28 oktober 2008

Obehagsläsning


Apropå obehagliga läsupplevelser. En av barndomens mest lästa bilderböcker. Både jag och min bror ville höra den om och om igen trots att vi tyckte den var konstig och nästan lite otäck: Tomanis liv av Christine Nöstlinger. Som handlar om två lydiga och väluppfostrade flickor med flätor som får en bok av sina föräldrar. Den handlar om Tomanerna. Flickorna förvandlas gradvis till uppsvällda blå varelser med tovigt hår som hittar på en massa bus och springer omkring nakna. Det var något med de runda blå kropparna som jag tyckte var läskigt. Och att föräldrarna också blir tomaner. Och att de bara gör fel hela tiden, bryter mot det där man hade lärt sig var rätt. Men mest var det bilderna tror jag. Jag vet att jag kunde stirra på dem jättelänge. Korta, tjocka, svällande små troll. Hu!

26 oktober 2008

I have a mission...

Den här veckan har jag blivit fullmatad med barn- och ungdomslitteratur, och det slog mig hur glad jag är att jag jobbar med just litteratur, orden, berättelserna och förmedlandet av detta. I onsdags var jag på Akvarellmuseet i Skärhamn och deltog på en mycket givande dag om bilderböcker för barn och vuxna, eller Graphic Novels som de då oftast kallas. Det var vad dagen handlade om, om utforskandet av hur bild/text samspelar och begreppet bilderböcker för vuxna. Deltog gjorde Cecilia Hansson (bl.a. Spegelsken), Ulla Rhedin (bildboksforskare), Anna Bengtsson (bl.a. Hela huset), Joanna Rubin Dranger (bl.a. Fröken livrädd för kärleken). Högst intressant. I fredags var jag på LitteraLund. Festivalen har funnits sedan 2005 och är ett årligt evenemang då Lund under en vecka fylls med barn- och ungdomslitteratur, författare, workshops, skolprogram, sagor, böcker och ord.

Några noteringar och tankar från LitteraLund:
  • Det verkar vara ett gediget program hela veckan med både nationella och internationella författare. Jag var bara där på fredagen (den ena dagen av två för branschfolk) och minglade runt under tjusiga kristallkronor på Grand Hotel. Hade gärna sett mer av programmen för allmänheten på lördagen. Ett stort slag för litteratur för de mindre. Ska absolut försöka åka nästa år igen.
  • Johanna Lindbäck (bl.a. Min typ brorsa) och Liza Greczanik (lärare och läromedelsförfattare om bloggar) samtalade om bloggande. Om att bloggandet är ett sätt att vara social i sitt läsande, att det är ett demokratiskt verktyg och att bloggande fungerar bra som ett sätt att väcka lust till lärande i skolan. Och så blev jag väldigt glad när Textappeal låg med som länk från Bokhora under deras bokbloggstips.
  • Jujja Wieslander (bl.a. Mamma Mu) pratade om oron inför en försvinnande lek i förskolan och pratade om vikten av leken och sagan som en del av barns utveckling. Vi hummade alla medhållande. Alla hundratals kvinnor, för det är ju nästan alltid bara kvinnor i dessa barnlitteratursammanhang.
  • Jag var och lyssnade på Jan Hansson, chef för SBI, och Lennart Hellsing på bokmässan och fredagens samtal var en upprepning, och då menar jag en exakt upprepning. Samma upplägg, samma frågor, och till och med samma inslag med ett vinglas. Blev faktiskt irriterad. Var är fantasin Jan Hansson? Tack vare Hellsings fina underfundiga humor fanns det ljusglimtar av variation, men ändå. Bär med mig Hellsings citat ” Det handlar inte om att sagan ska vara trovärdig, utan det är berättaren som måste vara trovärdig.” Vilket ju är sant.
  • En av arrangörerna pratade om obehagsläsning och uppmanade alla att maila in om man haft någon obehaglig läsupplevelse, om, hur, varför. Det är ju faktiskt jätteintressant. Satt intensivt och funderade på en egen sådan, men kom inte på någon. Hennes eget exempel var Kattresan, men inte för att katten sprack, utan för att den syddes ihop utan bedövning. Måste klura mer på det här och får återkomma i frågan.
Både Cecilia Hansson och Jujja Wieslander framhöll just betydelsen av att ge orden till dem som behöver. Om att istället för att ta till självdestruktiva medel som självsvält och självskärande, kunna uttrycka sina känslor genom ord. Om att manifestera sig själv genom ordet. Så nu har jag mitt mission fastställt.

boktjuven av Markus Zusak

Döden är berättaren i Markus Zusaks Boktjuven och han verkar trots sitt kalla yttre inte riktigt kunna släppa vad som hände i Tyskland och med boktjuven Liesel Meminger under andra världskriget. Vi får följa boktjuven under några få år då hjulen snurrar allt fortare och världen blir allt mörkare. Och tillsammans med Liesel får vi lära känna de få men viktiga böcker som boktjuven stjäl eller får eller som blir skrivna om eller av henne. Vi får också lära känna Liesels vänner och ovänner, de älskade och hatade och vi får lära oss hur svårt men rätt det är att göra det rätta.

Det är en saga som lyckas sluka mig helt, i början hade jag svårt att inte känna att den så tydligt var målgruppsskriven, att jag passade så väl in i en mall för vem som borde älska det här. Sen tog som tur var berättelsen över och jag svalde den med hull och hår. Det är en saga om ont och gott och den går över mer och mer mot någon slags mytlogi i slutet men det gör inget. När jag kommer på mig själv med att flämta och skrika till när något hemskt händer personerna i boken (och det gör det, vi snackar Tyskland under kriget inklusive en gömd jude) gör ingenting någonting. Då är det en fantastisk bok helt enkelt.
Och jag älskar berättartekniken! Hur döden hoppar, berättar slutet först, återkommer till detaljer och i allmänhet stör kronologin. Och vem skulle vara en bättre allvetande berättare än döden?

