18 augusti 2013

Semesterläsningen

Nä, inte är det som förr under semestertiden. Då, när jag hann läsa och läsa, bli uppslukad och plöja under några timmars stillaliggande på en strand. Detta års semester var lite annorlunda, antingen störde kvällsläsningslampan den lille sovande eller så vaknade den lille sovande precis när jag satt mig till ro i solen. MEN, tre böcker hann jag med:
En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru, Den svarte nazisten av Magnus Sandelin och Wallflower av Stephen Chbosky. Och alla var bra läsning.
Anyurus bok får nog räknas som den bästa bok jag läst på länge. Förstår varför En storm från paradiset har fått så fin kritik och flera nomineringar. Boken om hans pappa är berörande, vacker, spännande och kompakt. Förutom att hans fars historia berättas så förtäljs också ett stycke världshistoria om sjuttiotalets Östafrika, kolonialhistorians makthet och individens utsatthet av systemet. Och allt detta på ett mästerligt skrivet sätt där meningar andas och ibland rymmer en hel bok i sig.  Det är en bok om längtan efter frihet, förståelse och förlåtelse. Ömt.

Wallflower, som utkom första gången 1999 och är författarens debutbok och hittills enda bok, filmatiserades 2012 och gavs i år ut som pocket av förlaget Gilla. Alldeles lagom avbruten sommarläsning. Boken, klassad som ungdomsbok, är skriven i brevform till en okänd person. Det är 15-årige Charlie som är brevskrivaren och han berättar om sitt första år i high school, hans tankar, känslor, problem och upplevelser. Charlie, vars enda vän tagit livet av sig, får plötsligt två nya vänner i populära Sam och Patrick. Som titeln (Wallflower- The Perks of Being a Wallflower) anspelar på så är Charlie en betraktare och genom boken får man följa hans utvekling till att istället delta. Det är roligt att få vara inne i Charlies huvud. Sorgligt och roligt. Svarthumoristiskt. Lite störande språkliga missar borde ha kunnat rättats till och säkerligen är det så som flera påpekar att man ska läsa denna på originalspråk då just huvudpersonens talande språk är själva grejen med boken. Ska låna filmen när jag börjar jobba igen.

Den svarte nazisten- En dokumentär om Jackie Arklöf (2010) av Magnus Sandelin plockar jag ur min fars bokhylla och blir lite oväntat fast. Det är som att slungas tillbaka i tiden. Allt det där som berättas i boken fanns ju med i periferin i mitt tonåriga nittiotal: Bosnienkriget, Nationalsocialistisk fronts utbredning i Sverige, Lars Norén-projektet om de fyra intagna, Malexandermorden. I boken behandlas Jackie Arklöfs liv, från uppväxten som adopterad och uttittad i Storuman till livet som legosoldat i Bosnien, som upptagen i nazirörelsen till bankrånarliv, rättegångar, fängelsetid och självrannsakan. Journalisten Magnus Sandelin vill försöka förstå hur det kommer sig att en svart kille söker sig till nazismen. Bilden av en trasig, sökande, osäker och lättpåverkad person växer fram. Fram växer också bilden av djupt hat, förakt och våldsamhet. Om krigsvåld, våldsromantik, högerextremism och rättssystem. Och ja, det är lite som att läsa en förlängd kvällstidningskriminalartikel, men det är onekligen spännande och för mig en återblick samt en inblick i vad jag inte förstod då.