tisdagen den 29:e juni 2010

Ansikten i fokus


Det slog mig när jag satte upp böcker i biblioteket sist. Är det inte ovanligt många ungdomsböcker som har haft ansikten på omslagsbilden den senaste tiden? Jag tänker då särskilt på ungdomsböcker för tjejer, och böcker som Känslan av att hoppa, Ett nytt liv på köpet, Kulor i hjärtat och Natthimmel. Ofta är det också lite fundersamma, eftertänksamma, kanske lite ledsna tjejer. Kom att tänka på att Jennie hade skrivit här om att flera av dessa böcker dessutom har blygsel som gemensamt tema. Kanske är det ett vanligt utseende på ungdomsböcker, men på den senaste tiden har det känts slående.

Till hösten kommer...




Många stora svenska ungdomsförfattare kommer med nytt till hösten. Mycket att se fram emot alltså. Här är några exempel:

I augusti kommer Stefan Casta med sin bok Den gröna cirkeln. Det verkar vara en dystopi, där fyra ungdomar blir strandsatta efter kraftiga skyfall och hittar döda människor. Spännande.

Ulrika Lidbo kommer också i augusti med sin Farsta fritt fall. Boken handlar om Henrika som flyttar från Lund till Farsta och tvingas konfronteras med klasshierarkier. Efter den mycket omtyckta Decembergatans hungriga andar, är det här något att se fram emot.

Mats Wahl kommer också ut med sin bok i augusti, Ormfågel, som ska handla om alkoholism och trassligheter. Hans senaste När det kommer en älskare, tyckte ju jag växte men saknade något, så jag hoppas att denna bok även har en mer röd tråd.

I september kommer Ingrid Olsson med sin bok Komma över. Den handlar om hur man kommer över en relation. Hennes språk är så himla bra så det här är också något att hoppas på.

I september kommer också Johanna Thydell med sin Ursäkta att man vill bli lite älskad. I BTJ-häftet beskrivs den som en stor bok om kärlek och vänskap.

onsdagen den 23:e juni 2010

Det påminner om...

...Jonathan Safran Foer, i alla fall språket, och särskilt avsnitten där Astrid, trettonåriga dottern, berättar. Och även till viss del i den lekfulla formen. Till exempel tar pappans berättelse formen av sonetter när han blir kär. Och då associerar jag lite till Extremt högt och otroligt nära som ju leker med formen men på ett mycket mer uttalat och tydligt sätt. Också Astrid påminner om berättaren i Safran Foers bok, den där brådmogna resonerande, lillgamla rösten. Men nu handlar det alltså om Ali Smiths roman Jag är allt du drömt. Och den är riktigt, riktigt bra. Jag uppslukas totalt av formen med de olika berättarperspektiven och synvinklarna. Och språket som följer med karaktärerna och ändras när de berättar. Och förstås själva berättelsen som är fantastisk och fantasieggande: En familj hyr ett sommarhus. En dag knackar en kvinna på dörren och kommer in i familjens liv. Ingen kommer på tanken att fråga vem hon är utan all förmodar att hon har något att göra med någon annan i familjen. Och alla blir betagna och förälskade på olika sätt. Utan att någon riktigt vet hur det gått till så får kvinnan en central plats i familjens liv och hon förändrar dem alla för alltid. En mäktig och underbar bok! Läs läs läs!

söndagen den 20:e juni 2010

Mer Meyer





Stephenie Meyers succé fortsätter, vilket inte minst märks på att bibliotek och bokhandlar landet över öppnade 06.01 den 6 juni då senaste boken Bree Tanners andra liv hade världspremiär. "... så att alla Twilight-fans får chansen att läsa den lika snabbt som alla andra Twilighters i världen!..." (Bokia på Frölunda Torg).

Tredje filmen Eclipse går upp på bio den 30 juni, snart kommer böckerna ut i serieformat, nya utgåvor har kommit med tillagda kapitel och varje dag kommer tonårsflickor och frågar var böckerna står, och till deras besvikelse får de svaret att de ständigt är utlånade. Som en aptitretare, eller som smart marknadsföring, inför filmpremiären gavs nyligen boken Bree Tanners andra liv ut.