Jag har sedan jag läst klart tänkt lite på hur Boktjuven är lik Alkemisten av Paulo Coelho, en bok som jag verkligen inte gillar andemeningen i (svaret ligger i dig själv, det är ditt eget ansvar att skapa ditt liv, ingen mer än du själv kan stoppa dig och annan nyliberal jadijadijadi)
Först tänkte jag att boktjuven inte var något annat än en alkemisten för folk som identifierar sig som smarta snarare än andliga men sen när jag tänkte vidare kom jag som tur är på andra tankar.
Där alkemisten sjunger individens lov och gör det enligt mig på ett ytligt sätt så skriver Zusak om solidaritet och uppoffringen på ett liknande sätt. och för mig är det motsatsen till vad Coelho förmedlar. Dessutom skriver Zusak offantligt mycket bättre även om det inte var det jag tänkte på i det här fallet. och sagor kanske måste vara vad jag tänker som ytliga? det är kanske i sig fel ord att använda? Jag tror inte på livsavgörande böcker på det sättet att jag inte tror att det är så enkelt, jag tror snarare att det blir ett falskt medvetande. särskilt om andemingen är att det är individens eget ansvar, fatta skulden man får om man misslyckas om man låter den boken förändra ens liv!?
Så nej, jag kan med en glad suck konstatera att jag får tillåta mig själv att gilla boktjuven och att det är skilllnad på budskap och budskap.

24 oktober 2008

Apbra


Två berättelser för barn om apor. Båda är helt otroligt fint illustrerade. I Jakob Wegelius augustnominerade bok Legenden om Sally Jones är det just bilderna som är det stora och magnifika. Jag tänker att man lika gärna kunde gjort boken till ett seriealbum för barn. För bilderna är talande och innehåller den där extra dimensionen som gör att bilderna berättar och fyller i egna detaljer som inte finns med i texten. Berättelsen handlar om gorillan Sally Jones öden och äventyr från det att hon kidnappas och säljs som liten unge, tills hon nått mognad och insikt som vuxen gorilla.

Min lilla apa av Ulf Nilsson med bilder av Kristina Digman gör mig helt pirrig av lycka. Jag tycker att den är så oerhört fin! En pojke brukar gå och titta på en babianflock och särskilt på en babianunge som är så liten, så liten. Pojken vill komma närmare och klappa, men människorna runt honom är rädda för babianerna och vill inte ha dem nära. En dag tränger sig babianflocken in i pojkens hus när ingen är hemma. Flocken äter upp all mat, tar sönder inredningen och gnider sina rumpor mot tapeterna. När man till slut lyckas locka ut flocken blir den lilla babianungen kvar, nedbäddad i pojkens säng, mätt av all tvål han stoppat i sig. Pojken får bada, mata och trösta den lilla lilla ungen för att till slut bära ut den till sin flock igen. Det är hela berättelsen, enkel och ömsint.

23 oktober 2008

Öst möter väst

Jag har läst en mycket speciell bok. Den heter Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande och är skriven av Xiaolu Guo. Den är mycket speciell den här bok. Den är så fin och annorlunda denna röda bok med med röda omslag och frukter på. Jag känna mycket bra känsla om denna bok. Ja, ungefär så är språket i boken. Den är alltså skriven på bruten engelska från början och sedan översatt till svenska. Jag får lite samma känsla som när jag läste Ett öga rött. Ju mer man kommer in i boken, desto mer flyter språket på och man börjar tänka likadant.
Zhuang kommer till London från den kinesiska landsbygden. Med sig har hon sin ordbok, Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok. Hon kan nästan ingen engelska. Hon känner ingen i staden. Från lugn kinesisk landsbygd till hektisk storstad är steget långt. Kulturkroken blir total. Det handlar inte bara om språket utan kultur, vanor och hur man beter sig i olika situationer. Öst möter väst, med allt vad det innebär. Zhuang möter en man och blir förälskad. Det är den första stora kärleken.
Det här är inte bara en bok om kulturella möten och språk, utan lika mycket en kärlekshistoria. En kärlek inte helt utan komplikationer. Till slut är det kanske också de kulturella skillnaderna som lägger krokben för relationen. Boken skildrar även kollisonen mellan västerländsk individualism kontra österländsk kollektivism. När mannen är bortrest läser Zhuang hans dagbok. De delar väl allt, eller hur? Han blir arg och anklagar henne för att invadera hans privatliv. Hon har svårt att förstå vad privatliv är, eller vad det överhuvudtaget innebär. I Kina lever man ju tillsammans och delar allt.
Jag tyckte speciellt om hur man som läsare kommer nära Zhuangs inre. Man känner verkligen med henne i hennes strävan att förstå. Kritiken kring boken har kretsat kring hennes naivitet. Inget som störde mig, snarare skulle jag säga att det är ganska naturligt med missförstånd i en helt ny kultur? Citaten från ordboken i början av varje kapitel ger en bra effekt till hennes känslotillstånd. Samtidigt får man en inblick i kinesisk kultur och synsätt. Kulturkrockarna skapar komiska höjdpunkter, parallellt med en fin och vemodig kärlekshistoria. Dessutom märkte jag plötsligt hur språket blir bättre mot slutet, ett effektivt och snyggt sätt att skildra hennes språkliga utveckling. Sen är ju boken så snygg också!

