociala sida och kanske känner igen sig själv. Och mamman som står och oförstående och vill inget hellre än att hennes dotter ska passa in, och gå på maskerad och "vara som de andra barnen". Ja, det är hjärtskärande. Däremot tycker jag inte om de blodiga scenerna, som känns spekulativa, och inte tillför handlingen något. Jag förstår inte meningen med dem. Men trots de lite transportliknande sträckorna, lite sega, lite jaha, så gillar jag ändå Lilla Stjärna. Jag gillar den skarpt. För kärleken mellan flickorna, för utanförskapet, för samhällskritiken, för det tidsenliga och för att han på ett genialt sätt får ihop detta på ett realistiskt och samtidigt skruvat sätt. Man köper det. Detta är min första roman av Ajvide Lindqvist. Många säger att den inte är hans bästa, men då har jag ju så mycket mer att se fram emot. Moa här på bloggen var lite mer kritisk, läs hennes inlägg om Lilla stjärna här.

Atwoodsk dystopi

2010-10-09T21:02:00.006+02:00

Min favoritförfattare: Margaret Atwood.
Min favoritgenre: dystopiska framtidsskildringar.
Och vad är Atwoods senaste, The Year of the Flood, om inte just en dystopi. Kanske den bästa som skrivits. I alla fall som jag läst.

The Year of the Flood berättar historian om världens undergång såsom den skildrades i Oryx and Crake, igen. Jimmy, huvudpersonen i den boken, skymtar förbi i The Year of the Flood, som pojkvän och till slut galen överlevande. Och andra personer som skymtade förbi i Oryx and Crake, får här större plats.
Huvudpersonerna, hjältinnorna med stort H, heter Toby och Ren. Vi får följa dem genom samhällets kollaps tills kaos och anarki bryter ut. Isolerade på varsitt håll överlever de och väntar på säkrare tider. För världen har fallit samman. Djuren har avlats fram till livsfarliga och sluga varelser, maten är konstgjord, luften farlig att andas. Både Toby och Ren har haft med God's Gardeners att göra, en sekt som odlar grödor på taken till byggnader och som tränar sig i överlevnad inför katastrofen som bara de anar kommer.

Jag tycker Atwood lyckas mycket bättre med den här romanen än med Oryx and Crake som inte är någon favorit hos mig. Men The Year of the Flood är bra på så många sätt. Den är skrämmande och viktig i sin egenskap av dystopi. Den är vacker och välskriven: de växelvisa kapitlen som obönhörligt närmar sig katastrofen man förstår är oundviklig, är ett skickligt och fungerande grepp. Karaktärsskildringarna är trovärdiga och gripande: kvinnorna som reser sig från botten och slår tillbaka utan att sluta känna kärlek.

Min favoritbok: The Year of the Flood av Margaret Atwood.