Boken handlar om den nyfödda tonårsvampyrflickan Bree, som ingår som ofrivillig armévampyr skapad av den hämndlystna Victoria, satta att döda Bella. Bree dyker alltså upp i den tredje boken Ljudet av ditt hjärta (Eclipse) och har nu fått en egen bok, eller novell. Boken inleds med ett förord av Stephenie om hur historien om Bree vuxit fram från att vara en bifigur. Detta kortare format är hårdare och mörkare än de övriga böckerna, även om det finns kärleksinslag. Det är en bättre vampyrhistoria än de tidigare och den påminner mig lite om Amelia Atwater Rhodes vampyrnoveller, fast dock inte lika bra. Meyer fångar sin krets och boken har redan milslånga köer. Jag håller med andra läsare av boken att det hon lyckas riktigt bra med är att hon lyckas skriva om vampyrer på ett trovärdigt sätt. Att själva vampyrbiten inte blir sensationell i sig utan mer vardaglig. Men utöver det är det bara en Meyer bok till. Så det verkar som att vampyrerna stannar och att varulvarna inte tar över scenen. Det är väl helt enkelt inte lika lockande med blodtörstande päls och dregel som blodtrånande slät kall hud? Men omslaget? Är Dynasti-retro inne? Tycker det spanska är finare, men så har jag ju också vuxit upp på 80-talet.

För att hålla sig uppdaterad om Twilight eller läsa om varför boken kom till kolla Twilight Sweden.

fredagen den 18:e juni 2010

Lisbeth Salander i Sopranoskrud

Det är inte ofta man läser en bok skriven under pseudonym. Det kändes lite spännande, med tanke på att det skulle vara en känd författare. När det visade sig vara Johanna Nilsson, som har skrivit bl.a. SOS till mänskligheten samt en del ungdomsböcker, som låg bakom kändes det lite otippat. Trodde kanske inte att hon skulle skriva en roman om en kvinnlig maffiaboss. Och dessutom en ganska våldsam sådan.
Boken handlar om Francy som är maffiaboss samtidigt som hon brottas med mammarollen. Hon har det ganska trassligt med äktenskapsproblem och barnuppfostran, men med jobbet trivs hon. Samtidigt är hon hela tiden på gränsen till ett sammanbrott och käkar sömnmedel och lugnande för att klara av dagen. Detta skulle kunnat blivit riktigt bra, eftersom det känns som att romanen har en feministisk anda över sig. Men det är något som saknas, och boken känns liksom osammanhängande och förvirrande. Karaktärerna är inte särskilt utmejslade och man tror inte på dem. Boken är nog inte meningen att vara realistiskt utan ganska utspejsad, men man kan ju faktiskt göra trovärdiga karaktärer ändå. De här känns ibland schablonmässiga.

När jag först läste den och skrev en recension så kändes boken lite som en frisk fläkt, men jag tror så här i efterhand att det var lite önsketänkande. Vilket är synd, för det känns annars som en bra story. Och vad med pseudonymen? Dessutom avslöjades den nästan med en gång efter att boken kom ut. Blev dock lite sugen på att se mer av hur Johanna Nilsson skriver.

torsdagen den 17:e juni 2010

Till försvar för boken (eller Brandmännen anfaller)

"Trollkraften finns bara i vad böckerna har att säga, på vilket sätt de syr samman universums tygbitar till en klädnad." Så vackert uttrycker Faber, en gammal professor, sig i Ray Bradburys dystopi Fahrenheit 451, när han ska förklara för Montag, bokens huvudkaraktär, på vilket sätt litteraturen är så betydelsefull. Det är alltså inte själva boken som föremål, utan kunskapen de besitter, som gör dem så fantastiska och samtidigt farliga. En annan sak som boken har när den är bra är kvalitet som för Faber i det här fallet är synonymt med struktur. Man ska kunna granska boken i detalj och ju fler detaljer desto bättre. Böckerna ska kunna visa upp "porerna i livets ansikte", både det vackra och det fula. "De goda författarna når ofta livet självt. De medelmåttiga snuddar flyktigt vid det. De dåliga våldför sig på det och slänger det på sophögen." Och så kräver boken gott om tid i stället för exempelvis TV:s omedelbara stimulans.