22 oktober 2008

Mer om Augustpriset


Jag har redan bloggat om Ett litet hål i mörkret och När det kommer en älskare, båda augustprisnominerade. Nu har jag även läst Den femte systern av Mårten Sandén som också finns på listan. Sandén har en gedigen barn- och ungdomsboksproduktion bakom sig, med bland annat Petrinideckarna och fjolårets Anna d´Arc. Juryns motivering till årets nominering är: ”…En djärv, fantasifull och välkomponerad gotisk actionrysare, laddad med historisk religionsmystik, intrikata konspirationsteorier och hisnande korruptionsskandaler…”
Det är en skräckdeckare han har skrivit som blandar saga och nutid, en slags fantasy-reality historia i nutida tappning. Historien kretsar kring en man, Karmelius, som levde i Nyköping för tvåhundra år sedan. Denne ondskefulle man försökte tillkalla mörkrets furste och han lyckades öppna porten till helvetet med hjälp av sina fem döttrar. Planen var att en av döttrarna skulle föda djävulen in i världen, men något gick fel. Tvåhundra år senare blir den gravide Elisabeth och hennes praktikant Jannike indragna i en mardröm med levande döda, ondska och vättar. De blir inblandade i Byrån för särskilda efterforskningar och deras arbete att spåra alla ättlingar till Kamselius, som de hittills trott att de har haft koll på. De måste till varje pris skydda Eisabeths ofödda barn, eftersom någon verkar försöka förverkliga Karmelius plan. Det visar sig också att Jannike är mer inblandad än vad hon först vill tro och att hennes speciella gåvor kommer till sin rätta. Historien rör sig på flera plan. Det är både en utvecklingshistoria, där den struliga flickan med världen emot sig till sist känner sig behövd och uppskattad och kan växa, en deckarrysare med fantasyinslag och en intrikat historia med inslag av rättsskandaler.

Det är nervkittlande och en spännande form av blandade genrer med starka flickor och det är väldigt bra. Men jag hoppas nog ändå mer på Mats Wahl, den boken har verkligen vuxit för mig sen jag bloggade om den. Förra året vann ju en bilderbok så det kanske är dags för en ungdomsbok i år. Fast i smyg håller jag på I skogen av Eva Lindström, för att jag tycker att Lindström har ett helt makalöst bildspråk, både poetiskt och rakt på i en slags oförutsägbarhet och odefinierbarhet. Jag bara älskar de små spetsiga skorna, löven som prasslar i vinden och asparna som springer sin väg. Det går ju inte annat.

augustpriset -eftersnack

apropå augustprisnomineringarna: Visst känns det liiite liiiite som när Lessing fick Nobelpriset? (och man kunde säga, jo, du BORDE faktiskt ha hört talas om henne. sådetså!) Att man lite ville kunna säga, "men vadå, kolla här, TRE diktsamlingar! TRE!" så sluta klaga. Det känns ju lite som att det borde bli en diktsamling i år? om inte så har man ju alltid nominerat TRE stycken! Jag har inte läst något nominerat förutom Pillret i fackbokklassen, den tycker jag förtjänar priset väl. Dock vore det ju faktiskt roligast om boken om Bergman vinner, med en kostnad på 1246:- (på bokus) och en vikt på 6599 gram vore det ju roligt att se hur dess försäljningssiffror ändrades. om de gjorde det, fackklassens vinnare kanske inte blir en sån kassako som skönlitteraturens?

och i skön hejar jag på Bruno K. Något kan han ha för all inspiration till dikter om sönderklippta moln och trasiga golv som jag förgyllde min tonår med. oh, fingrade på Chivas regal i bokhyllan, den var så viktig där ett tag. oh. undrar hur den skulle vara nu?

19 oktober 2008

Helgläsning

Jag har haft en riktig innesittar-helg med boktravar omkring mig. Har hunnit läsa en hel del. Bland annat det här:

Jennie skrev om Melissa Marrs bok Mer än ögat ser tidigare i höst. Så den fantasifulla handlingen som förenar saga och myt med samtid, lämnar jag därhän. Jag gillar att oknyttet i boken ofta framställs som ondskefulla väsen med den egna njutningen som främsta mål i stället för något perfekt och ouppnåeligt. Vår egen värld framställs som mycket vackrare. Det som gör att människorna ändå förförs och lockas av oknytt är deras tjuskraft som förblindar, precis som trollvinet de använder för att supa söta flickor fulla. Aislinn är ju beredd på detta, hon har förmågan att se igenom tjuskraften och har utvecklat en stark och självsäker personlighet. I den här boken slutar det inte med att den överjordiskt vackre sommarkungen vinner den vanliga flickans hjärta. Hon bestämmer villkoren och behåller sin egen pojkvän, trots att hon blir sommardrottning.
Men jag håller verkligen med Jennie om att oskuldstemat börjar bli tjatigt. Det är inte lika präktigt i den här boken (jämfört med Twilight-serien) men skillnaden mellan könen är ju ändå så stor och tydlig. Varför? Tråkigt.

Brevvännen (på svenska 2008) av Ally Kennen är ett slags fristående fortsättning på Odjuret som handlade om Stephen. Nu är det Stephens lillebror Chas som är huvudperson. Chas är femton år och hänger mest runt med sina kompisar, snor lite grejer då och då, letar efter kickar. En kväll skär Devil, Chas bästa kompis, av yttersta delen på Chas finger i en knivlek. Devil, som är hyperaktiv, galen och morbid, sparar fingertoppen i hemlighet, något som får konsekvenser för berättelsen längre fram. Chas är också lite fascinerad av våld och död. Hans äldsta bror är död, hans pappa alkoholiserad och hans bakgrund är fylld av misshandel och bråk. Som en kul grej, skickar Chas ett brev till en dödsdömd fånge i Amerika och låtsas vara sin mamma eftersom han själv bara är femton. När Chas själv hamnar i fängelse under en kortare period, visar det sig att den dödsdömde fången i Amerika blivit frisläppt i brist på bevis, tagit sig till England, och nu inlett ett förhållande med Chas mamma.
En något långsökt intrig och osannolika sammanträffanden till trots, är detta en spännande berättelse om hur föräldrarnas misstag upprepar sig hos barnen. Våld föder våld.

