30 maj 2009

Att läsa Kafka

Jag är med i en bokcirkel med klassikertema. Vi har hittills läst Charlotte Brontës Jane Eyre och Franz Kafkas Amerika eller Den försvunne som den ibland också heter. Tydligen så var det senare namnet det som Kafka själv kallade romanprojektet medan Amerika var den titel hans nära vän Max B...(vad var det nu han hette?) gav romanen när den gavs ut postumt 1927. Jag hade själv inte funderat så mycket över dessa två titlar men de skulle ju kunna ge olika antydningar om innehållet. "Amerika" lägger ju fokus på Kafkas bild av landet. Han utrustar frihetsgudinnan med ett svärd i stället för en fackla, människorna bor trångt och smutsigt... "Den försvunne" lägger däremot fokuserar på romankaraktären Karl Rossman och dennes utveckling och förvandling. För han försvinner liksom mer och mer från sitt ursprung och den han var från början. Kanske är det detta titeln i så fall syftar på. Och kanske var det tänkt att romanen skulle utveckla Karls försvinnande ännu tydligare. För boken är nämligen oavslutad och består till stor del av fragment. Jag gillade mest de första kapitlen som kändes mer genomarbetade och mer eller mindre framstår som små noveller. Men vi hade olika åsikter om detta i gruppen. Några tyckte att boken fick mer fart mot slutet och blev mer underhållande. Hur som helst är det svårt att läsa en oavslutad roman och få ett helhetsgrepp. Man undrar ju vad som händer sedan och hur författaren hade tänkt sig avslutningen.
Den klassiska "Kafka-stämningen" är inte så tydlig i den här boken som Kafka började skriva innan han skrev Processen. Det är mer en utvecklingsroman i Dickens anda. Men på några ställen finns den för Kafka så karaktäristiska beskrivningen av en människa som fastnar i en labyrint av möjliga vägar och utgångar, men utan en chans att hitta rätt. Ett av dessa avsnitt är också min favoritpassage i boken: nämligen när Karl hamnar på en stor gård utanför New York där han ska tillbringa natten. Han finner sig plötsligt vara vilse i en mörk korridor med ett oändligt antal rum, vars dörrar han sliter upp utan att finna något. Han har ett stearinljus i handen som hela tiden hotas att blåsas ut av en kall vind som sveper genom korridorerna. Och varje gång Karl tittar på sin klocka så har det gått längre tid än vad som borde vara möjligt. Det är precis som i en sådan där dröm man har innan man ska resa någonstans, där man packar och packar utan att någonsin bli klar. Eller varför inte när man i verkliga livet ska försöka få kontakt med en myndighet och skickar dokument och papper fram och tillbaka, hela tiden med någon ny liten ruta man missat att fylla i!
För övrigt var vi överens om att Kafkas språk är lättläst och humoristiskt. Att han ofta betraktas som en "svår" författare känns nästan obegripligt när man läser Den försvunne. Men är det inte så med de flesta verk som räknas som klassiker? Att själva epitetet medför förutfattade meningar och gör att man drar sig för att läsa boken i fråga...

26 maj 2009

Serieromaner


Det har kommit ett antal serieromaner för vuxna och ungdomar på sistone. Just nu är ju Jens Lapidus högaktuell med sin Gängkrig 145, tillsammans med Peter Bergting, som för övrigt gjort den mycket snygga fantasyserieboken The Portent. Det här är en genre som jag gillar då bild och text får samspela. Ungdomsboken Dagarna jag glömde är skriven av Arne Svingen och illustrerad av Mikael Noguchi. Detta är en slags tecknad serie i bokform som fungerar mycket bra. Berättelsen handlar om två killar, David och Tom. David drömmer om att bli rockstjärna och hänger mest med kompisgänget. Tills den dagen Lise kliver in i deras liv. Lise och David blir ihop, men David tycker att det är svårt att samsas med flickvän och kompisar, vill liksom helst separera de två bitarna, och av olika anledningar tar kärleken slut. Men en dag är Lise försvunnen och allt ställs på sin spets. Det handlar om vänskap som sätts på prov, om svartsjuka, kärlek och kompisar. Och så något fruktansvärt obehagligt som närmar sig, något brutalt och oåterkalleligt som man får veta har hänt i början av boken. Den är placerad som lättläst eftersom texten är rak och koncis. Tyvärr är det nog många som tänker att serieromaner är lättare att läsa, men egentligen kräver ju genren lite mer, i alla fall i de lyckade varianterna, där text och bild ibland talar olika språk och inte bara kompletterar varandra. Men i det här fallet är det en lättläst bok som nog ska locka läströtta killar.