Den här romanen påminner oss om att vi måste låta saker ta tid, att vi måste fortsätta tänka och diskutera och inte bara söka enkel och snabb underhållning. Skriven 1953 är den fortfarande lika aktuell. Bradbury kritiserar den urvattnade litteraturen och kulturen som blir alltmer lättillgänglig och likriktad för att sälja bra och konsumeras snabbt. Den smala kulturen får svårt att slå sig fram i ett klimat där man inte orkar fundera över svåra ämnen eller läsa något som kräver tid och tankemöda. Precis som idag då...

Brandmännen i romanen släcker inte längre bränder, istället anlägger de bränderna, hos människor som har böcker. För i den här framtidsvisionen är kunskap och tänkande det farligaste som finns. Befolkningen kontrolleras och hålls i schack med hjälp av konstant stimulans och underhållning. TV-program visas på fyra väggar där du själv medverkar och tilltalas av skådespelarna som är mer verkliga och betydelsefulla än din egen familj. Filmer och berättelser har kortats ner till snabba sammanfattningar, ingen har tid eller ro att koncentrera sig på någonting en längre stund. Individerna matas med reklam och underhållning för att slippa tänka. Allt ska gå fort, låta högt och inge berusning och kickar.

Montag arbetar som brandman utan att ifrågasätta bokbränningen till han en dag möter Clarisse, en flicka som ser honom och talar till honom på ett sätt ingen annan gjort. Därefter kan Montag inte längre fortsätta leva som förut. Han upptäcker litteraturen, kunskapen och skönheten i de små detaljerna i världen.

Förutom att vara olidligt spännande och obehaglig, är Fahrenheit 451 viktig i sitt budskap och mycket vacker i sitt språk. Definitivt en ny favorit för mig och jag blir nu väldigt sugen på att läsa fler böcker av Bradbury!

onsdagen den 16:e juni 2010

Tematrio - Titeldjur

Veckans Tematrio: Berätta om tre boktitlar som innehåller ett (eller flera) djur!

  • Fågeln som vrider upp världen - Haruki Murakami
Murakamis bästa roman, tycker jag. Magisk och förtrollande. Skrämmande och förvirrande.
  • Hundarna från Tessaloniki - Kjell Askildsen
Norsk novellist som skriver knappt, kargt och suggestivt. Tyvärr är bara ett fåtal verk översatta till svenska.

  • Eremitkräftorna - Anne B. Ragde
Sämre än den första boken i serien, som jag inte heller gillade något vidare. Men den får vara med på listan för det ovanliga djurets skull.

tisdagen den 15:e juni 2010

Leni är ett sockerhjärta


Jag gillar verkligen Emma Adbåge. Hon är nästan läskigt begåvad och jag tycker mig känna igen hennes teckningar från någonstans. När jag är inne på hennes hemsida visar det sig att det hon som har gjort de flesta omslag till Mårten Melin, en annan favorits, böcker. Dessutom har hon en tvillingsyster, Lisen Adbåge som också är riktigt bra.
Emma Adbåges senaste bok heter Leni är ett sockerhjärta, och är verkligen helt bedårande. Ungefär som Leni. I alla fall tycker tanterna på cafét det, och de kallar henne för sockerhjärta. Det tycker inte Leni om. Hon är inget sockerhjärta, hon vill vara vuxen. Ok, säger pappa, då är du vuxen. Till en början tycker Leni att det är kul. Fast sen kommer hon på att vuxna äter stark ost och dricker kaffe. Kaffet häller hon ut i blomkrukan. Sen måste ju vuxna städa också, säger pappa. Ännu tråkigare, tycker Leni. Hon vill ju leka. Kanske det inte var så dumt att vara ett sockerhjärta ändå.
Bilderna i boken är verkligen helt fantastiska. Man kan också läsa den flera gånger för det är bilder där man kan upptäcker något nytt varje gång. Dessutom har de en lite härlig 50-tals känsla över sig. Snyggt!

måndagen den 14:e juni 2010

Läsenkät

Den här enkäten har figurerat på en massa bloggar de senaste veckorna, till exempel här, här och här.

