28 mars 2011

En fager mö

Man hänger inte med i Joyce Carol Oates produktion av böcker längre. Det är ju bara så. Det är också vanligt att man i recensioner och liknande, ofta nämner just hennes produktivitet, vilket är tröttsamt men samtidigt svårt att komma ifrån. I alla fall så är hennes senaste roman (översatt till svenska, i skrivande stund...) helt ok som roman. Eller det är en riktigt bra roman, men för att vara Oates så blir det helt ok. Jag har förstått det som att det har varit lite si och så med romanerna näst i följd, t.ex. fick inte Lilla Himlafågel heller så bra kritik.

En fager mö handlar om 16-åriga Katya Spivak, som kommer till den fashionabla kuststaden Bayhead Harbour för att arbeta som barnflicka i en välbärgad familj. Katya kommer själv från en grå industrihåla och fascineras av staden och dess invånares levnadsstil. En dag när hon går på stan möter hon den förmögne äldre gentlemannen Marcus Kidder. Hans fråga om vad hon skulle vilja ha om hon fick sin önskan uppfylld visar sig få oanade konsekvenser. Katya och Marcus Kidder utvecklar en slags märklig relation och beroendeförhållande. Katya fascineras av hans rikedom och han av hennes ungdom och skönhet. Ett klassiskt tema kan tyckas, men allt är inte som det först ser ut. Eller är det det?


Det här är en mystisk roman som präglas av klasskillnader och könsroller, två ofta skildrade teman hos Oates. Dessutom bygger roman delvis på en gammal skotsk ballad, Balladen om Barbara Allen, vilken figurerar som ett återkommande ödsligt poem i boken. Förväntningarna är höga och romanen byggs upp bra. Men sen är det som att Oates tappar gnistan, och slutet känns lite krystat. Det svåra är att låta bli att jämföra med mästerverk som Blonde eller Vi som var Mulvaneys. Men bortser man från dem, så är det en bra och spännande roman.

23 mars 2011

Svalornas lek: dö, resa, återvända



Likt klippdockor på en scen rör sig Zeina Abiracheds figurer i ett hus i Libanon under denna kväll som skildras. I bakgrunden härjar 80-talets inbördeskrig. Zeina och hennes bror väntar på att deras föräldrar ska komma tillbaka från deras mormor. Men tiden tickar, bomber faller och den korta sträckan är avskuren. I hemmets hall samlas grannarna, eftersom den platsen är säkrast när granaterna exploderar på gatorna. En efter en kommer de så att vi får lära känna dem genom glimtar ur deras liv. Tillsammans försöker de stilla barnens oro genom vardagssysslor och fantasi. Det är klaustrofobiskt och oron tickar även den som en bomb under timmarna. I enkla, stiliserade svart-vita mönsterformade rutor tränger historien på och tickar mästerligt fram. Jag hoppas och längtar efter en filmatisering även av denna historia, liksom av Persepolis.

Zeina Abirached, född i Beirut 1981, är bosatt i Paris. Hon studerade vid l’Académie Libanaise des Beaux-Arts och gjorde sedan sin första seriebok, Catharsis. Hon har sedan dess skildrat sin barndom i ytterligare tre serieromaner. 2010 kom Svalornas lek ut på svenska.

18 mars 2011

Starka tjejer i huvudrollen x 2

Det är mycket bra film på biograferna nu. Det slog mig att de två senaste filmerna jag sett har haft en ung stark tjej i huvudrollen. Tjejer runt tonåren som är modiga och starka, och som slåss för de tror på. Så är fallet i både Winter' s Bone och bröderna Cohens senaste True Grit. I både filmerna är tjejerna på jakt efter sin far och på jakt efter sanningen.
Winter's bone, i regi av Debra Granik, handlar om Ree Dolly som lever i det öde Ozark-området, nära Arkansas. Det är på många sätt ett laglöst område där människor sköter sig själva. Många recensenter beskriver det som en film om "white-trash", och jag kan vara beredd att hålla med. Rees pappa sitter i fängelse för langning av metamfetamin, och Ree tar hand om sina småsyskon då mamman har blivit psykiskt sjuk. Hon ser till att de kommer till skolan, har det varmt i huset och mat på bordet, ja allt som behövs för att överleva. En dag kommer polisen och berättar att pappan har pantsatt huset som borgen för sin frigivning. Om han inte kommer tillbaka inom en vecka kommer familjen bli hemlös. Ree bestämmer sig för att leta upp pappan.
En riktigt stark och välspelad film med bra musik. Även om det är mycket elände i filmen, så har regissören haft den goda smaken att inte visa upp och gotta sig i allt (förutom möjligtvis en scen). Dessutom finns det ändå en liten, liten gnista hopp i filmen. Annars kan sådana här filmer ofta bli överdrivna och nästan parodier på elände. Dessutom är skådespelarna fenomenala, och särskilt då Jennifer Lawrence som Ree Dolly.
När jag såg True Grit slogs jag direkt av Hailee Steinfeld. Både söt och stark på samma gång. Hon har också en väldigt speciell utstrålning som känns självklar. Jag tänkte också att hon är nog mest med i början, sen kommer Jeff Bridges och grabbarna att ta över. Men hon är med i hela filmen och i princip varje scen. Hailee spelar flickan Mattie som vill hämnas på mannen som har mördat hennes far. Därför bestämmer hon sig för att anlita den hårde sheriffen Rooster Cogburn, spelad av Bridges. Motvilligt tar den slitne Cogburn på sig uppdraget med hjälp av Texas Rangern La Boef, spelad av Matt Damon. Mattie följer envist med de två männen efter högljudda protester, och en märklig resa tar sin början.
Filmen räknas in i kategorin västern, men som vanligt när bröderna Cohen är som bäst så vet man inte var det ska sluta. Det är mer som en slags sago-västern. Här finns många udda typer, och speciella händelser som bara känns så rätt. Det vackra fotot gör vissa scener ändlöst vackra. Samtidigt finns det råa och smutsiga hela tiden närvarande. Det känns så enkelt, ett klassiskt äventyr, men samtidigt har filmen något väldigt speciellt som är svårt att sätta fingret på. Det är kanske då film är som bäst. Och likt Winter's bone, är det den unga tjejen som gör filmen. Go and see!