Mera serieromaner


Bo R Holmbergs och Katarina Strömgårds ”Eddie Bolander & jag” vann Augustpriset 2005. Den var en slags serieroman och fick väldigt fin kritik. Nu har Holmberg gjort en liknande bok i samarbete med illustratören Björn Nordin, som resulterat i boken Hon heter Beatrice. I denna prosaliknande bok med svartvita illustrationer får man följa historien om en kille som börjar på folkhögskola. Han är där för att börja om, för att inte falla dit igen i sprit och slagsmål, och långsamt byggs stämningen upp. Det är krypande obehagligt och tonen påminner mig lite om Svingens bok De där dagarna, där man också får veta en händelse i början och sen hoppa tillbaka i tiden. Det kliar lite under huden, man känner huvudpersonens bultande svettångest, det tysta folkhögskoleköket, blickarna och de där orden som inte kommer fram. På skolan går en tjej som spelar teater. Beatrice heter hon och han faller handlöst för henne och blir alltmer besatt. Men i vägen står Linus Fallgren och modet. En fest. En fylla. Ett fall. Så börjar illustrationerna att oroa lite, det är något som inte stämmer, först mörkret och sedan den midsommarljuva drömmen, så många undantryckta känslor. Och det är då man förstår att berättelsen är så mycket mer än en rak handling. Det blir en totalvändning och svenskläraren Dagny träder in på arenan. Det är den enda vuxna som finns, och den enda som försöker finna alternativ ur hopplösheten, och tvinga honom att möta sig själv. Det är en väldigt ensam berättelse om en kille som inte fått några verktyg för att hantera sina känslor. Och på ett sätt är det kusligt, för trots att berättelsen pendlar mellan verklighet och fantasi känns den sorgligt nog alldeles för trovärdig och sann. Holmbergs och Nordins resultat är lyckat och förhoppningsvis hittar den till en bred målgrupp.

24 maj 2009

Sorgesång

Siri Hustvedts senaste roman Sorgesång är en finstämd och melankolisk berättelse om familjeband, kärlek och ensamhet. Syskonen Erik och Inga, vars släkt har rötter i Norge, går igenom sin fars papper och saker efter hans död. De hittar ett brev som nämner en hemlighet och en kvinna, Lisa, som de aldrig hört talas om tidigare. Brevet blir upptakten på ett sökande efter faderns förflutna. Vem var han egentligen? Och hur väl känner man sina medmänniskor när det kommer till kritan? Det handlar om hur man skapar en bild av någon som man håller fast vid och hur mycket man skapar även sig själv utifrån dessa bilder. Jag tänker på Nicole Krauss Man utan minne där hon diskuterar hur man bygger sin person av minnen och erfarenheter. Detta gäller ju även minnen av till exempel ens föräldrar. Och när den bild man har av någon slås sönder så är det mer än bara bilden av den personen som förändras. Det är även bilden av en själv. Jag tycker mycket om hur Hustvedt visar komplexiteten i en människas personlighet. Beroende på vem som tittar, vem som berättar, vem som minns - så framträder en ny bild. Vi förändras ständigt och vi kan aldrig fångas i en enkel beskrivning. När syskonen Erik och Inga till slut får reda på den stora mystiska hemligheten om deras far, så visar det sig att det inte förändrar bilden av honom alls. Tvärtom så får de inte reda på något mer om honom, ingenting de inte redan visste i alla fall. Han fortsätter att i döden vara den han var i livet: undflyende och hemlig. Och det finns en stor sorgsenhet i detta, att man aldrig får de döda tillbaka, att man aldrig kan lära känna dem på riktigt, aldrig få veta det man aldrig frågade. Det är ohjälpligt. Frågan kvarstår ju ändå om vi någonsin kan veta allt om varandra och verkligen känna en annan person?