Vilka är de fem författarna du har flest böcker av i dina bokhyllor?
John Steinbeck
Joyce Carol Oates
Margaret Atwood
Willy Kyrklund
Ingmar Bergman

Köper eller lånar du mest?
Jag köper mycket på second hand och loppisar, ibland lyxar jag till det och köper nyutkomna böcker av favoritförfattarna. Men framför allt lånar jag böcker, jag är ju trots allt bibliotekarie, så det är lätt att både en och annan bok hänger med hem efter arbetsdagen.

Sparar du alla böcker du köper?
Nej, jag försöker ge bort böcker som jag vet att jag inte kommer läsa om eller som jag inte anser särskilt värdefulla för mig. Hellre att de blir lästa av fler människor än att de står och dammar i min hylla! Dessutom behöver jag alltid mer plats i bokhyllorna eftersom jag ofta besöker loppisar så regelbundna utresningar är nödvändiga!

Inbundet eller pocket helst?
Pocket är mer bekvämt att läsa, särskilt i sängen, och så väger en pocketbok inte lika mycket i väskan. Men ibland föredrar jag inbundet, böckerna är oftast vackrare och lite mer exklusiva i inbundet format. Och så är ju texten större, vissa pocketar har ju så liten text att man behöver förstoringsglas!

Vilken bok har du läst flest gånger i ditt liv? (Om du nu läser om böcker.)
Säkert någon barnbok. Slottet det vita av Tormod Haugen kanske. Annars Tvåsam av Willy Kyrklund för att jag skrev uppsats om den. Men jag läser alltså inte om böcker särskilt ofta.

söndagen den 13:e juni 2010

Omläsning - Upp till ytan

Jag läser sällan om böcker faktiskt. Det känns som en oerhörd lyx att om igen öppna den där boken man tyckte så mycket om och det är inte ofta jag unnar mig den. Men nu är jag mammaledig och har lämnat bibliotekarieambitionerna att läsa nytt och aktuellt bakom mig för tillfället. I stället lustläser jag det jag kommer över. Som till exempel en massa postapokalypser och dystopier. Och så hade jag tänkt göra omläsningar av de där böckerna jag alltid säger att jag gillar så mycket, men som det var länge sedan jag läste.

Först ut var Margaret Atwood med Upp till ytan. Det handlar om en ung kvinna som närmar sig trettio, med ett kraschat äktenskap och ett förlorat barn bakom sig (att det handlar om en påtvingad abort tycker jag står klart den här gången men har inget minne av från första gången jag läste romanen). Hennes pappa har försvunnit och hon åker tillsammans med pojkvännen och ett annat par tillbaka till sitt barndomshem för att söka efter fadern. Hon växte upp på en ö i en naturskön del av Cannada, man måste paddla dit och bunkra upp med mat. Vännerna tycker det är exotiskt och pittoreskt, själv känner hon hur hon långsamt återvänder till sina rötter, till naturen.

Romanen skildrar ett sammanbrott: ett uppbrott från civilisationen, återgång till naturen och det primitiva språket som finns inne i kroppen. Samtidigt brakar relationerna mellan karaktärerna samman och blottar mänskliga svagheter och tillkortakommanden.

Nu när jag läser om romanen så tycker jag bäst om första delen; skildringen av hur huvudpersonen återvänder, relationen till hennes vänner som från början avslöjas vara en mycket ytlig bekantskap, förhållandet till Joe, bristen på kärlek och starka känslor och återblickarna, minnena som rörs upp av återkomsten. Minst tycker jag om sista delen där galenskapen bryter ut, språket huggs sönder och isoleringen från yttervärlden blir total. Vid förra läsningen tror jag det var tvärtom.