13 mars 2011

Tematrio - Noveller/Novellsamlingar

Den här tematrion hakar jag på. Jag älskar noveller! Jag gillar att man kan läsa en novell lite då och då och inte behöver läsa en hel roman i ett sträck för att förstå sammanhanget. Dock gäller ju inte det alla novellsamlingar! Ibland hänger de ju samman och då kan det vara en fördel att läsa dem i ett svep. Jag beundrar också en författare som kan behärska det lite kortare formatet och ändå lyckas rymma väldigt mycket i sin berättelse. Här är tre favoriter, men jag har många många fler.


  • Leva i synd av Margaret Atwood där berättelserna i allra högsta grad hänger ihop. Tillsammans målar de en bild av en kvinnas liv genom nedslag i olika åldrar och viktiga skeden. Men novellerna är också utmärkta var för sig. Atwood är som alltid vass och medkännande, smart och rolig.
  • Babian av danska Naja Marie Aidt. Klaustrofobiskt, skrev jag om den när jag hade läst den, och det är fortfarande ett ord jag förknippar med boken. Jag ser framför mig en strand där solens bländande ljus från den klarblå himlen blir en symbol för den laddade stämningen mellan karaktärerna som är på väg rakt in i ett avgörande. Det är en novell som innehåller det där, mer eller mindre, jag minns faktiskt handlingen ganska vagt. Men känslan och stämningen man får av att läsa novellsamlingen är desto mer bestående.
  • Och så en författare och ett verk som följt med mig ganska många år nu: Ninni Holmqvist och framför allt novellsamlingen Kostym som leker med våra föreställningar kring kön och genus. I många berättelser vet vi inte om det handlar om en man eller kvinna, det oerhört intressant att diskutera vad man själv tror och varför. Boken är också skriven med ett oerhört vackert språk. Jag tror banne mig jag måste läsa om den. Igen.

10 mars 2011

Camilla and the Horse - Christina Hesselholdt


Först bara: Varifrån känner jag igen namnet Christina Hesselholdt undrar jag när jag får boken i min hand och och letar bland hennes tidigare titlar på omslagsfliken utan att det ringer någon klocka. Tills jag läser lite noggrannare och hittar bilderboken Det tokiga katthuset bland titlarna för barn. Genast seglar en bild av omslaget upp. Den bilderboken har jag sorterat in på rätt bokstav bland bilderbokstrågen på biblioteket oräkneliga gånger.

Men det var en parentes. Här kommer en till: Redan innan boken börjar möter jag tre namn som ger mig bra vibrationer, eller som rent av är tre av mina favoritförfattare: Emily Brontë och Sylvia Plath citeras och Ninni Holmqvist har översatt boken från danska. Jag blir glad och förväntansfull.

Och nu till själva innehållet. Camilla and the Horse är en novellsamling av danska författaren Christina Hesselholdt, boken är utgiven av Kabusa förlag. Boken består av två delar. Den första delen är uppbyggd av berättelser som hänger ihop genom sina karaktärer som återkommer. Den andra delen är en enda längre berättelse. Jag kastas lite fram och tillbaka i mina omdömen medan jag läser. I ena stunden tycker jag att Hesselholdt är överdriven och övertydlig, att hon går för långt och förstör subtila idéer som börjar så bra. För att i nästa stund tycka att hon är briljant och sucka igenkännande med tårar i ögonen. För att hon så väl lyckas fånga det djupt mänskliga och det ensamma i att vara människa.