21 maj 2009

Tricks


Jag som blev så uppslukad av Bjorn Sortlands förra bok Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? Känner mig lite paff och besviken. Hans senaste bok heter Tricks, den utkom i Norge 2006 och har nu översatts till svenska, och är en lättläst bok. Och lättläst är dess namn, tycker inte att det är tillräckligt med substans och tyngd. Det handlar om att förstå vad man har framför näsan, och att gräset inte är grönare på andra sidan. Den 16-årige berättaren (som aldrig namnges) är kär i utbytesstudenten Janice från USA, som efter ett års vistelse hos hans familj snart ska åka hem. Hans kompis Ruth lägger sig ivrigt i dessa sista veckor som han har på sig för att få hennes uppmärksamhet. Ruths förslag är en lyxdyr middag, men först måste han jobba ihop pengar, vilket han får göra ihop med Ruth. Och tada! Nä, jag ska inte klaga så hårt. Det är en bra lättläst och lättsmält bok som man säkert kan prata kring vänskap, kärlek och yta, men jag tycker nog att den är för platt med tomma karaktärer. Det är ett mycket kort och rakt på språk, som jag i och för sig gillar. Det känns inte påklistrat och det känns som att man får vara inne i en sextonårig pojkes hjärna (eller som jag föreställer mig att det är där inne), det är bara det att, nja. Kanske är det så att jag var för inställd på en sådan där briljant pärla till.

20 maj 2009

Bokcirkelbok - Nio nätter av Bernardo Carvalho

Det handlar om en ung antropolog som 1939 tar sitt liv under en forskningsresa i Brasilien där han studerar indianfolk. Sextio år senare försöker en författare ta reda på sanningen om händelsen. Det är många berättarröster, en febrig stämning och många frågor utan svar.

Jag läste inte ut den här boken. Jag gav upp efter många försök att komma in i den och började skumma de delar jag var intresserad av. Jag fick nämligen känslan av att det jag saknade - sammanhang och förklaring - inte skulle komma längre fram i boken. Själva stilen var helt enkelt inte sådan. Och det visade sig under diskussionen i bokcirkeln att jag hade rätt.

Fast jag måste säga att det inte är särskilt roligt att diskutera en bok man inte läst ut. Jag tycker inte man behöver inte läsa ut en bok om man inte vill/orkar, och att inte läsa ut en bok kan i sig vara ett förhållningssätt, en synpunkt i en diskussion, men det är onekligen svårt att hänga med i diskussionen när man bara har delarna och inte helheten. Alltså är inte jag rätt person att skriva om den här boken, eftersom jag inte läste klart den. Min åsikt är att boken var tråkig, stel och diffus Men under diskussionen framkom åtminstone i alla fall några mer nyanserade åsikter som här återges lite flyktigt som de stödanteckningar jag gjorde:

Vi hade ett splittrat intryck av berättelsen, det var svårt att få ihop historien till en helhet. Det som skapade spänning var inslagen av och problematiken kring "det exotiska". Det var svårt att förstå berättargreppet. Utformat som en dokumentärroman, men den formen hjälper inte innehållet att berättas eftersom historien mer handlar om något som kunde ha hänt, något flyktigt och mystiskt och inte något faktiskt dokumenterat. Vi ansåg också att det var en osympatisk och elitistisk huvudkaraktär som inte tyckte om "de andra" han själv undersökte, och detta fann vi som läsare svårsmält. Någon tänkte att han skildras som kolonialismen personifierad. Han är inte så intresserad av de främmande kulturer han möter, han vill egentligen att de ska vara intresserade av honom och det han kan tillföra. Men här förskjuts makten och han blir utelämnad åt de andra. detta sågs av oss som boken stora styrka. Sammanfattningsvis ansåg vi att det är en rätt svår bok som kräver sin läsare och tar tid att komma in i. Det bästa är de kursiva delarna som blixtrar till med ett vackert språk och en kännbar nerv.

18 maj 2009

Varför är Hanna Hellquist inte arg?

Jahapp, Elin hann visst före men jag publicerar det här ändå som det var innan jag läste Elins inlägg. En bok, en rätt lik läsning men olika angreppssätt.


Karlstad zoologiska är Hanna Hellquists debutbok, klassad som biografi men hör hemma minst lika mycket på hyllan för skönlitteratur. Eller kåserihyllan om det fanns någon sådan. Det är korta nedslag i Hannas uppväxt, fokuset ligger på djur och på Hannas pappa. Vi möter allsköns djur och allsköns sätt att möta verkligheten på om man är Hannas pappa. Hannas pappa vill inte ha en vekling till dotter, han vill ha en dotter som inte räds att klampa ihjäl undulater, mata ormar med möss eller se på när rävungar skjuts. Och Hanna är den dottern och i gengäld får hon en pappa som alltid har äventyr på gång och som bryr sig, på sitt eget i mitt tycke egoistiska sätt.