Åsa Lind har skrivit Ellika Tomsons första bok (2008). Ellika har fått en tråkig skoluppgift; att skriva två sidor om en upptäcktsresande. Hennes granne och vän, Pampas, ger henne en liten svart skrivbok och föreslår att hon ska skriva om upptäckaren Ellika Tompson. Ellika ger sig ut på uptäcksfärd i huset där hon bor och antecknar allt intressant hon får reda på om sina grannar. Till exempel upptäcker hon att det är olika svårt att säga hej då till olika personer. Lätt att säga hej då till Pampas som hon ju träffar hela tiden, men svårt att säga det till farbror Svensson som det är synd om på något sätt. Eller upptäckten att ljud hörs högre när det är helt mörkt.
Åsa Lind har ett eget och ovanligt språk. Hon vågar arbeta med språket och texten och sparar bara det viktigaste. Hon skriver om små saker, roliga saker och stora känslor och tankar.

17 oktober 2008

Leksak med känslor

Jag har läst den påkostade sagoboken Edward Tulanes fantastiska resa av Kate DiCamillo, med illustrationer av Bagram Ibatoulline. Den svenska översättningen kom i år. Det är en berättelse om en porslinskanin som av misstag (eller av en högre kraft) kastas ut på en resa som lär honom att känna kärlek och befriar honom från fåfängan. Alltså en modern variant av den sedelärande sagan. Illustrationerna är gjorda i en klassisk stil; noggranna, fotografiliknande.

Det är för mycket och komplicerad text för små barn som gillar bilderböcker. Och den känns lite stolpig för "läsa själv"-åldern. Den passar nog bäst som högläsning med tid att beundra bilderna. Det är ingen komplicerad historia som kräver förklaring, det är klassiska ingredienser som sorg och kärlek, oväntad vänskap och strapatser som innebär personlig utveckling. Mysigt och enkelt.

16 oktober 2008

Böcker för killar?

Har precis läst två nyutkomna sportböcker för ungdomar som var riktigt bra, Hålla masken av Magnus Ljunggren om hockey, och Ingen rädsla av Niklas Krog om basket. Femtonåriga Erik har spelat hockey i hela sitt liv och det finns inte mycket annat än laget, lagkamraterna, träningen, svetten och kämpandet, fram tills kraschen kommer. Han håller precis på att ta steget vidare till NHL-ligan, agenterna vill titta på honom och han sägs vara landets bästa målvakt för sin ålder, när han skadas allvarligt under en match. Hjärnskakningen kräver att han måste hålla sig still och saker ställs på sin spets. Rektorn tvingar honom att börja på teater som extraaktivitet, eller fjanterier som hans pappa säger och bögerier som hans kompisar och tränare säger. Men det är så klart inte alls som han tänkt sig och i gruppen går även Linda. Teatern upptar mer och mer av hans tid och han börjar ifrågasätta det som har betytt så mycket för honom innan. För tränarna, föräldrarna och kompisarna finns det inga alternativ, men för Erik har alternativen precis öppnat sig, och när Erik, trots klartecken från hockeyn väljer att fortsätta med teatern ställer sig alla frågande. Boken handlar mycket om att hitta sig själv och komma underfund med vad man vill. Alltså det där klassiska temat i ungdomslitteraturen med jaget kontra omgivningen, och boken behandlar det väl. En bok om tvång, förhoppningar, kärlek, drömmar, om att växa och våga lyssna på sig själv istället för andra och om att ifrågasätta invanda mönster. Det här var verkligen bra tycker jag och hoppas att många kommer att läsa boken, både tjejer och killar.

Den andra boken handlar om femtonåriga Turk. Han är svensk men har fått smeknamnet Turk och lever och drömmer för basket. Han är väldigt blyg, förutom på basketplanen, och främst vad det gäller tjejer. I tjejlaget finns poppissnygga Becka, som Turk knappt vågar titta på, men så visar det sig att tjejerna tycker att Turk framstår som mystisk och att Becka vill prata med just honom. Men så finns det en annan tjej också, Ayla som spelar basket som ett helt lag själv, som han tänker på. Det är många ingående matchbeskrivningar som är riktigt spännande. Man nästan känner svettdoften och hör publikens vrål och spelarnas andetag just innan bollen ska sättas. Niklas Krog har själv spelat basket och var med att ta SM-guld 1986 med Alviks herrlag, och kunskapen och erfarenheten lyser genom texten. Boken handlar om hängivenhet, om att vara någon annan utanför plan, om trevande kärlek och om att olika världar kan mötas i unkna sporthallar. Ingen rädsla beskrivs som en sport-unisex bok. Och det är den ju. Känns inte som att den har en utpekad målgrupp utan kan appellera till både tjejer och killar.

15 oktober 2008

Mardrömmar

Mardrömsakademien, Dean Lorey (på svenska 2008)

Varje mardröm vi har är en liten portal till mardrömsriket. Genom den kan monster och varelser ta sig in i vår värld. Hur stora och farliga monster som framkallas beror på hur stark Gåvan är hos den som drömmer. Charlie Benjamins krafter är jättestora. Han släpper in enorma vidunder när han drömmer mardrömmar, något som gjort honom utstött och isolerad i sitt hus tillsammans med sina föräldrar. Alla tror att Charlie får något slags anfall om nätterna och förstör sin omgivning, men när Rex, Tabitha och Pinch från Mardrömsakademien kommer, så öppnar sig en ny värld full av monster och äventyr för Charlie och hans föräldrar. Charlie får börja på Mardrömsakademien där han ska tränas upp till att använda sina krafter för att bekämpa monstren från mardrömmarna. På Mardrömsakademien måste man konfronteras med sina innersta rädslor för att hitta kraften inom sig. För första gången får Charlie vänner och skräcken för att bli utstött minskar.

Jag gillar det här. Det är lättläst fantasy för barn och ungdomar som förstås påminner en del om Harry Potter. Men jag tycker ändå att det finns något eget i den här boken. Blandningen av referenser är rätt rolig: Här samsas både gremlins och gorgoner i Landet Nedan som består av olika nivåer (tänk Dantes helvete). Det handlar om vänskap och ensamhet, om att se skillnad mellan ondska och godhet, och om att hitta sin inre styrka.