Jag gillar Atwood som bäst när hon är milt ironisk och när hon beskriver det vardagliga utanförskapet hos sina hjältinnor: känslan av att inte nå ända fram till sina medmänniskor, att ha anpassat sig och försökt göra detta tills man förlorat sig själv och inte når fram varken till sig själv eller till andra.

lördagen den 12:e juni 2010

onsdagen den 9:e juni 2010

Tredje världskriget

Ett kärnvapenkrig har utplånat allt liv på norra halvklotet och vinden sprider radioaktivt stoft sakta men säkert allt närmare Australien, en av de sista platserna där mänskligt liv ännu existerar. Enligt beräkningar har man ett halvår på sig innan den osynliga smittan når fram och börjar ta livet av befolkningen.

Hur tillbringar man sin sista tid när man vet att man ska dö? I Nevil Shutes dystopi På stranden, skriven 1957, får oskyldiga människor ta konsekvenserna av supermakternas krig. Ryssland och Kina har fällt atombomber och därmed bestämt människorasens framtida öde.

Vi får följa några människors sista tid i livet, medan de radioaktiva stoftmolnen obönhörligt drar allt närmre. Och alla har olika strategier för att orka med. Den amerikanske ubåtskaptenen låtsas att han en dag ska kunna åka hem till fru och barn, han köper till och med presenter till dem, trots att han innerst inne vet att de är döda. På samma sätt planterar en av kvinnorna växter inför nästa sommar och planerar trädgården för år framåt. Andra lever alldeles såsom det vore den sista dagen i deras liv, de super och riskerar sina liv.

Gemensamt för alla människorna i den här romanen är att de mår bäst när de håller fast i sina arbeten. Man mår bäst av att ha en uppgift och något att fylla dagarna med, även om ens dagar är räknade. Att envist fortsätta sina liv och vanor blir en tyst protest mot döden. När slutet kommer dör de flesta på sina poster, i sina hem, hos sina husdjur eller i sina sängar. Det är detta de trots allt väljer.

tisdagen den 8:e juni 2010

Tematrio - Sverige

Den här veckan vill Lyran att vi nämner tre svenska böcker vi läst sedan förra nationaldagen. De ska dessutom vara bra. Jag väljer tre författarinnor som gjort intryck under året som gått. Dessutom råkar det vara så att jag läst två bra böcker av vardera!

  • Sara Stridsberg - Happy Sally och Drömfakulteten
En ny bekantskap och en ny favorit. Hon väljer så udda karaktärer, annorlunda bilder av kvinnor som lever i gränslandet till vad samhället kallar galenskap. Suggestivt och smärtsamt vackert.

  • Selma Lagerlöf - Herr Arnes penningar samt Liljecronas hem
Äntligen tycker jag om Selma Lagerlöf! Hälsade på henne på Mårbacka i somras och njöt i fulla muggar av övernaturligheterna i hennes korta berättelser.

  • Monika Fagerholm - Glitterscenen och Diva
Språket! Mystiken! Mytologin! Orden! Karaktärerna! Namnen!
Omtumlande läsupplevelse från första till sista stavelsen.

tisdagen den 1:e juni 2010

Jag ger upp...




de här böckerna. Inte för att de är dåliga och inte för att jag egentligen inte vill läsa ut dem, utan för att de samlar damm intill min kudde. Egentligen avskyr jag att inte avsluta böcker. Men min hög är nu tjugo meter hög så jag sållrar lite, stoppar tillbaka dem på bibliotekshyllan för att låna om dem i framtiden. Dessutom har jag fått för mig att jag ska läsa in mig på de afrikanska författarna som kommer till Göteborg till hösten.

Senaste bokcirkelboken: Sofi Oksanens Stalins kossor.
Dubravka Ugresics Baba Jaga la ett ägg (ingår i mytserien, och jag hade verkligen sett fram emot den här, både för historien som verkar fantastisk och eftersom Baba Jaga har varit med mig sedan barnsben genom min mammas fantastiska sagoröst).
Alice Munros Nära hem. (Ska absolut läsas vid senare tillfälle).
Marguerite Duras Anteckningar från kriget (har kommit halvvägs och gillar verkligen den här men har pausat för länge för att komma in i den igen).
Gregory David Roberts Shantaram (för att den är så evinnerligt tjock och jag har tappat bort mig eftersom det kommit för många böcker emellan).