Det är omöjligt för mig att inte läsa den här med alldeles för mycket eget bagage som skymmer sikten, min uppväxtshistoria är så lik Hannas. Min pappa riktade dock in sig på fiskar. Jag vet inte hur många timmar jag suttit i olika zoos, akvarielokaler eller hemma hos någon akvarist som ville ha hjälp eller byta fiskar med pappa under min uppväxt. Hur jag fortfarande relaterar lukten av avlopp och akvariefisk till hemkänsla. Hur vi fick flytta efter hans olika fiskjobb, anpassa våra dagar efter besök som alltid drog ut på tiden. Och jag har också varit pojkflickan som velat vara den tuffa självständiga och ickebrudiga dotter som min pappa verkat vilja ha. Och det har jag varit så himla arg över. Missförstå mig inte, jag älskar min pappa och han är världens finaste pappa men för att kunna känna det har jag varit tvungen att ifrågasätta den jag trodde han ville ha som dotter. Backa några steg för att se vad jag vill och vad jag kanske bara trodde att jag ville. Att jag till exempel visst kan fortsätta vara vegetarian även om det är helt oförståligt att vara det för någon som älskar fisk i alla dess former ("fiskleverolja, det kan du väl äta åtminstone!?")

jag saknar den ilskan i Hellquists bok, jag fattar att hon älskar sin pappa men inte hur hon kan förlåta honom så enkelt. Det är fina historier också i boken men det som hänger sig fast är just allt som måste gjort så ont och hur hennes pappas förväntan på henne överskuggar så mycket och verkar så självklar i hennes självbild.
Hon gör ju inte upp! Och det är sorgligt för i och med det så får ju allt vara som det är, mamman måste vara tryggheten och pappan får vara äventyret om han vill. Som att det är ok att det är så. Och jag är helt för att kunna förlåta men inte utan lite strid.
Och jag funderar också på det där med alla pappaskildringarna och vad det ska betyda, varför så många, varför just nu?
Så jag läser nog inte boken som den förtjänar att läsas men så är det ibland när ens egen historia står i vägen för läsningen. och egentligen är jag rätt nöjd med det.

Karlstad zoologiska- underhåller utan att beröra


Efter att ha läst färdigt Karlstad Zoologiska av Hanna Hellquist känner jag mig lite matt. Alla dessa djur, alla dessa tokiga historier som staplats på varandra. Och sen slutar det bara, utan någon egentlig "knorr". Ok, det är underhållande och roligt för stunden, men jag hade velat ha mer fördjupning och mindre tokiga historier. Jag håller med Nina Lekander i DN att här hade behövts en hel del redigering och man får känslan av att det har gått lite för fort.

Boken beskrivs av Bonniers som "en uppväxtskildring i djurform". Hanna växer upp med främst sin mamma. Pappan är mycket ute och reser och Hanna är hos honom ibland. Pappa gillar djur. Alla, verkligen ALLA slags djur. Djur som han stjäl, smugglar eller på andra sätt skaffar sig. Hanna tycker också om djur och det är roligt med pappa. Lite för roligt. Men med pappa känner hon sig aldrig riktigt trygg.

När jag nu beskriver boken, och den tokrolige men inte så stabila pappan är påminnelserna med Dårens dotter av Mian Lodalen tydliga. Lite för tydliga. Det känns som att det är lite för mycket "döttrar med struliga pappor" just nu. Varför skriver ingen om de hårt arbetande men ständigt närvarande mammorna? Blir det inte lika tokigt då? Kanske inte säljer lika bra?

Nu är jag hård, men ibland får dessa strulpellar till män allför stor uppmärksamhet. Genom första hälften av boken stör jag mig mest på detta. Och på, som jag också kritiserade Dårens dotter för, de otaliga historierna som staplas på varandra. Den ena tokigare än den andra. Ge mig andrum! Mot slutet av halva boken bränner det däremot till ibland, som när Hellquist vidrör vad som kan ligga bakom pappans instabilitet och maniska djursamlande. Att han fick en infektion som barn. En infektion som kan ha påverkat hjärnan. Att farmor tror att det är därför pappa inte mår så bra. Detta hade jag gärna sett mer av. Nu blir Karlstad Zoologiska mest bra underhållning för stunden, och jag är tveksam till om det var författarens huvudsakliga intention.