Det absolut sämsta är perspektivskiftet mellan de olika karaktärerna som ofta förekommer i samma stycke. Konstigt och förvirrande, särskilt som det faktiskt är Charlie man följer i första hand.

Uppföljaren kommer nästa år.

14 oktober 2008

Brännande böcker för unga

Christina Wahldén skriver om angelägna och aktuella ämnen. Tidigare har hon bland annat skrivit ungdomsböcker om våldtäkt, eskort, självmord och hedersvåld. Det är svåra ämnen som hon skriver om på ett relativt okomplicerat sätt. Wahldén är författare och kriminalreporter, vilket tydligt märks i hennes böcker där hon skriver utifrån offrets perspektiv, men också ofta om de bakomliggande orsakerna. Hon skriver själv på Tiden att hon vill ingjuta mod i läsaren och visa att det alltid finns en konstruktiv lösning på allt. Det är som sagt viktiga böcker, jag kanske inte alltid känner att jag sugs med språkmässigt eller att man får tillräckligt bakgrundsstoff till karaktärerna, men böckerna står sig främst just för deras teman. Hennes senaste bok, Det dina ögon ser, handlar om ett mycket omdiskuterat ämne just nu, nämligen om hot mot vittnen. Tess som går lastbilsgymnasiet blir en dag misshandlad av klasskamraten Bea. Flera av klasskamraterna bevittnar händelsen, som resulterar i medvetslöshet och allvarliga men, men väljer att tiga, både av bekvämhet och av ovilja att bli indragen i något men också av rädsla för att själva råka ut för något. Tess kompis Molly måste ta beslutet om hon ska ställa upp för sin kompis eller lyssna på klasskamraterna som hellre vill åka på sin klassresa, sin far som försöker skydda sin dotter, samt väja för hoten från Beas pojkvän som förföljer henne. Det har ju skrivits rätt mycket på sistone i media kring att vittnen inte vågar vittna och vilket slags skydd, eller icke-skydd, de kan få. Det här är ytterligare en viktig och bra diskussionsbok för högstadie- och gymnasieelever. Den här kommer absolut vara med på alla mina bokprat framöver.

rapport från Prag





Jag har varit iväg en sväng, till ett helt galet vackert Prag. Jag hade packat ner sex böcker men läste bara en och en halv, alldeles lagom, man vill ju ha och välja på men ingen läspress. Jag hann med hela Den hemliga historien av Donna Tartt, den var spännande och en sidvändare men jag blev allt lite besviken. Som läsning gillade jag den men inte som bok, det var som att den inte höll ihop riktigt, mycket spretigheter och karaktärerna bytte som personlighet genom boken på ett konstigt sätt. Tidigare i år läste jag Fördjupade studier i Katastroffysik av Marisa Pessl som aldrig verkar slippa bli jämförd (och nästan alltid förlora på det) och tyckte nu när jag läst båda mycket bättre om den. Den kändes mer genomarbetad och jag är kanske arbetsskadad och gå mer på ren läslust men för mig så blir en bok inte en lika stor upplevelse om jag upplever att den inte är genomarbetad. Jag vill kunna lite på berättarrösten tror jag och för att jag ska kunna det måste jag ju kunna lita på författaren, att han/hon/hen tar mig i land och sätter mig i brand, förstår någon vad jag menar?


Nu känner jag att jag kanske är lite väl hård, det är inte så att jag egentligen ogillar boken eller tyckte att den var dålig, det är det där vanliga med att ett uppskrivet rykte lätt gör en besviken som läsare för riktigt så fantastiskt som andras utsagor är ju sällan eb bok? Om jag läser en bok med utgångspunkten att den är fantastisk är det lätt att jag tar det som ett antagande som jag sen väger bokens svagheter emot och sen är det dem jag minns och reflekterar över.




Boken jag hann halvvägs igenom var Vigilante av Andreas Roman, en bok som jag blivit rekommenderad av mitt ressällskap och som genom det kanske framstod som lite för bra i mitt sinne. För den blev jag OCKSÅ besviken på. Mest för att jag inte förstod handlingen, jag vet inte, kanske var det bara upplägget som verkligen inte passade mig, jag är ju rätt fyrkantig i mitt tänkande liksom men jag förstod verkligen inte allt som hände. Vem var Matilda? Vem var vigilanten? Jag tyckte om språket, jag gillar Andreas Roman blogg och det märks att det är samma författare. så som text gillar jag boken mycket och jag gillar första halvan men sen fattade jag bara inte. Kan vara så att jag är så ovan vid genren, någon form av thriller (?) eller att jag var ouppmärksam men när jag hade läst ut den igår var jag bara förvirrad. Och vad hände med Johan i slutet? Är det tänkt att man inte ska förstå? Och om inte ens jag blir rädd för något som marknadsförs som thriller, blir någon det då?

Förutom läsning hann jag med att lyssna på 2 gb på minuten och skratta så jag satte choklad i halsen och höll på att kvävas på ett tåg genom Tyskland. Pia Johansson är kanske det roligaste jag vet (förutom AFV).



Blev inte ett dugg sugen på att läsa Kafka i Prag, det är märkligt när författare blir turistattraktioner, speciellt författare som Kafka, eller? Men blev sugen på att läsa le Clézio, mamma fick ringa från jobbet, i Prag är det inget sorl som tystnar och ingen bråttom bråttom med nygjord skylt när nobelpristagare ropas ut.


Hittade en fantastisk bokaffär också, en med enbart engelsk litteratur och ett otroligt utbud, tog inte adressen tyvärr men den ligger nära Karlsbron på Mala Strana-sidan, i ett av tursitkvarteren. Trevlig man i kassan, tjeckisk och öst-europeisk litteratur för sig och väldigt mycket bra teori. Jag köpte Tales of Galicia av Andrzej Stasiuk, mest för att den var snygg. Någon som har läst?