I titelnovellen "Camilla and the Horse" (Camilla är huvudpersonen och the horse syftar på hennes välhängde pojkvän Charles som hon försöker sälja till en prostituerad) hittar jag en mening som sammanfattar Hesselholdts estetik och grundsyn på den mänskliga tillvaron:
 "Åååh, detta mänskliga, detta alltför zizekska behov av sammanhang där det inte finns något." (s.72) 
Alla bokens karaktärer letar febrilt efter ett sammanhang i sina kaotiska eller till synes meningslösa liv, de resonerar och analyserar, drar upp detalj efter detalj för att försöka skönja ett mönster. Och som läsare gör man likadant. Man letar efter meningen i texten, efter sammanhanget, för det verkar inte finnas något. Och när jag hittar den ovan citerade meningen förstår jag att det är gjort med avsikt. Det är ett försök att fånga just detta mänskliga behov av att skapa sammanhang där det (kanske?) inte finns något. Karaktärerna är bittra och cyniska, ganska hopplösa och jobbiga. De har fastnat i sina liv utan att veta hur de ska ta sig ut eller gå vidare. Det är bitvis väldigt roligt men också väldigt svart.

Den berättelse jag berörs mest av är den sista: "En tillställning". Den är uppbyggd som ett kammarspel med en förteckning över persongalleriet och med handlingen förlagd till en och samma scen. Det handlar om en fest där en splittrad familj återförenas. Stämningen är tät och laddad, man är instängd tillsammans med karaktärerna och berättaren hoppar mellan deras medvetanden tills man får känslan av att middagen är ett enda surrande getingbo. Slutet blir lite för tillrättalagt och skojigt tycker jag, men Hesselholdts språk blommar verkligen i berättelsen. Känn på den här meningen och alla underliggande stämningar och känslor den för med sig. Och alla bilder!
 "Även om hon trivdes med att leva ensam och aldrig  hade trott att hon skulle gifta sig, utan hade föreställt sig ett liv som veterinär vi Nordsjön utan man och barn, men med fyrhjulsdriven bil (sanden), lodenrock (blåsten) och en stor hund (ensamheten ), hade hon ändå gjort det." (s. 107)

8 mars 2011

Austen-debut



Nu ska det ske! Jag ska begå min Jane Austen-debut och väljer passande nog den internationella kvinnodagen att börja på. Jag och min kompis E har nämligen upptäckt ett gemensamt hål i vår litterära allmänbildning. Vi har inte läst Jane Austen. Och ja, jag arbetar som bibliotekarie och ja, jag är en bokmal och nej, jag har faktiskt aldrig läst en endaste bok av Austen. Enstaka kapitel säkerligen under diverse litteraturvetenskapskurser, men aldrig en hel roman. Och så har jag ju sett filmatiseringar förstås. Men nu är det alltså dags. Vi ska ha en liten Jane Austen-bokklubb, E och jag och vi börjar med Pride och Prejudice som jag förresten beställde hem för tjugosex kronor. Det får man ju inte ens en fika för nu för tiden! Nu bäddar jag ner mig med Jane och läser förväntansfull den berömda första meningen: "It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife." Och vidare.

1 mars 2011

Kvinnor utan män

I höstas läste jag Kvinnor utan män av Shahrnush Parsipur. Boken växte i min hand under läsningen, liksom kvinnornas öden som vävs in i varandra. Det är storslaget, snirkligt och drömskt i ett litet format. I helgen såg jag filmen med samma namn. Filmen bygger på videoverken i hennes utställning med samma titel, som bland annat visades på Kulturhuset i Stockholm i höstas.

Kvinnor utan män (film och bok) utspelar sig 1953 i Iran, då den demokratiskt valde premiärministern Mossadeq störtades av den CIA-stödda statskuppen, Operation Ajax, då Shanen återinsattes vid makten. Högaktuellt med andra ord, med tanke på vad som utspelar sig just nu, söder om Europas gräns. Historien låter oss följa några kvinnor som alla är förtryckta av det patriarkala samhället. Munis, som längtar efter att få delta i den politiska kampen men blir hindrad av sin bror, prostituerade Zarin som rymmer från en bordell, Faezeh som enligt norm börjar bli för gammal för att ingå äktenskap och Fakhri som lämnar sin man (just denna sista historia skiljer sig mellan bok och film där det skrivna utgör , en mycket mer gedigen och fängslande historia). Fakhri köper sig ett hus på landet med en tillhörande trädgårdsoas, som på ett eller annat sätt bildar en tillflyktsplats för dessa kvinnor, vilka söker sig bortom sina liv. Det är magisk realism i högform. Filmen är oerhört filmatisk och konstnärligt andandes, men jag gillar boken än mer, just för sin snirkliga historia där fiktion och verklighet flyter in i varandra i meningarna, liksom kvinnan som vuxit in i ett träd och badhusscenen med blodskrubbad hud.
Tyvärr är den svenska översättningen totalt helt bedrövlig, med irriterande och oförskämt usla fel som förstör läsupplevelsen. Jag ska nog försöka läsa om den inom kort för att jämföra efter filmen.

Boken skrev hon redan 1974, men den förbjöds då av den islamska regimen, eftersom den ansågs vara "kränkande för samhällsnormerna" och "propagerade för lösaktighet och lättfärdighet". Parsipur arresterades för sitt politiska engagemang mot Shahen och 1976 tvingades hon att lämnade Iran. Romanen publicerades först 1989.