16 maj 2009

Om systerskap

Många är ungdomsböckerna som behandlar temat vänskap mellan två flickor, där den ena är den rödhårsvildsinta verbala kaxigheten och den andra den råttfärgade tystheten (och hur många ungdomsfilmer behandlar även inte detta, exempelvis senast i Taket lyser stjärnorna). De brukar följa samma tråd: flickorna möts av en slump, den kaxiga tjejen har ett problem som ingen annan känner till, de blir vänner. Så är väl även grundtemat i Jessica Schiefauers debut Om du var jag, men boken är mer komplex, välskriven och inkännande än många andra. Om jag förstår det rätt så bygger boken, även om det är en fiktiv berättelse, på anteckningar från Jessicas egen tid som nyutflyttad nittonåring, vilket skapar en trovärdig grundton. Det är en bok om ungdomsskap och vuxenskap, men framför allt om systerskap. Agnes (den timida) och Louise (den levnadserfarna) flyttar tillsammans in i första lägenheten. Gymnasiet är snart slut och det riktiga livet ska börja. Det är lite av den där speciella vacuumtiden, den med ströjobb, drömmar och sökande efter något annat innan vuxenlivet, som avhandlas. Allt är först så himla bra, men sidor upptäcks, känslor svallar, en kärlek kommer emellan och planerna går åt olika håll. Samtidigt är det något som pyr under ytan, en känsla som Agnes har att Louise kanske inte berättat hela sanningen. Efter ett bråk blir den gemensamma ansökan till Grekland en ensam biljett för Louise. Agnes stannar kvar med sin kärlek och med att hitta sig själv. Boken har tre delar, samlevnad och vänskap, ensamhet och så försoning. Jag gillar helheten, språket, detaljrikedomen, hur den liksom andas, historien på de olika planen och den där igenkännande post-gymnasiala tiden. Men jag kan också känna att jag vill ha lite mer av storyn, vilket jag hoppas att man får i nästa bok. Tycker däremot att boken fått rätt konstig kritik på vissa håll. På Jessicas egna blogg Shut up and write kan man läsa andra recensioner.


14 maj 2009

Författarbesök: Hanna Wallsten


Författarbesöket med Hanna Wallsten är avklarat och gick bra. Jag ställde lite frågor och hon berättade om sin senaste bok, I hennes våld. Intressantast var att få reda på vilket motstånd det fanns mot boken i många bokhandlar: kvinnovåld mellan kvinnor är inte ett populärt tema. Men undanskymt i litteraturen enligt Hanna. Och därför viktigt att lyfta fram.
På frågan varför hon använder så mycket våld och dramatiska händelser i sina böcker (mord, självmord, misshandel, våldsamt sex, hot och knivar) svarade hon att hon inte vill att läsaren ska ha tråkigt. Hon är själv typen som gillar fart och action i berättelser och väjer därför inte för att skriva om sådant.

Jag undrade också om vilken roll religionen spelar för henne själv och för hennes karaktärer. I böckerna finns religionen närvarande i bakgrunden och står för lugn och trygghet, tycker jag. Hanna berättade att hon själv är troende och att det är naturligt för henne att det finns med i livet. Därför vill hon inte problematisera religionen utan bara ha med den som en naturlig del i karaktärernas liv. På samma sätt skriver hon om homosexualiteten som norm i stället för något avvikande. Det som berättas i böckerna är allmängiltiga problem som drabbar oss alla oavsett sexuell läggning eller religiös tillhörighet. Hon menar också att det redan finns många bra romaner om "att komma ut" och att hon i stället vill skriva berättelser där karaktärerna kommit förbi detta.
Nu vill jag verkligen hugga in på den senaste romanen som verkar otäck och stark, hon läste ur den och texten fångade mig direkt. Tror det är en viktig och bra bok!

Fighting Spirit

Bittersött och totalt rakt in i hjärtat går Camerons berättarröst genom Markus Zusaks bok Fighting Spirit. Efter hans succé med Boktjuven (som han för övrigt aldrig trodde skulle läsas på grund av dess tema med andra världskriget och dess tjocklek), har hans tidigare böcker nu getts ut på svenska, debutromanen Knockout, utgiven 2005 med titeln Hundår och uppföljaren Fighting Spirit.
Den senare är historien om de två arbetarklassbröderna Wolfe som hopträngda i samma rum drömmer och kämpar för något annat än vad de har erbjudits i livet. En dag blir de rekryterade till en illegal boxningsverksamhet. De tackar ja för att tjäna pengar men också för att vinna lite heder. Ruben, eller Fighting Spirit, som är den självklara vinnaren och som nockar sina motståndare med stålvilja och Cameron, alias Underdog, som trots att han förlorar vägrar ge upp och blir publikfavorit, kämpar sig fram på arenorna, räknar sina pengar och försöker dölja sina skador hemma. Lögner inför en undrande moder och växande blåmärken duggar tätt. De boxas för livet och mot livet. Man kan verkligen se de små bleka smala armarna och svarta ögonen (det är min bild av Cameron) och höra det lilla hjärtat klämta av stålvilja, höra publikens loskor, jubel, burop och käkar krasas, känna doften av blodsmak, sågspån och hemmets köksarbetslöshetssångest tränga sig genom texten. I GP fick den ett rätt svalt mottagande, där Johan Werkmäster skriver att till skillnad från Boktjuven är detta ingen bok som dröjer sig kvar. En bok som Boktjuven dyker inte så ofta upp på litteraturhimlen, så nej visst, det är ingen ny Boktjuven. Men jag gillar Zusaks berättarspråk, hur det liksom hoppar lite i tidslinjen och man får lägga detaljer på minnet. Och det är beundransvärt hur någon kan lyckas fånga så mycket på bara 140 sidor.