Allt som allt, Prag är fantastiskt i oktober, vi åkte tåg ner och det var hur bra som helst, det var helt klart värt att betala extra för att bo i egen kupé dock, även om det blir rätt så mycket dyrare. Så åk till Prag och oläs Kafka vet jag!

13 oktober 2008

Poker Mongo

Poker Mongo, Hans Carstensen (2008)

Vissa huvudpersoner maler sig in och etsar sig kvar, och vissa titlar och omslag pockar liksom på uppmärksamhet, det här är en sådan bok. Redan efter första sidan vill man veta vad som hände, hur och varför. Och ja, det är skickligt, eller tacksamt, uppbyggt genom att inte låta läsaren få veta vad som egentligen hände under den där inledande älgjakten, förrän i slutet av boken. Ståuppkomikern Hans Carstensen debuterar här med sin bok Poker Mongo. Och det är roligt, eller lite tragikomiskt, och Carstensens huvudperson blir lite som en antihjälte som genast väcker sympati. Gävle. Slask. Grått. Och en vardag som börjar gå käpprakt utför för sjuttonåriga Tomas Råstedt. Allt börjar som sagt med en älgjakt där något går fel, vilket resulterar i ett överhängande åtal, där mammas nya pojkvän, som inte är mycket att hänga i julgranen, är inblandad. Ungdomspraktiken sjabblas bort, skolan misslyckas, mammas pojkvän irreterar, flytten hem till farmor slutar med pengar i handen och en hotellvistelse, och tja, allt är lite kaostungt helt enkelt och dåligheterna rullar på. Så dyker den upp: Boken. Pokerboken. Ett mästerverk av Dick Robertsson, tycker Tomas. Han tänker sig att hela livet går ut på poker, att man måste läsa av sina medmänniskor som runt ett pokerbord och att allt går ut på strategier, det gäller bara att hitta dem. Och han hittar även Dick Robertsson, men kanske inte i det skick han hade trott. Underhållande och uppsugande. En rolig bok helt enkelt. Den har blivit jämförd med J.D. Salingers huvudfigur ur Räddaren i nöden.

För att läsa mer om Carstensen kolla hans pokermongoblogg.

12 oktober 2008

Rysligt och roligt

Kapten Svarteks grav av Lena Ollmark & Mats Wänblad (2008) är en riktig spökhistoria. Karl bor i Krabbsjögrund där man strax ska fira 500-årsjubileum. Man ska sätta upp en pjäs om hur staden grundades, baserad på legenden om hur flickan Lilly vågade sig in i träsket och hittade amuletten som skänker lycka och framgång. Men amuletten släpper också loss ondskan och girigheten hos människorna. I berättelsens nutid får Karls kompis Sara rollen som Lilly, något man snart inser inte kommer sluta väl. Hon blir som förbytt och börjar gå i scenkläderna dag som natt. Särskilt natt, då hon beger sig till kolerakyrkogården och lägger en vit lilja på Kapten Svarteks grav. Nutid varvas med gamla legender och spökhistorier som på ett eller annat sätt upprepar sig i nutiden. Berättelsen är kryddad med en del otäcka detaljer: det är gott om hängda och drunknade människor som går igen. En bra, kuslig och spännande rysare för barn.

Grodnapparen (på svenska 2008) är tredje boken som Angie Sage skrivit om Araminta Spookie och hennes äventyr. Här ska Araminta rädda några akrobatiska grodor som försvunnit, eller blivit grodnappade. Till sin hjälp har hon bl a spöket sir Horace som skramlar runt i en gammal rustning (eftersom han är en riddare kan han inte låta bli att hjälpa en dam i nöd och måste därför hänga på när Araminta listigt ber honom). Det är tänkt som en rolig berättelse men den faller lite platt tycker jag. Mycket beror på att den ironiska tonen hos Araminta inte riktigt når fram. Jag är inte heller särskilt förtjust i illustrationerna som tillför mycket lite till berättelsen. Det blir mest lite smågulligt.

9 oktober 2008

Att leva på skuggsidan

Den osynliga, Lise Indahl (2008)

Egentligen borde man inte beskriva den här bokens handling alltför ingående eftersom det tar bort njutningen i att läsa den. Berättelsen byggs upp på ett otroligt spännande sätt och slutet är överraskande och omtumlande. Men det är också svårt för mig att förklara varför jag blir så gripen av den här boken utan att avslöja slutet och hemligheten.

Elvira flyttar från Stockholm till en liten stad där hon inte alls trivs. Hon känner sig ensam och uttråkad och längtar mest tillbaka till sin gamla klass. Men ganska snart börjar mystiska saker att hända. Elvira skyller först på lillebror Jonas när sängen varje dag är prydligt bäddad när hon kommer hem, mössor och kavajer försvinner och mat blir uppäten. Men när någon har skrivit i hennes dagbok måste hon inse att det kan vara någon utomstående som tar sig in i hennes rum när hon inte är där. Elvira inleder en dialog i dagboken med denna person som säger sig vara osynlig. De blir vänner men kan inte träffas i verkligheten eftersom Zoe, som den osynliga heter, måste hålla sig i skuggvärlden om inte en stor olycka ska hända. Efter övertalning får Elvira äntligen träffa Zoe, en liten och blek men alldeles vanlig flicka. Först på slutet får man veta varför hon måste hålla sig osynlig: hon och hennes pappa lever som gömda flyktingar och riskerar utvisning om någon får syn på dem. Tidigare brukade Zoe (eller Valentina som hon egentligen heter) gå i Elviras klass och bo i hennes lägenhet. Nu har hon förlorat allt och rör sig verkligen i en skuggvärld. Hon trotsar ändå risken för upptäckt för att få vara med sin nya vän, något som förstås får ödesdigra konsekvenser.

I början påminner boken mycket om Maria Gripes Agnes Cecilia. Den mystiska stämningen, hemligheterna, ensamheten och sorgen men också vänskapen, finns där. Den osynliga är en fantastisk bok, full av stora känslor och tankar mitt inne i det vanliga livet. Orättvisan i att vissa människor tvingas gömma sig mellan två världar, mellan två liv, blir tydlig när barnen hamnar mitt i detta. Och själva berättelsen förs fram på ett otroligt spännande och välskrivet sätt!

Jag läste alldeles nyligen en annan läsvärd barnbok om samma ämne: Milos flykt av Åsa Storck (2008). Milo och hans familj är också gömda flyktingar och flyttar från lägenhet till lägenhet utan att veta hur länge de kommer att kunna stanna på varje ställe. Milo brukar smita ut och titta på killarna som spelar fotboll, och en dag får han en vän; Elias. Milo vill gå på Elias födelsedagskalas men vet inte om han vågar riskera att bli sedd av någon som kan ringa polisen. Dagen innan kalaset får de veta att de måste flytta igen.

Hjärtskärande om vänskap och ensamhet, utsatthet och mänsklig sårbarhet. Båda dessa böcker ger sig in i den svåra frågan om flyktingpolitik. Men ingenstans får man en lösning. Böckerna slutar bara med ett stilla hopp om en bättre framtid för barnen och deras föräldrar som för tillfället lever utan ett riktigt liv.

8 oktober 2008

Att vara Dårens dotter


När jag började läsa Mian Lodalens senaste roman Dårens dotter, tänkte jag nej inte en till. Inte en till ”roman med självbiografiska inslag”. Inte en till ”taskig-barndoms-bok. Dessutom var temat oroväckande likt Åsa Linderborgs Mig äger ingen, med en moderlös flicka som villkorslöst älskar sin snälla, men inte så trygga pappa. Men det visade sig vara, som Lodalen själv uttryckte det, en jävla bra historia.

Connies mamma får en förlossningsdepression och dör strax efter Connie föds. Hon växer upp mestadels av tiden hos sin moster och hennes man. Hennes pappa träffar hon på helger och lov. När pappa kommer är det fest. Han är galen, rolig och de åker på ledstången i mosterns trappuppgång. Men han är kanske lite för galen. Lite för mycket barn och lite för lite ansvarstagande vuxen. Andra vuxna säger till Connie att han är tattare och kriminell.

Det här är inte Mig äger ingen. Den här boken har sin egen röst. Den enda invändningen är att alla de galna historierna blir lite för många, och packas på varandra. Kanske hade texten mått bra av att istället fördjupa ett par av dem. Dessutom känns bilden av pappan lite för crazy, vilket han kanske var, men det blir på gränsen till schablonmässigt ibland. Däremot är porträttet av berättarjaget Connie bokens behållning. Det handlar om en liten flicka som vuxenvärlden, på många sätt, har glömt bort. Kanske har du också haft en sån klasskompis. Någon som var lite för smutsig, lite för smal och som hade lite för svårt att sitta still. Kanske fick man höra att hon eller han hade "lite problem hemma". Eller så förstod man det ändå. På den kaxiga men samtidigt osäkra blicken. På tovorna i håret, och på de trötta ögonen. Jag hade svårt att släppa Connie efter jag hade läst ut boken. Jag läste den inte som en ”roman med självbiografiska inslag”, utan som en jävla bra historia. Utan den hade jag inte vetat vad det innebär att inte ha några ”lover i libran”.

7 oktober 2008

Dekorativ mysteriebok för små

Ottolina och mysteriet med Gula Katten, Chris Ridell (på svenska 2008).

Historian i den här boken är enkel: Ottolina och hennes hundliknande kompis Herr Hubb börjar ana oråd när ett flertal knähundar i staden försvinner spårlöst. De dyker sedan upp tidningen en efter en i samband med stölder. Tillsammans riggar Ottolina och hennes vän en fälla för tjuvarna.

Behållningen med boken ligger i illustrationerna som är noggranna och detaljrika. Ibland får illustrationerna löpa över flera sidor och berätta en del av handlingen utan ord; ett roligt grepp i en barnbok! Men bilderna är även ganska röriga och innehåller mycket extra information om Ottolina och hennes familj, deras hus och alla föremål. Koncentrationen dras från texten och berättelsen och läsningen blir splittrad. Bäst är nog att först läsa berättelsen och sedan gå tillbaka och bläddra sig igenom boken igen.

5 oktober 2008

Ensam och utanför

Ingrid Olsson har skrivit barnboken Långt ifrån cool (2008). Det är en bra skildring av utanförskap och mobbing. Linnéa och Vanessa brukade vara bästisar. Men efter trean förändras allt, Vanessas föräldrar skiljer sig och Vanessa blir plötsligt annorlunda; hon skaffar sig nya vänner, blir populärast i klassen och inte särskilt snäll. Linnéa blir ensam. På rasterna sitter hon uppflugen på en mur och tittar på tjejgänget som viskar. Den enda som pratar med henne är rastvakten. Hemma har det också blivit jobbigt. Femåriga lillasyster Iris kräver uppmärksamhet och mamma och pappa tar hennes parti när det blir bråk. Och så kommer det värsta av allt: Linnéa måste skaffa glasögon, något som Vanessa och de andra tjejerna genast använder mot henne.

Berättelsen om Linnéa är innehållsrik: man följer henne inifrån och får förståelse för hennes humörsvängningar, känslan av att inte vara förstådd och att bli orättvist behandlad. Att vara den enda som inte blir bjuden på festen, att vara den alla viskar om, att bli så arg så man måste förstöra något. Berättelsen slutar med att Linnéa får chansen att upptäcka en ny modig sida hos sig själv och man får hopp om att hennes liv kommer att bli lite bättre. Men slutet är ingen lösning på problemen. Det är en realistisk skildring av barndomens svårigheter som kanske inte försvinner direkt, men kanske blir de lättare att bära.