13 maj 2009

Hanna Wallsten

Nu är det hbt-festival! Och imorgon kommer Hanna Wallsten till oss på Västra Frölunda bibliotek för att prata om sin nya roman, I hennes våld. Jag tycker det ska bli jättespännande att träffa henne och är väldigt nyfiken på den nya boken som tydligen handlar om makt och våld i ett lesbiskt förhållande. En annan vinkel på kvinnovåldet alltså. Jag har läst hennes tidigare romaner, I närheten av solen och Vi skulle älska om vi bara kunde som båda behandlar teman som våld, passion, sexualitet, skuld och ansvar, familjehemligheter och utveckling. Jag tycker båda böckerna börjar på liknande sätt med vardagsproblem, relationsproblematik, vuxenvärldens tvång och förväntningar... för att sedan ta oanade och minst sagt våldsamma vändningar. Återkommer imorgon efter besöket och samtalet med Hanna!

12 maj 2009

listor listor listor, baby!

Samtidigt som jag skriver alltför sällan här extraknäcker jag lite på Högsbobiblioteks blogg där Siska och Elin låter mig göra listor på mina favoritteman klasskildringar och flatböcker. Mycket eminenta listor om jag får säga det själv. och den bästa biblioteksbloggen jag hittat också. Läs den!

Flattemat finns här och klasstemat finns här.

Vilka böcker skulle hamna på era listor?
Här är Elin och Siska, de är inte bara bibliotekarier utan de extraknäcker även som vikingar!

Per Nilsson, på tal om Paul Auster…



Per Nilsson skriver själv att han är inspirerad av Paul Auster, och visst är inspirationen tydlig. Liksom för Auster handlar skrivandet för Nilsson om mötet mellan författaren och läsaren. Hans böcker är fristående men han petar ofta in personer som tidigare figurerat i hans romaner. I hans nyligen utkomna bok Absolut Per Nilsson – the very best of, dyker nästan alla hans gamla hjältar upp för att delta i berättelsen, lite som Austers Resor i skriptoriet. Jag har precis läst hans bok Ett annat sätt att vara ung från 2000, som nu kommit i pocketutgåva, den har även filmatiserats som Hannah med H. I denna bok dyker huvudpersonen från Anarkai upp, Andreas. Men även Per Nilsson själv dyker upp som en av rollerna och som för handlingen framåt. Själva bokens titel kommer från en av Austers textrad ur hans bok Månpalatset, som också finns citerad på bokens försättsblad. 17-åriga Hannah tycker själv att hon har hittat ett annat sätt att vara ung på, hon har redan gått igenom den punkpubertala perioden av osäkerhet och vill nu vara vuxen. Hon träffar tre personer som starkt kommer att påverka hennes liv och riktning. Det är både en utvecklingsroman med stora livsfrågor som Hannah ställer till sig själv, om förhållningssätt till omgivning, och samtidigt en thriller. Det första man får veta är att någon kommer att dö och mellan november och april guidas man som läsare fram till det oundvikliga mötet. Hannah vet inte vem hon kan lita på och vem som vill henne illa. Det är poetiskt, kusligt och sjuttonårsmässigt. Men även om jag verkligen gillar själva bokens tema, handling och text, så blir jag lite störd av Hannah, på ett sätt som jag inte vet varför. Och jag tycker att det är lite avhållsamt och kanske en aning för stilistiskt. Men visst är det en kuslig metabok, och det är inte för inte som Per Nilsson oftast utnämns till en av de svenska ungdomsboksmästarna. Det ska i alla fall bli mycket spännande att läsa hans nya bok.