Mindre komplicerad är Thomas Hallings Finnes: Agnes, önskas: bästis (2008). Också här handlar det om en elvaårig tjej och det finns ett tjejgäng som fryser ut dem som inte passar in. Men Agnes har en bästis, Cilla. Problemen kommer när Cilla ska flytta. Det gör ont att förlora en vän och hur skaffar man en ny bästis? På grund av hundrelaterad avundsjuka i klassen har bråk uppstått mellan Agnes och tjejgänget. Det handlar om hur barn hanterar konflikter, vänskap och första kärleken.

3 oktober 2008

En blick säger mer än tusen ord

Blickarna är centrala i Elin Boardys Allt som återstår (2008). Huvudpersonen Emma lever i en värld av tystnad, sammanbitet arbete, läppar som sluts om kärleksorden, tänder som biter ihop om de hårda orden. Kvar finns blickarna. Som tolkas inuti Emma. Vad menar han? Fanns där ett korn av hårdhet, kärlek, en glimt av löje? Den hårda blicken, den mjuka, den snälla.

Ett tag blir jag frustrerad av det outsagda, det osäkra i berättelsen. Att ingenting är. Det är bara kanske och om? Fast sedan inser jag att det fyller en funktion: det är så det är inuti Emma. Ingenting är säkert för henne när det gäller människorna. Man föds och man dör. Men däremellan kan människor försvinna, ge sig av, drunkna, dö av blodförgiftning eller bli tokiga och spärras in. Det enda Emma har och vet riktigt säkert är arbetet och årstidernas långsamma rullning framåt. Vetskapen om att allt blir som det har varit. Allt upprepas och görs om. Till och med de små tillfällena av längtan bort, längtan efter något mer, återkommer och försvinner tillsammans med snön som faller och töar bort, åkrarna som ligger karga för att sedan grönska.

Naturens skiftningar är ständigt närvarande. Man känner doften av hav, av hästarna i stallet. Och man kan se fågelsträcken på himlen lika tydligt som man känner hur vattenspännen hänger tunga och drar i armarna. Bildspråket är målande och poetiskt. Romanen lämnar ett avtryck i mig av all den sorg och längtan, allt tungt arbete, all den möda som människor före oss lagt ner i sina liv. Detta att leva: att fortsätta framåt trots allt.

Bokstaven D

Böcker A-Ö, elfte bokstaven: D

Författare: Fjodor Dostojevskij. Brott och straff ÄR en fantastisk bok!

Titel: Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm. Så fruktansvärt bra, suggestiv och laddad. Språket! Och karaktärerna (karaktären Doris kunde fått vara med här också)!Längtar längtar längtar tills nästa bok kommer.

Litterär karaktär: Dolly i Amanda Svenssons Hey Dolly. Man känner igen sitt eget (och kompisars) skitjobbiga tonårsjag. Samtidigt som jag undrar ur man står ut med en sådan som Dolly så undrar jag om man någonsin blir lika smart som när man är så där dum... Om någon förstår vad jag menar?

2 oktober 2008

Tyst och stor sorg

Ett litet hål i mörkret, Ingrid Olsson (2008)

Ingrid Olsson debuterade 2003 med ungdomsboken Medan mamma sover, om hemligheter och alkoholism, och har sedan dess knåpat ihop bland annat Stenhjärta (2005) och Betong, fjäril, betong (2006). Hennes senaste bok Ett litet hål i mörkret är en finstämd och lågmäld historia med stora känslor kring död och ensamhet. När Calles farmor hamnar på sjukhus rullas alla känslor upp igen med sorg och saknad efter hans pappa. Tillsammans med sin mamma och lillebror försöker han hantera sorgen efter pappas och farfars bortgång, och nu farmors krasslighet. I samma veva flyttar en tjej in i lägenheten intill, som Calle försöker undvika, av blyghet och rädsla mest. Det är en ömsint bok. Man riktigt känner sorgen bulta under trycksvärtan men den tar aldrig över och blir sentimental. Istället flyter språket enkelt och rakt på i små ögonblick som skapar många bilder och lämnar utrymme till läsaren att själv fylla i kring historien.

simtag med lyckligt slut.

Anneli lever tillsammans med sin katt i sitt hus på landet. Hon har varit kär men det har som aldrig blivit något sammanboende eller familjeaktigt av det. En sommardag inser Anneli att hon blivit kär i sin barndomsbästis och nuvarande bästa vän. Det är plötsligt något skimrande runt henne och det går inte längre att vara vän på samma sätt. Under ett år kämpar Anneli och det är som att allt glider in i varannat och tappar konturerna. Cecilia, vännen, får inte plats, hon kan inte vara tillräckligt nära, inte som Anneli vill. Men de är ändå vänner, på armlängdsavstånd, tills en semester tillsammans förändrar men ändå inte.
Det är en kort roman, Jessika Berglunds romandebut Simtag, men den är inte snabbläst, det tar tid att ta sig igenom, meningarna är till synes enkla men växer om man ger dem tid. Och det är så vackert att jag bara vill fortsätta vara i Annelis värld även om jag får en klump i magen. Berglund skriver en årshistoria över naturen som Anneli lever nära, inuti, tillsammans med samtidigt som hon skriver Annelis historia och det är så bra skrivet att en stadstjej som jag minns hur en insjö känns, hur gräs luktar, hur övergivna torp känns. Det är svårt att beskriva men det är något väldigt bra med boken, just naturbeskrivningarna, de är så bra, de fungerar så bra och är så bra skrivna. och så naturliga.
Jag läste i en recension någonstans att någon klagade över slutet, att det var lite för enkelt, att han hade velat ha mer dramatik och krångel. För det är ett enkelt och lyckligt slut. Och jag älskade det. och jag tänker att det är för att tjejer fan aldrig får varandra utan att det ska vara en massa krångel. Det är ju klassiskt, antingen ska en eller båda bli galen, död, hetero eller något annat helt onödigt. Jag gilalr det här så mycket för självklarheten, att det faktiskt är kompiskärleken som är problemet, inte könet. och att de får varandra på slutet så klart.